Svensk ekonomi går sämst i EU och inflation fortsätter att slå nya rekord. Regeringens reformer kommer inte att göra situationen bättre. Andreas Eriksson skriver om bristen på tillväxtpolitik och den växande risken för stagflation.
I år väntas Sveriges BNP krympa med 0,8 procent, det är den lägsta tillväxten i EU och innebär att Sverige förlorar ungefär lika mycket pengar som regeringen lägger på hela rättsväsendet i år. Sverige är på väg mot en period av hög inflation och minustillväxt, stagflation, som tillhör de farligaste monstren i nationalekonomens Necronomicon. Tyvärr har regeringen hittills presenterat få och små insatser för att rädda tillväxten, samtidigt som Tidöavtalet medför flera hårda slag mot Sveriges handel, arbetskraft och därmed ekonomi.
Lite slarvigt kan man säga att inflation inträffar när mängden pengar som kan användas till konsumtion är avsevärt större än mängden varor och tjänster som kan konsumeras. För att komma tillrätta med inflationen brukar priserna höjas så att det går att köpa färre saker för varje krona, vilket gör människor fattigare. Alternativet är att antalet varor och tjänster som kan konsumeras ökar, tills de närmare matchar mängden pengar, det vill säga tillväxt.
Priset för dessa satsningar betalas inte bara i satsningar på tull och polis, utan också i sjunkande produktivitet och minskad tillväxt.
Tyvärr verkar regeringen ha andra prioriteringar. Bland de viktigaste förutsättningar för att företag ska skapa tillväxt i den svenska ekonomin är dels att de kan handla enkelt och obehindrat med andra länder, dels att de lika enkelt kan hitta arbetskraft som matchar deras behov. På bägge dessa områden är politiken på väg åt fel håll. Enligt Tidöavtalet ska Tullverket åläggas ett större ansvar för det brottsbekämpande arbetet. Det är för all del viktigt, men det är svårt att se hur det på kort sikt inte kommer att gå ut över myndighetens vanliga arbete med Sveriges utrikeshandel. Dessutom ska gränskontrollerna, som redan inneburit en spark på Sveriges nedre regioner, Skåne, skärpas och användas ännu mer som en del av regeringens mål att minska irreguljär migration. Priset för dessa satsningar betalas inte bara i satsningar på tull och polis, utan också i sjunkande produktivitet och minskad tillväxt.
Som salt på glassen innebär regeringens krav på höga minimilöner för arbetskraft från andra länder att företag i allt från jordbruket och byggindustrin till teknik-start-ups och välfärdsyrken kommer att sakna händer vid maskinerna och fingrar vid datorerna. Även utanför Tidöavtalet har regeringen på Sverigedemokraternas inrådan gett upp satsningar som skulle minska företags kostnader, så som utvidgningar av karensavdraget. I gengäld innehåller Tidöavtalet bara få och små förslag för fler och mer produktiva företag. Avtalets satsningar på kompetensutveckling är sådana som kommer att ta åratal innan vi ser effekterna av i ekonomin.
Om vi fastnar i en period där inflationen är hög och tillväxten låg, stagflation, så kommer det bli mycket svårare att få ordning på ekonomin.
Sverige har inte råd att vänta. Om vi fastnar i en period där inflationen är hög och tillväxten låg, stagflation, så kommer det bli mycket svårare att få ordning på ekonomin: de enklaste satsningarna för att få igång tillväxten – skattesänkningar eller stöd till företagare och konsumenter – riskerar att ätas upp av inflationen. Åt andra hållet riskerar åtgärder för att minska inflationen att slå mot tillväxten och därmed leda till att ännu färre saker kan köpas för pengarna, vilket driver på inflationen igen.
Den minst smärtsamma vägen ur den fällan är att göra den svenska ekonomin mer fit for fight. Istället för att pumpa in mer pengar i ekonomin behövs lagändringar som gör att vi kan producera mer med nuvarande resurser. Ett första steg är att pausa Tidöavtalets förslag om gränskontroller och höga minimilöner. Men därefter krävs mer.
Sverige behöver nyttja sitt ordförandeskap i EU för att se till att EU:s interna marknad för handel med tjänster öppnas upp ännu mer. Det skulle skapa nya stora marknader och samarbetsmöjligheter för Sveriges många teknikföretag. Arbetet med en privat utförd arbetsförmedling och ett tydligare uppdrag att matcha arbetssökande med jobb, som förra regeringen kom halvvägs med, behöver hamna först i kön. Även små saker, som att tillåta gårdsförsäljning och förändra serveringskravet för verksamheter med utskänkningstillstånd skulle bidra till att åtminstone sakta in uppsägningar i krog- och utelivet.
Trots att dess elektricitet utgör en av Sveriges starka exportnäringar, möter den politiskt motstånd i många kommuner, särskilt där M och SD styr.
När det kommer till tillstånd och regelkrångel har regeringen lyckligtvis fått upp ögonen för att miljöreglerna kring gruvverksamhet, avverkning och byggmateriel behöver göras enklare och mer förutsägbara. Tyvärr blundar man fortfarande för en annan stor tillväxtindustri, vindkraften. Trots att dess elektricitet utgör en av Sveriges starka exportnäringar, möter den politiskt motstånd i många kommuner, särskilt där M och SD styr.
En god ekonomi är en förutsättning för politik, god eller ej. Om regeringen vaskar Sveriges ekonomi, till förmån för lite hårdare tag, lite högre murar, lite färre vindsnurror och lite nöjdare Sverigedemokrater riskerar Sverige att hamna i en situation där det blir mindre av det mesta. Från rättsväsende och välfärd till pengar i plånböckerna. Ingen vill dit. Därför är det viktigt att regeringen ser den vikande tillväxten som den risk den är, sätter sunda finanser i första rummet och dräper stagflationsmonstret innan det hunnit växa sig stort.
Andreas Eriksson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!