Vladimir Putin och Kreml lever med en föreställning om en storrysk intressesfär utan ett självständigt Ukraina. Det finns en intern ideologisk logik i den storryska världsbilden. Men den kan leda till katastrof – inte bara för Ukraina, utan också för den korrupta politiska regim som nu härskar i Moskva. Jesper Ahlin Marceta skriver om Putins tolkning av världshistorien, om storpolitisk spårbundenhet och om den tysta medelklass som nu kan resa sig och befria det ryska folket från sina härskare.
“Vladimir Putin har blivit vansinnig. Det kan inte finnas någon annan förklaring till hans irrationella agerande.” I internationell media spekuleras det kring Putins hälsa. När den ryske presidenten uppträder i teve talar han osammanhängande, upprepar sig och ser allmänt ut att vara i sämre skick än annars.
Dessutom går kriget dåligt för honom. Varför förutsåg inte Putin att hans “specialoperation” skulle få nästan hela världen att vända sig mot Ryssland? Hur kan Ukrainas militär fortfarande stå emot? Har Putin blivit galen? Och finns det kanske hopp för Ukraina?
Krigsherren Vladimir Putin
Kriget i Ukraina behöver förstås mot bakgrund av rysk säkerhetspolitik i stort. Ryssland har länge arbetat för att destabilisera sitt omedelbara närområde, länder och kulturer som ligger inom den ryska intressesfären.
Som ett led i detta genomför Ryssland massiva desinformationskampanjer. Den ryska staten finansierar både direkt och indirekt “nyhetsmedier” på engelska och på lokala språk för att påverka lokalbefolkningen.
Genom sådan påverkan sprids viktiga komponenter i Putins informationskrig: för det första att så tvivel kring fakta, och för det andra att sprida uppfattningen att resten av världen är lika goda kålsupare som Ryssland.
I Sverige har till exempel den ryska statsmediekanalen RT anlitat journalisten Chang Frick, som i dag är chefredaktör för nättidningen Nyheter Idag. 2017 ifrågasatte Frick på ledarplats – den bland experter allmänt vedertagna – uppfattningen att Ryssland bjuder in valobservatörer för att skänka ryska val legitimitet. Frick avslutar sin ledarartikel med att ställa frågan om det kanske egentligen är Sverige som borde bjuda in ryska valobservatörer, och inte tvärtom.
En generös tolkning är att Frick blev lurad att skriva exakt det Ryssland vill att han ska skriva. Genom sådan påverkan sprids viktiga komponenter i Putins informationskrig: för det första att så tvivel kring fakta, och för det andra att sprida uppfattningen att resten av världen är lika goda kålsupare som Ryssland.
Ryssland genomför också direkta militära insatser. Till exempel arrangerade Putin 1999, då som direktör för den ryska säkerhetstjänsten FSB, flera “terroristattacker” mot Rysslands egen befolkning. Över 300 civila dog, vilket gav Ryssland en orsak att starta det andra Tjetjenienkriget och inrätta en pro-rysk tjetjensk regering.
Strax efter att Nato öppnade dörren för Georgien 2008 invaderade Ryssland nationen, eftersom länder som befinner sig i krig inte får träda in i försvarsalliansen. Ryssland konstruerade två “utbrytarregioner” i Georgien och ockuperar fortfarande 20 procent av landet.
Dessutom innebär ryskt inflytande över närområdet att Rysslands grannländer fungerar som militära “buffertzoner”: om en framtida fientlig makt vill invadera Ryssland kan stridsvagnarna stoppas utanför faktisk rysk mark.
Genom att destabilisera sin omvärld kan Ryssland stärka sin egen position relativt andra. Dessutom innebär ryskt inflytande över närområdet att Rysslands grannländer fungerar som militära “buffertzoner”: om en framtida fientlig makt vill invadera Ryssland kan stridsvagnarna stoppas utanför faktisk rysk mark.
Det är ett skäl varför Ryssland 2014 inledde den invasion av Ukraina som nu är på väg att fullbordas. 2013 valde den dåvarande ukrainske presidenten Viktor Janukovytj att dra tillbaka ett samarbetsavtal mellan Ukraina och EU. De efterföljande demonstrationerna har blivit kända som Euromajdan – en frihetsrevolution med runt hundratalet dödsoffer som resulterade i att Janukovytj avsattes.
Putin ingrep då våldsamt för att hindra Ukraina från att närma sig väst. Liksom i Georgien konstruerade han “utbrytarregioner”, ockuperade Krimhalvön och inledde det som i februari 2022 eskalerade till fullskaligt krig. Destabilisering är dock inte det enda skälet till varför Putin startade krig i Ukraina. Vi ska återkomma till det.
Man skulle kunna tro att Putin, med all denna erfarenhet, är en skicklig krigsherre. Men så är inte fallet.
Den här texten skrivs en vecka efter att Ryssland inledde den rent militära fasen av invasionen av Ukraina. Trots sin storlek och kapacitet har Ryssland ännu inte etablerat luftherravälde i krigszonerna. Den ryska armén har inga säkra försörjningslinjer, deras kommunikationskanaler är oskyddade och deras fordon kapsejsar på grund av långvarig misskötsel.
Samtidigt är de ryska soldaterna unga och oerfarna. Putin har inte på ett övertygande sätt lyckats förklara för dem varför de ska sätta sina liv på spel i Ukraina, eller varför de ska döda ukrainare, vilket har till följd att den ryska stridsmoralen är låg.
Han är inte förberedd. Han har inte kompetens att leda sitt land i krig. Han vet inte vad han gör.
När Putin deklarerade att Ryssland skulle inleda militära insatser i Ukraina kallade han det för en “specialoperation”. Det är ett viktigt begrepp i sammanhanget. Specialoperationer är nämligen mycket avgränsade och utförs av särskilt utrustade och utbildade militära styrkor. Men det som nu sker i Ukraina är inte en “specialoperation”. Det är ett krig.
Putin kan ha gjort en fullständig missbedömning av situationen – på alla sätt som är möjliga. Han trodde att han beordrade en avgränsad militär insats som skulle klaras av snabbt och effektivt. Han räknade inte alls med att omvärlden skulle hinna, eller ens vilja, organisera sig och sluta upp bakom Ukraina.
President Putin är en underrättelseofficer som stigit i de politiska graderna genom förvaltningen och förvandlats till krigsherre. Han är inte förberedd. Han har inte kompetens att leda sitt land i krig. Han vet inte vad han gör.
Vladimir Putins världsbild
Rysslands totala missbedömningar är varken historiskt eller kulturellt unika. När USA sände sin marinkår till Vietnamn 1965 hade man gjort liknande misstag, som skulle komma att bli katastrofala.
Det som lade grunden för USA:s oerhörda misslyckanden i Vietnam var tolkningen av världspolitiken. Ur ett amerikanskt perspektiv var kriget i Vietnam ett krig mot kommunismen. Om Vietnam föll för kommunismen, löd logiken, skulle andra länder falla som dominobrickor. För USA hörde Vietnam därför till kalla krigets frontlinjer.
Men vietnameserna utkämpade ett helt annat krig. Deras land koloniserades av Frankrike på 1800-talet. Vietnameserna hade i många generationer upplevt ett förtryck från en utländsk makt, som de 1954 lyckades bryta sig loss från genom att kasta ut fransmännen ur landet.
Ryssland är i Putins sätt att tänka en världsmakt som har hindrats från att blomma ut och ta sin rättmätiga plats på den internationella politiska arenan.
När USA anlände förstod vietnameserna därför det som en fortsättning på kolonialismen. Det som för amerikanerna var ett nytt krig mot kommunismen var för vietnameserna ett ständigt pågående krig mot västerländska kolonialmakter.
USA gjorde en grov världshistorisk feltolkning. Kanske var de koloniala aspekterna av kriget helt obegripliga för amerikanska beslutsfattare. De passade inte in i kalla krigets politiska ramverk. Ur ett amerikanskt perspektiv var koloniala faktorer ologiska eller irrelevanta, eftersom de stred med hela den världsbild som låg till grund för hur USA förstod Vietnam.
Någonting liknande sker i Europa i dag. För Vladimir Putin är inte Ukraina ett “riktigt land”. Det uttrycker han explicit. Ur ett ryskt perspektiv hör Ukraina till den ryska familjen, vilket medför att ukrainska anspråk på självständighet inte bara är politiskt illegitima – de är ologiska eller irrelevanta.
Putin vill inrätta ett ryskt imperium. För honom är den europeiska kartan inte mer eller mindre konstant, utan någonting flyktigt och föränderligt. Ryssland är i Putins sätt att tänka en världsmakt som har hindrats från att blomma ut och ta sin rättmätiga plats på den internationella politiska arenan.
I Putins verklighet finns det en storrysk intressesfär som sträcker sig långt bortom det som i dag är Rysslands faktiska landsgränser. Han föreställer sig de tsarryska gränserna från 1500-1700-talet, liksom kejsardömets och senare Sovjetunionens utsträckning. I jämförelse med det som historiskt sett har stått under rysk kontroll är dagens Ryssland alldeles för litet. Det är begränsat och inträngt.
Den världsbilden kan ha utgjort grunden för ryskt beslutsfattande i närmare tjugo år – föreställningen om en storrysk intressesfär är själva den ideologiska bakgrund mot vilken världspolitiken blir begriplig. Allt som strider med den är ologiskt. För Putin och Kremls beslutsfattare finns det tvärtom en rationalitet bakom invasionen av Ukraina, precis som att det för USA fanns en rationalitet i det antikommunistiska kriget i Vietnam. I båda fallen råder en intern logik i världsbilderna.
Landet styrs av en liten korrupt politisk regim, vägledd av en föreställning om en storrysk intressesfär, där alla avvikare rensas ut av organisatoriska lika mycket som ideologiska skäl. Den ryska linjen är obrytbar. Inte ens Putin kan längre byta politisk riktning.
Sådana sinnesdominerande världsbilder tenderar att förstärka sig själva genom rena organisatoriska effekter. Om en person i ett mötesrum yttrar en åsikt som är “ologisk” eller “inte passar in” är chansen stor att personen stängs ute. Över tid städas avvikande personer och åsikter bort, eftersom de strider med logiken i mötesrummet och inte bidrar till besluten. Därmed utvecklas en spårbundenhet som gör det ännu svårare att bryta med den inslagna vägen. Politiken blir självgående.
Detta kan ha hänt i Ryssland. Landet styrs av en liten korrupt politisk regim, vägledd av en föreställning om en storrysk intressesfär, där alla avvikare rensas ut av organisatoriska lika mycket som ideologiska skäl. Den ryska linjen är obrytbar. Inte ens Putin kan längre byta politisk riktning.
Vietnameserna tolkade kriget ur ett kolonialt perspektiv. USA förmådde inte ta in den världsbilden, vilket hade katastrofala följder. På samma sätt tolkar Ukraina kriget ur ett demokratiskt perspektiv. Det är en självbestämmande nation, en del av Europa med rätt att bestämma sitt eget öde. För Putin är det fullständigt obegripligt. Men är det Ryssland eller Ukraina som står inför en katastrof?
Den optimistiska förhoppningen
Ryssland skiljer sig från det övriga Europa på några centrala punkter. De transatlantiska revolutionerna i slutet av 1700-talet – i Nordamerika och Frankrike, men också i Polen och Nederländerna – nådde aldrig Ryssland. Det ryska folket befriade aldrig sig självt från sina härskare.
Under det tidiga 1900-talet kom så revolutionen till Ryssland och folket skulle få politiskt inflytande. Men revolutionen kidnappades omedelbart av kommunister. På 1990-talet var det dags igen. Ryssland var under en kort period en fri nation, åtminstone i någon utsträckning, innan Putins regim började montera ned demokratin.
I praktiken har det ryska folket, med undantag för några korta perioder, levt under olika envåldshärskare med olika grader av totalitär makt i 500 år. De har aldrig haft verkligt politiskt inflytande.
Våren 2021 undertecknade Putin en lag som gör det möjligt för honom att sitta kvar som president till 2036, i stället för att tvingas bort när hans nuvarande mandatperiod går ut 2024. Putin är inte helt och hållet en diktator. Hans styre är fortfarande så svagt att han, till skillnad från exempelvis Aleksandr Lukasjenko i Belarus, måste upprätthålla en demokratisk fasad för det egna folket.
I praktiken har det ryska folket, med undantag för några korta perioder, levt under olika envåldshärskare med olika grader av totalitär makt i 500 år. De har aldrig haft verkligt politiskt inflytande.
Under de senaste decennierna har det vuxit fram en tyst medelklass i Ryssland. Det är välutbildade människor som lever i relativt välstånd, som reser i världen och tar del av internationella nyheter och global världskultur. De står ut med Putins “fasoner” eftersom de inte har något att vinna på att sätta emot.
När kistorna med döda nittonåringar kommer hem kanske vanliga ryssar känner sig manade att protestera.
Men i och med att omvärlden sluter upp bakom Ukraina och att de sociala, kulturella och ekonomiska sanktionerna drabbar medelklassen kanske de inte längre tjänar mest på att vara tysta. När kistorna med döda nittonåringar kommer hem kanske vanliga ryssar känner sig manade att protestera.
Vanliga ryssar är inte bundna till den ideologiska logik som styr Kreml. Men de bär krigets bördor. Om Ukraina kan stå emot ett tag till, så att sanktionerna mot Ryssland verkligen blir kännbara, om de står ut med att få sina städer jämnade med marken, som i Syrien, om omvärlden inte sviktar i sitt stöd till Ukraina, om de ryska oligarkerna tar sina skyddande händer från Putin, om inte en ny diktatorkandidat lyckas etablera sig – om, om, om – då kanske den tysta medelklassen kan resa sig och befria det ryska folket från raden av totalitära härskare. Det finns hopp om att vansinnet i Kreml ska få ett slut.
Jesper Ahlin Marceta