Skip to content
Kultur | Läsning

Förtjänar läsningen sin plats på piedestalen?

Pengar och lovord öses över läsprojekt, ändå minskar läsningen stadigt. Är boken en döende konstform, och borde vi i så fall göra hjärt-lungräddning? LD:s kulturredaktör Eric Luth och chefredaktör Matilda Molander har pratat med skolexperter, forskare och politiker för att försöka ta reda på vad vi ska ha läsning till, egentligen.

»Eunice Parchman dödade familjen Coverdale därför att hon inte kunde läsa och skriva.«

Efter att redan i den första meningen ha avslöjat precis allt som en vanlig deckare ägnar hundratals sidor åt att skildra, ägnas resten av Ruth Rendells Stenarna skola ropa (1977) åt att beskriva hur analfabetism skulle kunna driva en människa till att kallblodigt mörda en hel familj.

Läskunnighet är en grundpelare i ett demokratiskt samhälle. Som medborgare måste man kunna läsa sig till information – det är en absolut nödvändighet för att kunna rösta och göra informerade val. Läsningen har dock, i likhet med andra begrepp som liberaler vurmar för, som »demokrati« och »bildning«, för många blivit till en abstrakt princip, tom på innehåll.

I ett partiledarsamtal om bokläsning under den digitala bokmässan i Göteborg talade Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt om »litteraturens sprängkraft«. Men sprängkraften tycks avta i styrka.

Bokläsning är den fritidssysselsättning som minskar allra snabbast bland unga – i dag läser bara hälften så många ungdomar varje vecka jämfört med för ett årtionde sedan.

Vi återkommer ständigt till nyttoargument för att rättfärdiga läsningen: den leder till empatiska, demokratiska, ansvarstagande medborgare. Samtidigt har forskningen haft svårt att belägga att så faktiskt är fallet. Inget av argumenten tycks heller kunna öka intresset och engagemanget för läsningen, tvärtom. De läsfrämjande insatsernas effekt på läsningen påminner om Mårrans framfart i Muminvärlden. Kyla, is och mörker.

Vad ska vi göra med läsningen? Är det ett problem att ungdomar inte läser? Måste folk läsa Iliaden och Kallocain? Varför är så många besatta av att hylla Boken, samtidigt som så få läser den?

***

I Sverige har en en intensiv debatt förts under hösten. Liberala debattörer som Expressens Jens Liljestrand och Blekinge Läns Tidnings Anders Gustafsson har framhållit att vi måste förmå, eller i Liljestrands fall till och med tvinga, barnen att läsa. Den klassiskt svenska snällinställningen är en björntjänst mot alla som inte kommer från akademikerhem, lyder argumentet.

De är knappast ensamma om sin uppfattning.

– Bokläsningen har ersatts av timmar framför Tiktok. Det finns helt enkelt ingen plats för läsning i barns liv i dag. Därför behöver barn vuxna som styr, menar Isak Skogstad.

– Mobil och appar som inte kräver samma ansträngning har blivit en övermäktig konkurrent.

Isak Skogstad är skolpolitisk expert på Liberalernas riksdagskansli. Liksom Liljestrand är han bekymrad över läsutvecklingen bland barn och unga i Sverige, och påkallar mer styrning. Inte bara i fråga om att barn bör läsa mer, utan också om vad som bör läsas. Skogstad är en av den svenska läsdebattens kanske mest högljudda förespråkare av en litterär kanon.

Isak Skogstad. Foto: Ernst Henry

– Det blir alltid stora diskussioner när man pratar om en litterär kanon, men jag förstår inte varför det ska vara så kontroversiellt. Det är ju ingen som ifrågasätter att läroplanen i matematik anger vilka typer av matematiska problem som eleven ska lära sig att lösa i vilken årskurs.

En litteraturkanon skulle enligt Skogstad bidra till en större jämlikhet i skolan.

– Det är naivt att tro att en advokatson och en förortsgrabb kommer att välja samma bok om de får välja själva. Ju mer eleverna får välja själva, desto större kommer skillnaderna att bli.

Skillnaderna späs enligt Skogstad på ytterligare av att lärare i dag rekryteras från alla delar av samhället, något som sociologen och professorn Donald Broady i Svenska bildningstraditioner kallar för lärarkårens »proletarisering«. Broady skriver: »De sociala konsekvenserna av den förändrade rekryteringen till lärarutbildningarna kommer att stöpa om skolsystemet. I jämförelse därmed har allt som skolpolitiker, administratörer och debattörer brukar uppehålla sig vid […] marginell betydelse. I takt med att nyutexaminerade lärare anställs kommer ett växande antal av landets skolor att framstå som oacceptabla för överklassen och de kulturella fraktionerna av medelklassen. Så snart dessa föräldrar fått hem det första illa skrivna informationsbladet författat av barnets nya lärare kommer de att knacka på hos rektorn och meddela att denna person inte får släppas i närheten av deras barn. Eller flytta barnet till en annan skola. Då klyvs skolsystemet definitivt.«

När eleverna får välja litteratur själva i ett kluvet skolsystem kommer de kunskaper man tar med sig från skolan bli väsensskilda. Därför måste det redan i läroplanen framgå tydligt vad eleverna ska läsa och när, menar Skogstad. Särskilt viktigt skulle en litteraturkanon vara för elever med utrikes bakgrund:

– Kommer man från andra länder är det viktigt att få ta del av litteratur som har format Sverige. Ta till exempel boken Giftas av August Strindberg som visar den anti-auktoritära och anti-kyrkliga kampen i Sverige. Ett gemensamt språk är inte bara gemensamma ord och bokstäver, utan en gemensam referensram som behövs för att vi ska förstå varandra i samhället.

***

Litteraturvetaren Massimo Salgaro är av en annan uppfattning.

Salgaro är verksam vid universitetet i Verona och ledande i forskningen om hur läsningen påverkar oss som läsare och våra hjärnor. Han är drivande i bland annat forskarnätverket E-READ (Evolution of reading in the age of digitisation) och koordinator för ELIT, det europeiska nätverket för empiriska litteraturstudier.

– Jag tror inte att det fungerar med en top down-strategi, där lärare tvingar elever att läsa vissa typer av böcker. Man måste utgå från den faktiska, och inte den perfekta, läsaren. De flesta läser för att få strategier att hantera sitt vardagsliv och lösningar på sina livsproblem.

Salgaro har ägnat merparten av sin akademiska karriär åt frågan om hur och varför vi läser, hur det påverkar våra hjärnor, samt hur digitaliseringen har ändrat vårt läsande. Han har också sett, och själv refererat till, många av de undersökningar som pekar på att ungdomar läser allt mindre och sämre. Samtidigt blir han alltmer skeptisk till den data som flera av undersökningarna grundar sig på, och menar att mätningarna inte till fullo lyckas uppfatta samtidens mångfacetterade lästrender:

– De olika undersökningarna har svårt att fånga eller förstå vad som pågår. Det finns till och med undersökningar som visar på att unga läser mer i dag! Unga träffas på internet för att diskutera vad de läser, de recenserar böcker i sociala medier och engagerar sig på forum som Wattpad – en plattform för skrivande och berättande med mer än 80 miljoner medlemmar.

Salgaro är heller inte orolig över den fysiska bokens framtid. Han pekar på att 95 procent av den europeiska bokmarknaden fortfarande utgörs av fysiska böcker, och hur den digitala utvecklingen i stället för att döda, snarare tycks skapa nya sätt att marknadsföra den fysiska boken på. Han tar upp exemplet med den indisk-kanadensiska poeten Rupi Kaur, som började sin bana som poet på Instagram, men som nu säljer miljontals fysiska böcker med poesi som redan har publicerats på sociala medier:

– Instapoeters lyrik föds på nätet, men driver fortfarande tillbaka mot den gamla formen: papper. De flesta föredrar fortfarande tryckta böcker för att ta till sig litteratur. Till och med unga!

Salgaro konstaterar att vi går en framtid med en mångfald av olika läsesätt och verktyg till mötes: Vi kommer att fortsätta att läsa den fysiska boken. Vi kommer att lyssna på ljudböcker, läsa poesi på Instagram, skriva litteratur i digitala forum och prata om böcker med mormor och morfar över Zoom.

Läsningen måste komma underifrån, är Salgaros övertygelse. Att bara fokusera på kvalitetslitteratur och argumentera för läsningens abstrakta nytta kommer inte att väcka lust till läsning, menar han. Själv har han i sin litteraturundervisning använt sig av romaner som handlar om nätdejtning, och menar att det är något som hans studenter kan relatera till – till skillnad från innehållet i Iliaden eller Den gudomliga komedin. Han ratar helt idén med en västerländsk litteraturkanon som inte tar hänsyn till andra kulturella traditioner, och ställer sig frågande till det nationella svenska läsmålet, där tillgång till litteratur av hög kvalitet står i fokus:

– När man tvingar elever att läsa klassiker lär man dem inte att läsa, utan att hata litteratur!

***

Massimo Salgaro är alltså inte orolig över att vi läser för lite. Vuxna och barn tar i dag till sig stora mängder text, kanske till och med mer än förut. Det som däremot oroar honom är hur vi läser, särskilt på våra skärmar.

Vi tar det från början. I projektet E-READ, där Salgaro var sammankallande, genomfördes mellan 2014 och 2018 en metastudie över ungdomars läsvanor. Metastudien omfattade över 200 forskare och 175 000 ungdomar, och resultaten, som bland annat sammanfattades i den så kallade Stavangerdeklarationen, överraskade till och med forskarna.

– Vi ser ett tydligt fenomen som vi i Stavangerdeklarationen har valt att kalla för en »skärm-nackdel«. För vissa typer av läsning är det en nackdel att läsa texter på en skärm, och det är särskilt tydligt om vi läser för att lära oss det som står i texten. Skillnaden märks inte så tydligt om man läser exempelvis en skönlitterär text, men när vi läser för att memorera och förstå det som står i texten finns det en tydlig skillnad.

Man kan förenklat dela upp det i två olika sätt att läsa på: grund läsning, shallow reading och djupläsning, deep reading. Vi läser grunt när vi exempelvis klickar oss fram till en hemsida eller skumläser ett e-mail. Vi ögnar igenom styckena, går fort från en del av texten till nästa. Djupläsning, å andra sidan, är när vi reflekterar över vad vi läser, försöker komma ihåg innehållet och analyserar det. Det forskningen tycks visa är att papper fortfarande överglänser plattor som medium för djupläsning:

– För den djupa läsningen är papper fortfarande det bästa verktyget. Det är vårt budskap, att plattformen påverkar hur vi läser.

Det finns enligt Salgaro två anledningar till att vi djupläser bättre i en tryckt bok än på en skärm. Dels har vi, av ännu okänd anledning, svårare att uppskatta hur mycket av texten vi har förstått när vi läser på nätet – vi tror helt enkelt att vi har förstått mer än vi gör när vi läser på en skärm. Dels gör de många intrycken på internet att vi blir kognitivt överbelastade, att vår hjärna helt enkelt blir utmattad av alla intryck.

Och så det verkligt överraskande i metastudiens slutsatser:

– Vad vi såg i vår studie var att skillnaden inte avtar, utan tvärtom. Den generation som har vuxit upp med internet, de digitala infödingarna, är inte bättre än oss andra på att djupläsa och ta in information på en skärm, utan sämre. Skillnaden mellan att läsa på papper och att läsa på skärm, som vi trodde skulle minska, ökar.

En av E-READ:s slutsatser, formulerad i den så kallade Stavangerdeklarationen från 2018, riktar sig också direkt till skolan och skolpolitiken: man varnar för att en alltför hastig övergång till digitala lösningar i skolan kan leda till sämre resultat när det kommer till läsförståelse och kritiskt tänkande bland ungdomar – inte minst i särskilt utsatta grupper.

Här menar Salgaro att läsundervisningens stora utmaning ligger framöver. Utvecklingen kommer att gå framåt, inte bakåt, och digitala läsmedier kommer samexistera med den tryckta boken. Det kommer inte att vara antingen eller:

– Läsundervisningen måste lära eleverna att läsa av situationen, och välja rätt sätt att läsa utifrån den. Det kommer inte att handla om papper eller digitalt, det är papper och digitalt. Djupt och grunt. Här har läsundervisningen sin viktigaste roll, att hjälpa oss att välja rätt sätt att läsa för rätt situation.

***

Mot sextonhundratalets slut rapporterades en nästan hundraprocentig läskunnighet i Sverige. Prästernas husförhör hade fått effekt. Men den läskunnighet som då åsyftades var en helt annan än den vi föreställer oss i dag. Läsningen bland bondeståndet uppgick knappast till mer än en förmåga att memorera olika teckens utseenden i förhållande till vissa upprepade sentenser. Man såg vissa krumelurer i rad och mindes Guds åttonde bud, som man redan kunde utantill.

Folkskolans och folkbildningsrörelsens bildningsuppdrag under andra hälften av artonhundratalet och första hälften av nittonhundratalet innebar därför en intellektuell revolution. Prästerskapet kunde inte längre diktera vilka meningar man var förmögen att läsa. Billigare böcker och verkligt läskunniga människor innebar en bildningsresa som hette duga. En arbetare i Borås kunde, ofta till överklassens stora förtret, läsa Selma Lagerlöf, Virginia Woolf eller Agnes von Krusenstjerna. Bildningen och bildningsresan var en viktig del av arbetarklassens emancipation.

– Jag har själv gjort den resan, säger Timbros tillträdande vd Benjamin Dousa när vi ringer upp honom.

Dousa är uppvuxen i Husby, i vad som brukar kallas för ett utanförskapsområde, och blev tidigt engagerad i Moderata Ungdomsförbundet (MUF) där han i skrivande stund fortfarande är förbundsordförande.

Benjamin Dousa. Foto: Moderata Ungdomsförbundet

– Det var i den typen av intellektuella sammanhang som jag kände mig mest utanför. När jag inte hade läst de litterära verk som diskuterades och saknade kunskap för att förstå referenser i debatter.

Enligt Dousa har skolan en helt central roll i bildningsprocessen. Det är där skillnader mellan barn från olika bakgrunder kan utjämnas, och när skolan brister slår det allra hårdast mot barn till föräldrar som inte själva kan förmedla bildning. För Dousa är det inte bara en fråga om gemensamma referensramar, utan om social rörlighet.

– Bildning för mig är att hitta nya rum. Jag tänker mig att alla människor har ett eget kognitivt hus, med många rum. Varje gång man läser eller tar del av en diskussion som ger en den där aha-känslan, så öppnar man ett nytt rum. Och för varje rum man kliver in i, så kan man glänta på nästa.

I den här frågan är han också mycket kritisk till sitt eget parti, Moderaterna.

– I borgerliga kretsar pratar vi ofta om egenmakt och självständighet i ekonomisk mening. Men det är lika viktigt med intellektuell egenmakt och självständighet, särskilt i tider av fake news. Ekonomisk och intellektuell självständighet hänger ihop. Vi kan leva med inkomstskillnader, men det måste finnas social rörlighet, och där spelar bildningen en stor roll.

I så måtto får Dousa också medhåll från andra sidan av det politiska spektrat.

Helén Pettersson är förbundsordförande för ABF och riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Hon ägnar mycket tid åt att främja läs- och bildningsverksamheten hos lågutbildade svenskar. Vi når henne just som hon ska växla över från en SOU till att börja läsa Lydia Sandgrens omtalade Samlade verk.

– Vi måste göra det naturligt att läsa, det måste ses som naturligt att ha tillgång till böcker.

För Pettersson är läsningen en helt central del av vår demokrati. För att kunna vara en medborgare och ta sitt medborgerliga ansvar måste man kunna läsa och ta till sig information, därför är litteraturen helt nödvändig. Vi måste helt enkelt vända lästrenden. För Pettersson handlar det om att boken måste komma närmare människorna.

Hon lyfter fram två klassiska ABF-projekt som viktiga exempel på hur man arbetar med att få arbetarrörelsen att läsa: dels projektet »Läs för mig pappa!«, där mer än tvåtusen män på trettio orter i Sverige har läst med sina barn som ett sätt att stimulera barns läsning. Projektet motsvarar tyska Stiftung Lesens »Mein Papa liest vor!«, som Massimo Salgaro lyfter fram som ett bra exempel på hur man kan arbeta med läsfrämjande insatser.

Pettersson lyfter också fram arbetsplatsbiblioteken, ett klassiskt fackligt sätt att flytta läsningen närmare arbetaren. Problemet är att »arbetaren« i dag, med Petterssons ord, inte »är en manlig industriarbetare i blåställ, utan en bred grupp av timanställda, arbetslösa, och folk som inte själva kan påverka sina villkor.«

Som Liberal Debatt har lyft i tidigare nummer i år arbetar allt fler ungdomar i »gig-ekonomin«, med att köra Foodora-cyklar, ratta Uber-taxibilar, hämta Voi-sparkar, eller utföra andra arbeten baserade på digitala mötesplatser. När arbetsplatsen inte längre nödvändigtvis är det som definierar arbetaren faller också en väsentlig del av arbetsplatsbibliotekens framgångsfaktor.  Någonting annat måste uppenbarligen till.

***

Helén Pettersson ser ingen enkel lösning på hur vi får Foodoraförare att läsa mer. Bland verktygen som finns i arbetarrörelsens verktygslåda lyfter hon dels vikten av att försöka nå ut ännu mer via nätet. Att finnas på de plattformar där människor finns. Hon lyfter också fram vikten av fackföreningsrörelsen:

– Nu blir det politik, men det är klart jag önskar att vi hade en ordning med mer tryggare anställningar än otrygga. En välorganiserad arbetsmarknad gör organisering enklare. Men leder också till tryggare människor som vågar mer.

Huvudsakligen, menar hon dock, måste lösningarna finnas i skolan. Folkbildningsrörelsen kan inte bli en ersättning för skolväsendets misslyckanden. Och i skolan måste boken och läsningen bli mer närvarande.

Isak Skogstad håller också med om behovet av att läsningen kommer närmare människor. Enligt Skogstad handlar det förutom en läroplan med läsfokus om att se till att det finns skolbibliotek och barnbibliotekarier, men också att ha mer uppsökande verksamhet där föräldrar som tillhör socioekonomiskt utsatta grupper får böcker direkt i handen. I den insikten förenas våra tre i övrigt tämligen olika intervjuobjekt Salgaro, Skogstad och Pettersson. Där Salgaro lyfter Stiftung Lesen och Pettersson lyfter Läs för mig pappa! propagerar Skogstad för skolbibliotek och uppsökande verksamhet.

I Stavangerdeklarationen från 2018 lade Massimo Salgaro och hans kollegor fram ett antal viktiga rekommendationer för hur man bör arbeta med digitala teknologier i förhållande till läsning i skolan. Det handlar om att ta fram särskilda strategier för när och hur digitala teknologier ska användas för läsning, utifrån insikten om att det medium vi läser genom inte är neutralt för hur vi uppfattar texten. Man konstaterar till och med att om man ersätter fysiska böcker med digitala medier utan tillbörliga strategier och verktyg kan det leda till en tillbakagång i elevers läsförståelse och kritiska tänkande.

Dessutom handlar det om vikten av att skolor inte förpassar den tryckta boken från skolans lokaler, och att det måste finnas tid avsatt i kursplaner för läsning av tryckta böcker. Man uppmanar också till samverkan för att ta fram bättre digitala verktyg för läsning, utifrån insikten om att få eller inga existerande läsverktyg – inte ens läsplattor – lyckas återskapa vår haptiska upplevelse av den fysiska boken.

Alla dessa rekommendationer och förslag är sannolikt mycket viktiga för skolpolitiken och skolan, liksom för hur vi ska kunna hantera digitaliseringens möjligheter och utmaningar i skolmiljön. Men när det kommer till att främja läsningen i samhället, så består egentligen de enda konkreta förslagen som vi får – utöver det gamla förslaget om en litteraturkanon – av tämligen klassisk medicin: billigare böcker och statliga bokprojekt. Pettersson vill att projektet En bok för alla, vars statliga stöd drogs in 2007, återstartas. Skogstad vill se böcker direkt i handen till utsatta grupper.

Men är problemet verkligen att böcker är dyra och otillgängliga i Sverige i dag – i en samtid där du kan få en pocket på second hand för fem kronor, och där Stadsmissionen bränner böcker för att förråden är fulla?

Det känns som att problemet bor någon annanstans.

När det här reportaget närmar sig slutet börjar klockan ticka mot kväll. Maten står på spisen, och som så många andra i vårt land överväger vi att sätta oss ner i soffan med familjen, och sätta på tv:n. En stunds avlastning och avkoppling efter långa, stressiga dagar. Det krävs mycket av oss för att vi ska ge upp den känslan och i stället gå till bokhyllan och plocka upp en ny, utmanande bok, som vi inte klarar av att läsa ut på en timme eller dag, utan kanske en vecka, en månad eller – Gud förbjude! – ett halvår.

Det pratas oerhört mycket om läsning, men betydligt mindre om konkreta strategier för att höja intresset för boken. Av de lösningar som nämns känns det som att få eller inga har särskild potential att få folk att släppa tv:n, plocka upp boken, och läsa av lust och glädje – särskilt om boken har utmanande innehåll och tuggmotstånd.

Liberal Debatts manifest för en läsande befolkning

Året är 1962, och Liberal Debatt befinner sig mitt i stormens öga. Tidskriftens redaktör Lars Furhoff recenserar Bengt Nermans nya bok Demokratins kultursyn i Dagens Nyheter, och med citat som att Sigge Stark »inte utan vidare är sämre lektyr än Harry Martinson – det beror på vem som läser« sätts en av årtiondets stora litteraturdebatter igång. Bengt Nerman och Liberal Debatt »bäddar för det nya barbariet, fött ur ett överflöd som förvänts till kulturhat«, svarar författaren och redaktören för lantbrukarnas kulturtidskrift Perspektiv, Ragnar Oldberg.

Sigge Stark var en av Sveriges mest lästa och utskällda författare under flera årtionden, sinnebilden av skräplitteratur. Att ställa Sigge Stark jämte Harry Martinson motsvarar kanske i dag att ställa Camilla Läckberg jämte Kerstin Ekman eller Sara Stridsberg. Det Furhoff och Liberal Debatt ville säga är att det finns ingen objektiv kvalitet, det litterära värdet uppstår hos läsaren. Åsikten är inte så långt från Massimo Salgaros läsarfokus, där förmågan att relatera till innehållet är en av läsningens viktigaste funktioner.

Liberal Debatt anno 2020 tillåter sig att vara tydliga: vi håller inte med. Camilla Läckberg är inte lika god lektyr som Sara Stridsberg, Sigge Stark är inte lika god lektyr som Harry Martinson. Det finns objektiva värden i litteraturen, en skönhet som inte bara ligger i betraktarens ögon.

Läsning är viktigt i sig, men läsningen har också större värden. Det viktigaste – och det säger vi med emfas – värdet, som dessvärre är mest undanskymt i diskussionerna om läsning, är läsningens frihetliga dimension. Det fundamentalt radikala med läsningen är att vi aldrig på förhand kan förutse läsupplevelsen, och ingen annan kan diktera vår förståelse av den åt oss. Läsningen kan förändra vårt liv eller lämna oss uttråkade, och effekten, den uppstår i våra egna hjärnor. Den eggar vår egen fantasi, och tillhör ingen annan.

Läsningen borde vara en grundmurad del av liberalismens tro på att människan kan frigöra sig från sitt ursprung och förverkliga sig själv. Stater, politiker, kriminella, personer i vår omgivning som stör oss på ett yttre plan kan aldrig ta ifrån oss vår fantasi. Och när de tar ifrån oss våra böcker, då blir det skrivna ordet viktigt på riktigt. Läsningen har en radikalt frigörande kraft, i samarbete med fantasin och med föreställningen som verktyg.

Men Camilla Läckberg kommer aldrig att bjuda oss några överraskningar. Hennes böcker kommer inte att utmana vår fantasi, flytta oss bortom och över oss själva. Läckbergs deckarromaner kommer att bekräfta vår världsbild, och ge oss en hemtrevlig förströelse med uppklarade mord. Det behöver inte vara något fel med det, om förströelsen är syftet och målet. Men det ger oss inte mer än så.

Stor litteratur flyttar oss bortom och över oss själva, vidgar vår horisont. För det krävs oväntade perspektiv och ett stort mått av tvetydighet. När läsningen bjuder oss motstånd utmanar vi också oss själva. Vi blir större människor, när allt inte är tydligt, klart och rätlinjigt.

Men den stora litteraturen står i vår tid tillbaka för det ständiga pockandet från tv-serien och telefonen: en till serie på Netflix, några snaps till i Snapchat, en liten stund till på Hemnet.

Vi måste våga låta litteraturen utmana oss. Det görs inte i en handvändning. Skolan måste driva oss dithän, liksom det offentliga samhället, folkbildningsrörelsen och civilsamhällets aktörer. Men vi har ett stort, personligt ansvar själva. Stäng av telefonen, avstå från tv:n och öppna boken. Den kan lämna dig uttråkad, eller förändra ditt liv.

Eric Luth är kulturredaktör
Matilda Molander är chefredaktör