Tema

Det finns ingen våldsvåg, bara en överhettad debatt

Text: Andreas Eriksson

5 000 nya poliser, 7 000 nya poliser, 10 000 nya poliser! Lag och ordning ligger i topp bland väljarnas viktigaste frågor och politikerna är inte sena att haka på. Människors oro ska tas på allvar, men är den verkligen befogad? Statsvetaren Andreas Eriksson har grävt ner sig i statistiken och ser hur politikers dåligt underbyggda argument rättfärdigar stora ingrepp i den personliga friheten – utan att lösa problemen.

»Det är bara att titta på våldsvågen som sker i samhället och den otrygghet som sprider sig i dess spår«, utbrast Christoffer Fjellner, ordförande i Moderaternas idéprogramskommitté, i Timbros ideologipodd sommaren 2020. Hans bild av verkligheten delas av många svenskar. I den senaste nationella trygghetsundersökningen (NTU) uppgav över 80 procent att de tror att brottsligheten har ökat i samhället. Men när vi går från den politiska retoriken till den offentliga statistiken ser vi fort att det inte rör sig om en »våg«, utan om ett antal specifika platser där våldet har blivit vanligare och grövre och där specifika och riktade insatser kan komma åt problemet utan att gå via grova och frihetsinskränkande lagändringar. 

En våldsvåg antyder en kurva som stiger uppåt över den vanliga nivån, men för den övergripande kategorin »Brott mot liv och hälsa« ser det inte ut så. Inte heller anmälningarna av flera av de brott som människor oroar sig över i NTU verkar ha ökat. Brottsförebyggande rådets (Brå) statistik över anmälda brott per hundra tusen invånare visar i stället att några av de vanligaste; misshandel, inbrott och rån har minskat. Från 2010 till 2019 sjönk antalet fall av misshandel per hundra tusen invånare från 937 till 823 och antalet rån från 98 till 88. Inbrotten har mer än halverats sedan 90-talet. 

För liberaler och konservativa är rätten att slippa utsättas för våld, hot och övergrepp ett grundläggande värde. Så man kan fråga sig vad poängen med dessa siffror är. Varje mord är ett mord för mycket. Samtidigt är det i liberalismen och konservatismen som man hittar det starkaste principiella försvaret för att politiska beslut inte ska fattas i passion och vredesmod, utan genom försiktighet och analys av vad som fungerar. Att titta närmare på siffrorna hjälper oss att identifiera både hur problemen med våld och otrygghet i samhället faktiskt ser ut – och hur vi kan möta dem. 

En vanlig invändning när någon hävdar att färre brott anmäls är att kontra med att det inte är brotten som blir färre, utan viljan att anmäla som sjunker. Ett bra sätt att undersöka det påståendet är att titta på tillgreppsbrott som rån och inbrott. Här är polisanmälan ofta nödvändig för att få ut pengar från försäkringen, även om förtroendet för polisen och rättsväsendet sjunker (vilket SOM-institutet för övrigt visar att det inte gör) borde det inte påverka viljan att anmäla dessa brott. Och som siffrorna ovan visar så har antalet anmälda rån och inbrott per hundratusen invånare minskat.

Om vi inte ser en bred och tydlig våldsvåg, vad beror då den växande otryggheten på? Två typer av brott kan hjälpa oss att besvara frågan: sexuella övergrepp och dödligt våld. De är bägge hemska brott för vilka anmälningarna har ökat det senaste decenniet. Men inte heller här handlar det om en tydlig »våldsvåg«. I rapporten »Indikatorer på sexualbrotts­utvecklingen 2005–2017« uppger Brå att det är svårt att urskilja vad som är en faktisk ökning och vad som beror på att ändrade normer gör att fler offer anmäler. Det dödliga våldet har ökat markant de senaste tio åren, men ligger trots ökningen på en avsevärt lägre nivå än det gjorde från mitten av 1970-talet fram till det tidiga 2000-talet. 

Sexuella övergrepp och dödligt våld är brott som väcker stor ilska och får mycket medial uppmärksamhet. Sedan millennieskiftet har Sveriges befolkning vuxit rejält, med cirka 1,2 miljoner människor. Det innebär att även om en brottstyp bara ökar långsamt, eller till och med minskar, per hundra tusen invånare, så ökar det totala antalet brott. Det medför fler hemska övergrepp att läsa om i tidningen eller på sociala medier.

Dessutom visar BRÅ:s fördjupade studier av dödligt våld att allt från allmän otrygghet till dödligt våld är vanligare i socialt utsatta områden. Även brott som minskat i samhället i stort verkar öka här, och viljan att vittna och samarbeta med rättsväsendet är låg. Den skräckbild av brottsutvecklingen som driver debatten finns alltså på riktigt, men inte som en våg över hela samhället, utan som ett specifikt problem på ett antal utsatta platser. Det följs också av en trend som vissa debattörer börjat fånga upp: att även »vanliga« brott blir mer förnedrande och hemska. En del försök att sätta siffror på brotts grovhet stödjer denna trend och det är kanske inte så konstigt: Om brottsligheten frodas i relativt små och isolerade områden kan kriminella hetsa varandra till att begå värre och värre brott.

Det är alltså viktigt att samhället agerar. Men också att vi agerar effektivt och smart. 

Att så många typer av brott minskar visar att åtminstone delar av de insatser som samhället i dag använder för att förebygga våld fungerar. Den geografiska koncentrationen innebär att både sociala och polisiära insatser i särskilda områden kan vara ett alternativ till rikstäckande lagändringar. Här är det dock avgörande att dessa insatser faktiskt blir av. Tyvärr visar en färsk rapport från Riksrevisionen att polisen i en tredjedel av de utsatta områdena inte lyckats verkställa beslut om ytterligare bemanning, trots att det finns ekonomiska resurser avsatta just för detta. Dessutom påpekar rapporten att »[…] det arbete som polisen ändå bedriver i utsatta områden är effektivt och sker enligt väl beprövade metoder […] Effektiviteten påverkas dock negativt av brist på bevakningskameror och kroppsburna kameror, samt av begränsade möjligheter att dela information mellan polis och socialtjänst.« Det rör sig alltså inte främst om nya rättsliga innovationer, utan om att beprövad metod ska vässas och användas fullt ut.

Slutligen står Sverige inte inför en katastrofal samhällskollaps. Det finns tid att stärka polisen och rättskedjan och utforma välavvägda lösningar som inte inkräktar på grundläggande friheter eller misstänkliggör oskyldiga som råkar bo i de områden där våld är vanligt. Precis som med så många andra offentliga verksamheter  går det att förbättra och stärka de rättsvårdande myndigheternas arbete, men det görs bättre med liberalkonservativ försiktighet än med populisternas vrede.

Andreas Eriksson är statsvetare och arbetar för Centerpartiet.

Andreas.k.eriksson@gmail.com

Fler artiklar av Andreas Eriksson

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr