Nästan varenda stadskärna är likadan. Med undantag för Stockholm, Göteborg och Malmö breder en torr småstadsstandard ut sig i landet. Örebro, Skövde, Enköping. Det är alltid samma visa. Varför, frågar sig den liberale politikern Thea Andersson (L), är svenska torg en kullerstensöken omgiven av Espresso House, Lindex, och om du har tur, ett Åhléns?
Om man står på Stora torget i Uppsala, för övrigt ett av Sveriges få äkta torg med slutna hörn, måste man nästan alltid gå minst 150 meter för att hitta någonting vackert. Du kan gå nordväst mot Linnéträdgården, sydväst mot ån, domkyrkan eller slottet, söderut mot stadsträdgården och Åriket, eller västerut och under järnvägen mot 1920-talets stenstad. ”Välkommen hit, välkommen hem”, skriker besökspelarna, sedan guidar de dig omsorgsfullt bort från city.
Stora torget avviker inte från det svenska standardtorget. Det är ofta uppgrävt (på grund av fjärrvärme, värmeslingor, vatten och kanske fiberkabel), det saknar fasta installationer såsom bänkar man kan sitta på, det har ofta en modern konstinstallation som kostat många miljoner och som orsakade ett halvår av gnäll på den lokala tidningens debattsida, och det står åtminstone fyra personer från Röda korset på det och skramlar med sina bössor trots att absolut ingen förbipasserande har kontanter (men de tar Swish!).
Svenska torg är till för alla, också biltrafiken, och i gengäld tilltalar de inte någon.
Med lite tur dyker det upp en sparsmakad uteservering lagom till att körsbärsträden blommar, med iskalla aluminiumstolar i bistromodell, billiga ljusblå filtar i fleece och en lång stålvajer med ett lås i ena änden omsorgsfullt lindad kring stolsbenen. Körsbärsträden är vackra knappt två veckor om året. Den enda anledningen till att man planterar dem i stadsmiljön är för att slippa ta hand om löven eftersom de knappt har några. Svenska torg följer regeln min vän byggnadsingenjören berättat gäller för allt som byggs i Sverige: ”Om man undrar varför man byggt si eller så, så är svaret utan undantag att det är billigast”.
Svenska torg är praktiska eller parkering. Det går inte att göra en fjärdedel av torget till lekpark med konstgräs, eller en tredjedel av det till uteservering på trall. Allt måste kunna utrymmas för de två gånger om året då ”bondens marknad” ska göra anspråk på platsen. Eller vart fjärde år då valstugorna ska dit och trängas. Eller så kommer aldrig bondens marknad eller valstugorna dit, då är torget en parkering i stället. Svenska torg är till för alla, också biltrafiken, och i gengäld tilltalar de inte någon.
Kommunpolitiker landet över kliar sina huvuden och skriver omsorgsfulla riktlinjer inför detaljplanearbetet: Mötesplatser, sociala ytor, mellanmänskligt utbyte, mångfald och gemenskap, tillgänglighet och ”events”. Därefter börjar kompromisserna, först i gatu- och samhällsnämnderna och sedan i fullmäktige. Bilarna måste få plats, knallarna måste kunna ställa upp, ”förresten varför gräver vi inte ner värmeslingor så vi sparar på snöröjningen?”, matvagnar luktar illa, utelivet är stökigt och kostar pengar i form av kommunala ordningsvakter. Kvar är det praktiska, svenska torget. En kullerstensöken.
Hur hamnade vi här? Är det helt enkelt så att svenskarna är så förbannat tråkiga? Ingenjörslandet med kompromissvilliga politiker, bilcentrerade 70-talspolicyer som sabbade våra stadskärnor, småstadsdöd med köplador och oändliga parkeringar femton minuter bort med buss och en nykterhetsiver som trängt ut allt vad nattliv heter? Hur ändrar vi på det?
Svaret är förstås enkelt men svårt att åstadkomma: Torgen måste få bli opraktiska.
En första åtgärd är lätt och konkret – tillåt fler uteserveringar, låt dem breda ut sig. Låt inredningen få se ut hur restaurangägaren vill, och utmana alkohollagen med hjälp av kommunernas långtgående möjlighet att själva reglera serveringstillstånden. Attraktiva torg är levande torg och för det är restaurang- och krogliv en garanti.
Det andra steget är att låta torgen bli aktivitetsbaserade platser där man vågar anlägga sittplatser, lekplatser och grönytor som blir så gott som permanenta inslag. Av någon olycklig anledning har ”praktisk yta” förväxlats med ”mötesplats” i svenska småstäder. Det är en usel strategi. Låt några kvadratmeter bli lekpark, och ja, låt den ligga vägg i vägg med en uteservering. Ingen skulle bli gladare än småbarnsföräldrarna om de kan fika när ungarna röjer.
Låt några kvadratmeter bli lekpark, och ja, låt den ligga vägg i vägg med en uteservering. Ingen skulle bli gladare än småbarnsföräldrarna om de kan fika när ungarna röjer.
Det tredje steget är att man tillåter att torgen blir platser att njuta på. Anlägg vackra träd och planteringar trots att de släpper för mycket löv. Bygg fontäner som behöver underhållas och konstverk det går att klättra på. Skapa rum i rummet genom att rama in, bygga upp och inreda. I vår iver att tillfredsställa alla gör vi så att torgen inte tilltalar någon. Det är ett misstag eftersom nyckeln till trivsel är särprägling, personlighet och identitet.
Det fjärde och sista steget är också i särklass det svåraste: Etablera en dygnet-runt-policy. Vid varje timme bör det råda icke-ljusskygg aktivitet på torget. Från frukosthaket till eftermiddagsshoppingen, dagishämtningen, eller middagen. Till barrundan, 02.00-kebaben, gatusopningen, tidningsleveransen, och tillbaka till frukosten. Ett aktivt torg är ett tryggt torg. Det är när skymningen faller och människorna utrymmer platsen som torget blir otryggt eftersom det ger utrymme till mindre trevliga aktiviteter. Det här steget är svårast eftersom polismakten, ordningsvakterna och kommuntjänstemännen tror att det är tvärtom: Att en tom stadskärna är en trygg stadskärna.
Men det stämmer inte. Ju fler vanliga människor som gör vanliga saker på torget desto mindre utrymme finns det för de mindre charmiga elementen som drogförsäljning, slagsmål och fylla. Dygnet-runt-policyn, som säkerställer att det alltid är folk i arbete på och kring torget, välkomnar medborgarna tillbaka och röker ut dem med mindre goda avsikter.
Det hör till definitionen av det mellanmänskliga att det inte går att formulera i en nämnd eller artikulera i ett styrdokument.
Det trygga torget är det levande torget, men det kostar. Det är opraktiskt, svårt, dynamiskt och omöjligt att bygga in i en kommunal trivselplan. Men det hör till definitionen av det mellanmänskliga att det inte går att formulera i en nämnd eller artikulera i ett styrdokument. Kommunens främsta uppgift är i stället att upplåta utrymmet till andra och inte utföra själva.
En vacker dag kommer vi hand i hand med våra ungar kunna strosa fram till en mojito-vagn på gågatan som tidigare var tillägnad bilarna, sätta oss på torget bredvid, sida vid sida med lekplatsen och betrakta stora vackra lönnar som släpper de i särklass minst praktiska löven. Kanske är vi i centrala Uppsala, på Stora Torget, men slipper drabbas av en akut vilja att gå därifrån. Det är en dag när kullerstensöknen är ersatt med ett levande torg där folk trivs och möter varandra.
Thea Andersson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!