Människoföraktande förtryck har varit en röd tråd genom den ryska historien – kriget i Ukraina har varit en omskakande påminnelse. Men de senaste 170 åren har det vid åtminstone tre tillfällen funnits skäl till optimism, tider när utvecklingen gått i en öppnare riktning. Handelsstudenten Isak Axelson skriver om vad kan vi lära oss av dessa flyktiga perioder av liberalisering i Ryssland.
Alexander II, Krimkriget och avskaffandet av träldomen
Sankt Petersburg 1853. Tsar Nikolaj I hade befunnit sig i en dispyt med det Osmanska riket sedan en tid. Problemet: ortodoxa kristnas ställning i Mellanöstern. Storbritanniens medlingsförsök hade misslyckats, och med minoritetsrättigheter som illusorisk förevändning startade Nikolaj krig. Målet var att försvaga det Osmanska riket, men i stället var det Ryssland som blev förnedrat, ruinerat och marginaliserat. Det två och ett halvt år långa kriget som främst utspelade sig på och kring Krimhalvön resulterade i hundratusentals döda. Den ryska armén bestod till stor del av trälar och saknade utbildning, materiel och logistik som kunde mäta sig med britterna och fransmännen. Järnvägsnätet i det jättelika tsardömet sträckte sig inte söder om Moskva. Förnedring var ordet.
Vid Krimkrigets slut var Nikolaj I död och ersatt av sin son Alexander II. Han drog egna slutsatser av nederlaget, att Ryssland behövde reformeras och dess stolthet återupprättas.
Alltsedan krigets slut hade uppror och protester bland landets fattigaste vuxit i styrka. Ryssland var det enda stora europeiska landet som ännu inte avskaffat träldomen – 1861 ändrade Alexander på det. Och hans reformarbete fortsatte. 1864 skapades lokalvalda politiska församlingar, zemstva, och 1865 implementerades reformer av tsardömets domstolsväsende med västerländska influenser. Med det tycktes Ryssland röra sig framåt, bort från den värsta sortens blandning av diktatur och social misär.
Men Alexander II misslyckades med, eller hade kanske inte ens för avsikt, att rubba den ryska statens fundamentalt autokratiska natur. Tsaren stod fortfarande inte till svars inför folket och politiska partier förblev förbjudna. Det fanns varken en substantiell medelklass eller ett djuprotat liberalt tankegods.
När Alexander mördades 1881 och hans son ärvde makten fanns det därför väldigt lite som hindrade den nya tsaren från att rulla tillbaka två decenniers reformer, söka upp och slå ned politisk opposition, utöka censuren, och införa vad som skulle kunna kallas den första moderna polisstaten. Motreformer kallade Alexander III det; diktatorisk rektionärism hade varit mer korrekt.
Det liberala fönstret öppnades av Alexander II och stängdes av hans son.
Nikolaj II, Rysk-japanska kriget och 1906 års grundlag
Tsar Nikolaj II var som sin far Alexander III, en enveten autokrat. För monarken var militär styrka en politiskt nödvändig kontrast mot det armod som rådde på hemmafronten. En – väl? – rätt genomskinlig distraktion. Därför sågs den japanska attacken på Port Arthur 1904 närmast som en välkommen möjlighet för Ryssland att hävda sig. Men kriget mot Japan gick inte som tsaren förväntat sig. Det som följde var katastrof på katastrof, i kriget mot ett land som Ryssland ansåg underlägset. Och bland de många ryska arbetare som redan led svårt i sviterna av den ekonomiska depressionen 1899-1903 skapade kriget en känsla av nationell förödmjukelse.
I januari 1905 kulminerade missnöjet på Sankt Petersburgs gator. Den absoluta monarkin blev hårt pressad och Nikolaj gjorde vissa eftergifter. Det var en liberal kraftsamling och en viktig delseger. Oktobermanifestet som Nikolaj utfärdade och den nya grundlag som antogs året efter innebar bland annat skapandet av det ryska parlamentet duman. Men tsaren var fortfarande tsar, Nikolajs autokratiska anlag försvann inte. Han hävdade bestämt att inget motsatsförhållande rådde mellan de proklamerade friheterna och fortsatt monarkstyre. En motvillig reformator.
En optimist hade trots detta sagt att Ryssland 1905 var på väg mot en konstitutionell monarki. Någon mer realistiskt, eller kanske historiskt, lagd hade kanske sagt “vänta bara och se”.
1910 växte sig missnöjet allt starkare igen. Men Nikolaj vägrade låta sig degraderas till ceremoniellt statsöverhuvud och risken för en konstitutionell kris var överhängande. Protesterna var omfattande även sommarmånaderna i Sankt Petersburg 1914. Skotten i Sarajevo avlossades i juni och Tysklands krigsförklaring mot Ryssland kom 1 augusti.
I och med första världskriget sattes det normala politiska, ekonomiska, kulturella och till och med privata livet på paus – nationaliserades, militariserades, förtrycktes och övergavs i krigets namn. När tre år hade gått var Ryssland förändrat. De politiska och mänskliga övergreppen hade kostat miljontals unga ryssar livet. Inflationen var hög, skafferierna tomma och för Ryssland återstod ännu ett års stridande. Återigen växte missnöjet i Sankt Petersburg. Den 15 mars 1917 abdikerade Nikolaj och lämnade efter sig ett vakuum som hade kunnat innebära att liberala idéer fått fäste, men istället tog Lenin och bolsjevikerna makten i oktober.
Det skulle dröja 74 år tills det liberala fönstret på allvar öppnades i Ryssland igen.
Gorbatjov, Afghanistan, Glasnost och Perestrojka
Nu till mer samtida historia.
1978 var kommuniststyret hotat i Afghanistan. I december året efter inleddes en decennielång invasion, Sovjetunionens sista stora militära framträdande på kalla krigets geopolitiska scen. En marionettregering installerades i Kabul men krigets följande akter blev både längre och blodigare än vad Brezjnev rimligen kunnat ana. Totalt nästan en miljon man skickades för att bekämpa Mujahedin, tiotusentals återvände antingen lemlästade eller i kistor. I den sovjetiska periferin, de icke-ryska republikerna, präglades gatubilden av krigsveteraner, afgantsy. Det var mot denna bakgrund som politbyråns yngsta medlem blev utsedd till ny generalsekreterare 1985, krigets sjätte år.
Det utdragna Afghanistankriget innebar inte bara ofattbart mänskligt lidande utan också att Sovjetunionens ekonomiska förfall blev allt djupare, irreversibelt till och med. Imperiet hade vuxit sig större än vad dess ekonomiska bas tillåtit. Sovjetunionens varaktighet som supermakt ifrågasattes. Glasnost och perestrojka, reformkommunismens slutgiltiga försök, löd Gorbatjovs svar. När Sovjetunionen upplösts och Ryska federationen bildats i dess ställe föll det på Boris Jeltsin att leda ett stympat gammalt imperium som likt våren 1917 befann sig på en historiskt märklig plats: ett ideologiskt tomrum.
Till en början rådde optimism. Äntligen ett Ryssland fyllt av västerländska pengar, en neoliberal experimentverkstad. Men i oktober 1993 stympades det liberala hoppet när Boris Jeltsin med stridsvagnar besköt parlamentsbyggnaden i Moskva. En folkomröstning följde drygt två månader senare. Vinnaren var presidentmakten som stärktes kraftigt, och som bara blivit mer gränslös sedan Putin klev in i Kreml som president år 2000.
Från denna historiska exercis verkar ett visst mönster framträda – några återkommande förutsättningar för liberal reform.
Nummer ett: Förnedrande förlust. Krimkriget, Rysk-japanska kriget, och Afghanistankriget var påtänkta som lågriskföretag, en walk in the park, för att säkra ryskt inflytande och anseende; när resultatet blev det motsatta fick det ryssarna att tvivla på statens duglighet. Det stärkte efterfrågan på liberala reformer.
Nummer två: Ekonomisk svaghet och systemkris. De misslyckade krigen klargjorde, eller förvärrade, problemen med omfattande fattigdom, korruption och undermålig infrastruktur. Om ekonomin varit i bättre skick hade mindre reformer kanske räckt för att stilla missnöjet. Men maktens legitimitet undergrävdes när hyllorna var tomma.
Nummer tre: Det ligger i maktens egenintresse. Avskaffandet av träldomen, grundlagen 1906 och glasnost och perestrojka syftade alla till att antingen rädda regeringens anseende eller reformera ett dysfunktionellt politiskt system som inte längre tjänade ledningens agenda. Politisk förändring har ofta påtvingats uppifrån, snarare än sprungit ur folkrörelser och allmän opinion.
Liberala reformer i Ryssland har alltså alltid varit till sin natur villkorade, alltid löpt risk att omprövas i enlighet med härskarens godtycke. Institutioner har inte skyddat ryssarnas rättigheter, bara Kremls välvilja.
Antalet demokratier i världen var som flest 2012, 97 stycken. Nu är antalet 89. 2012 var också det år Putin återtog presidentmakten efter att ha spenderat fyra år som premiärminister i en auktoritär skenmanöver ibland kallad tandemokrati. Nu tio år senare, i ljuset av kriget i Ukraina, verkar det som att Putin likt de ryska tsarerna före honom inte planerar att lämna Kreml frivilligt. Putins efterträdare skulle kunna öppna för förändring och väcka det liberala hoppet i Ryssland igen. Instinktivt känns det rimligt, eller åtminstone inte totalt omöjligt. För även om historien inte ger skäl till hopp om långvarig liberal utveckling i Ryssland, får vi inte sluta tro på att frihetssträvande individer kan förändra sitt land till det bättre. Den tron skiljer oss från Putin.
Isak Axelson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!