På årsdagen av den ryska invasionen av Ukraina finns det lite som tyder på att Ryssland är på väg att dra sig ur. Därför behöver mer radikala åtgärder nu övervägas, skriver FMSF:s Rolan Jusupov, och föreslår en generell paus av rysk kultur och idrott.
Ett år har passerat sedan den ryska förtryckarregimen i strid med internationell rätt invaderade det suveräna Ukraina. Under detta år har det ukrainska folket utsatts för ofattbart hård prövning, något som bland annat framgår i Peter Englunds och Paul Hansens starka och gripande reportageserie i DN. Årsdagen påminner oss om att västs insatser för att stödja Ukraina måste fortsätta och gärna utökas.
En annan aspekt som också bör uppmärksammas i ljuset av denna dag är hur man ska förhålla sig till det ryska civilsamhället medan kriget pågår. Är det rätt att isolera rysk kultur och idrott så länge kriget pågår?
Låt oss backa tillbaka bandet ett år i tiden. Några veckor efter invasionen inleddes flera ryska bojkotter; tennisturneringen Wimbledon portade ryssar och belarusier från att vara med, flera kulturinstitutioner tog avstånd från både dåtida och nutida ryska kulturutövare och visumfrågan för ryssar blev en het potatis som delade EU-länderna.
På DN Debatt beskrev Haris Agic bojkotterna som odemokratiska, och menade att man snarare borde ”omfamna det ryska folket och ge det den respekt och kärlek det förtjänar”. Med en något reserverad hållning framhöll litteraturprofessorn Axel Englund risken av att acceptera kopplingen mellan rysk imperialism och rysk kultur.
Smedjans Linnea Dubois menade att regimens brott inte är det ryska folkets, och att kulturbojkotter därför är fel väg att gå. Dessutom påpekade hon att kulturen kan ha en sammanhållande effekt och främja samhörighet människor emellan.
Liberal Debatts kulturredaktör Eric Luth gav tummen upp för att bojkotta allt som tummar på motståndet mot invasionen, exempelvis idrotten, men underströk samtidigt vikten av att främja den fria ryska kulturen och journalistiken.
Det rimliga vore därför en generell paus av rysk kultur och idrott – det ryska civilsamhället som helhet – så länge kriget pågår, med undantag för dissidenter.
Visst är det viktigt att ta kultur och civilsamhälle i försvar, men med tanke på att det nu har gått ett år borde mer radikala åtgärder övervägas. Ty läget är detsamma. Det finns heller inga tecken på att Ryssland kommer att dra sig ut ur Ukraina den närmaste tiden, snarare tvärtom. Och vi ser redan idag hur situationen steg för steg normaliseras: Internationella olympiska kommittén har nyligen öppnat upp för att ryska och belarusiska idrottare får tävla i OS 2024, om än under neutral flagg. Det får inte ske, utan tvärtom måste trycket mot hela Ryssland öka.
Det rimliga vore därför en generell paus av rysk kultur och idrott – det ryska civilsamhället som helhet – så länge kriget pågår, med undantag för dissidenter, det vill säga de kulturutövare som explicit fördömer dagens och gårdagens regim. Något som DN:s kritiker Sofia Nyblom föreslog vid ett tidigt stadium.
Det är också värt att påminna om att stödet till ”den ryska arméns agerande” sedan invasionen konstant legat på ungefär 80 procent bland ryska medborgare. Ska man tro opinionsmätningarna, som är notoriskt svårgjorda, är många likgiltiga eller positivt inställda. Stämmer det är det problematiskt, eftersom det inte bara ger bränsle åt regimen och utan även driver på invasionen. Så länge det finns en allmän acceptans hos medborgarna behåller regimen sin legitimitet och handlingsfrihet.
Vi kan även se hur regimen slår mynt av ryska idrottsmän, författare och kulturskapare i sitt PR- och varumärkesbyggande för att visa upp en sofistikerad och andlig image. Något som sannolikt plågar idrottarna samt får de kulturella giganterna att vrida sig i sina gravar, då de inte bara skulle fördöma allt detta om de levde idag, utan också se sina egna livsöden avspeglas i regimens ageranden. Därom vittnar många vittnessagor om.
Poeten Anna Achmatova överlevde med nöd och näppe de ökända utrensningarna genom att dra sig tillbaka och hålla låg profil. Hennes samtida, författaren Boris Pasternak tvingades avsäga sig nobelpriset 1958 för romanen Doktor Zjivago efter en omfattande hatkampanj. I samma stund deporterades hans livskamrat och hennes barn till Sibirien. Två år senare avled ”den siste romantikern” efter att ha dragit sig tillbaka totalt nedbruten av händelserna. Ett annat känt fall är förstås Michail Bulgakov och hans stora 1900-talsklassiker Mästaren och Margarita. En fantastisk allegori över Stalinväldet vars handling präglas av det självupplevdas charm men också ofrihet och armod.
Det kollektiva väst har genom sanktioner otvetydigt visat att förändring är möjligt. Som en följd av har ”Rysslands strategiska position som råvaruexportör oåterkalleligt försämrats” slår fem forskare vid Yale i en omfattande studie av sanktioners inverkan på rysk ekonomi fast. Dessutom har den ryska importen i princip kollapsat och landet står inför omfattande utmaningar när det gäller viktiga insatsvaror och teknologiska beståndsdelar. Näringslivets reträtt har lett till en BNP-förlust på ungefär 40 procent vilket således indirekt begränsar invasionen och gör att ekonomin går svår kräftgång.
Det måste den fria världen fortsätta att göra – stå i framkanten, agera proaktivt och handla med mänsklighetens bästa i åtanke.
Rolan Jusupov
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!