Avslutningsvis

SD:s väljare är inte rädda, de är arga

Text: Andreas Eriksson

I över ett årtionde har analytiker påstått att populistpartier som Sverigedemokraterna växer när människor är rädda och känner sig utsatta. Men hur väl överlever den förklaringen när den möter verkligheten? Både väletablerad forskning inom politisk psykologi och populistpartiernas egna uttalanden antyder att deras väljare inte är rädda, utan snarast riktigt förbannade, skriver statsvetaren och centerpartisten Andreas Eriksson. 

En enveten föreställning återkommer i diskussionen om populistpartier och deras väljare, nämligen att de som röstar högerpopulistiskt och främlingsfientligt drivs av rädsla. Rädsla för brott, rädsla för förändring eller rädsla för människor med annan hudfärg och kultur. Hur man landade i den föreställningen är inte helt självklart. Populistpartierna vinner inte sitt stora väljarstöd bland de människor som lever med utsatthet och hot. De vinner röster bland människor som tycker illa om invandring och som föraktar det politiska etablissemanget. Om det finns någon känsla som beskriver det pathos som partier som Sverigedemokraterna kampanjar på så är det ilska, snarare än rädsla. 

Redan nu vill säkert flera läsare invända att rädsla och ilska hänger ihop och att en människa som är orolig över sin status, sin försörjning, främlingar eller brott är mer benägen att bli arg och aggressiv. Men människor är inte som hundar, som biter när de blir skrämda. Flera politisk-psykologiska studier på relationen mellan väljarbeteende och känslor pekar snarast på att rädsla och ilska gör människor till två väldigt olika politiska djur. Rädda eller oroliga väljare är generellt sett mer försiktiga, lägger mer tid på att söka politisk information och är mer öppna för förklaringar och lösningar från olika politiska läger. Rädda och oroliga väljare står i bjärt kontrast med förbannade väljare som blir mer benägna att smalna av sitt politiska informationsflöde och mest lyssna på politiker och debattörer som de redan håller med, samt att föredra konfrontativa lösningar och ogilla kompromisser. 

Tittar man närmare på populistväljare, utan att göra det förhastade antagandet om rädsla, finns flera tecken på att de snarast är arga. Ett sådant tecken är att Sverigedemokraterna inte hämtar sina väljare bland de mest utsatta i samhället. Trots att kvinnor oftare än män i trygghetsundersökningar svarar att de är oroliga över att utsättas för brott är SD:s väljarkår något av en korvfest. Trots att risken att drabbas av brott är störst i förorter till större städer, samt inne i stadskärnorna, har SD sina största fästen i lantliga områden och mindre tätorter, där våldsam brottslighet är förhållandevis ovanlig.

Mönstret att populistpartier är starkare en armlängds avstånd bort från de främlingar, det våld och de samhällsproblem som de bygger sina politiska plattformar kring förklaras mycket bättre om vi antar att de ser någonting på håll som de blir förbannade över, snarare än något de fruktar. Att leva mitt i ett utsatt område, eller bland människor med olika kulturella bakgrunder, gör det svårare att blunda för alla de anständiga människor och vanliga personer som bara vill leva sina liv och försöka göra gott. Först på distans blir det enkelt att bunta ihop ett helt område eller en hel etnisk grupp till en grov stereotyp att tycka illa om.

Ett annat tecken på att dessa väljare är arga snarare än rädda går att utröna när man tittar på deras populära »problembeskrivningar«. Trots att det främst är robotisering, digitalisering och i viss utsträckning handel som hastigt förändrar vår arbetsmarknad och förpassar tidigare »insiders« till arbetslöshetens utanförskap så är det sällan dessa saker Sverigedemokraternas väljare är arga över. I stället spyr man galla över homosexuella, över feminism och genusvetenskap och över människor som ser annorlunda ut. Det handlar mer om att angripa sådant man upplever som fult, moraliskt tveksamt och absurt, snarare än det som faktiskt utgör ett hot mot ens försörjning eller status i samhället. 

De väljare som stormar byggnader, anklagar politiker för landsförräderi eller kräver utvisningar av barn är inte rädda. De är förbannade. Det är inte lätt att argumentera med en förbannad meningsmotståndare, men ett första steg är att förstå att det är vad du gör. Att anklaga henom för rädsla matar bara vredens lågor och tar dig längre bort från att övertyga och omvända.

Andreas Eriksson är statsvetare och arbetar för Centerpartiet.

Andreas.k.eriksson@gmail.com

Fler artiklar av Andreas Eriksson

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr