Det är rimligt att porta ryska idrottare från att tävla, men orimligt att bojkotta all rysk kultur, skriver kulturredaktör Eric Luth. För varje statligt sanktionerad film som plockas bort från en filmfestival bör en oberoende, fri rysk film läggas till.
”Den som är för idrott har massorna på sin sida”, skriver den österrikiske författaren Thomas Bernhard i sin självbiografiska Orsaken. ”Den som är för kultur”, å andra sidan, ”har dem emot sig. Därför är alla regeringar alltid för idrott och mot kultur.”
Jag kommer att tänka på Bernhards aforism när jag läser att Internationella paralympiska kommittén (IPK) beslutar sig för att porta ryska och belarusiska idrottare från Paralympiska spelen. Blott en dag innan spelen ska börja.
För många av de paralympiska idrottarna är det en livsdröm som går i kras. Man har kanske förberett sig för detta ögonblick under stora delar av sitt liv. Det är svårt att inte känna medlidande med de enskilda idrottarna.
Samtidigt har det blivit smärtsamt tydligt hur auktoritära regimer utnyttjar sina idrottsutövare för egen propaganda och som maktmedel. Den enskilda idrottaren är inte längre bara enskild, utan en del av en större politisk strategi för att tillförskansa sig makt och inflytande. Det är ingen slump att länder som Kina och Ryssland investerar mycket stora summor för att få fram ledande idrottare, eller varför en idrottare som Eileen Gu blir en central pjäs i den kinesiska propagandaapparaten.
”Den som är för idrott har massorna på sin sida. Den som är för kultur har dem emot sig. Därför är alla regeringar alltid för idrott och mot kultur.”
Efter den ryska invasionen av Ukraina hörs därför krav på bojkotter av ryska och belarusiska idrottare över hela västvärlden. Ryssland stängs av från FIFA och UEFA, och Sverige och Finland drar sig ur bandy-VM. Curling-EM flyttas från Ryssland, och ryska och belarusiska friidrottare portas från tävlingar. Många ryska och belarusiska idrottare håller inte med sina regimer, såsom tennisspelaren Andrey Rublev. De ingår dock i en politisk kontext som gör det svårt att inte instämma i kraven på bojkotter och utestängande. Man bör känna medlidande med den enskilde utövaren, men inte tumma på motståndet mot den ryska invasionen.
Samtidigt framförs också allt fler krav på bojkotter av rysk kultur. Stockholms filmfestival kommer inte att visa några ryska filmer så länge kriget pågår. Glasgows filmfestival bestämde sig i slutet av februari för att plocka bort två ryska filmer från programmet, och rysk film utestängs från European Film Awards. Ryska balettkompanier har avbokats från bland annat Royal Opera House. Münchens filharmoniker har också sparkat sin dirigent, och vid ett framförande av Tjajkovskijs Spader dam på La Scala i Milano buade publiken.
I de fall det sker på grund av nära kopplingar till Kreml är detta rimligt. Kultur kan också användas som mjukt maktmedel och propaganda. Men samtidigt kan kulturen också vara ett frihetens andningshål. Kulturen är svårare att stävja och tygla än idrotten. Man kan försöka få kulturen att gå i en viss riktning, men ofta tar den andra vägar av sig själv. Kulturen får människor att tänka egna tankar, och därför är den farlig – för auktoritära regimer. Man kan försöka sätta statligt sanktionerade fasader kring kulturen, men ofta lyser annat än det regimen hade tänkt sig genom i sprickorna.
Eftersom man inte vill ha massorna emot sig, är det för den auktoritära regimen alltså ofta bättre att vara emot kulturen.
I det sammanhanget måste vi börja fundera på hur vi kan främja den fria, ryska kulturen, snarare än att bojkotta den. Oberoende ryska journalister, konstnärer, författare, filmproducenter befinner sig i en mycket svår situation. De behöver vårt stöd och inte våra bojkotter.
För varje statligt sanktionerad film som plockas bort från en filmfestival bör en oberoende, fri rysk film läggas till.
För varje statligt finansierad eller sanktionerad film som plockas bort från en filmfestival bör en oberoende, fri rysk film läggas till. För varje rysk dirigent som sparkas på grund av kopplingar till Putin bör en dirigerande regimkritiker tillsättas. Mer än någonsin bör vi spela Tjajkovskij, läsa Lev Tolstoj, Svetlana Aleksijetivj, Joseph Brodsky eller Boris Pasternak.
När regeringarna är mot kultur är det vårt ansvar att stödja den. På så vis kan vi, i bästa fall, på sikt få massorna att vända sig mot den ryska regeringen. Eller åtminstone ge lite bränsle åt de regimkritiker som ännu finns i den ryska pariastaten.
Eric Luth