Skip to content
Bildningens floder för oss genom den europeiska kulturens land. Foto: Jon Flobrant/Unsplash
Bildningens floder för oss genom den europeiska kulturens land. Foto: Jon Flobrant/Unsplash
Samhälle | Europa

Varför välja mellan Rhen och Dalälven?

Liberal Debatt har propagerat för en kulturkanon. Nu ska de få en. Men kulturredaktionen nöjer sig inte. De vill ha en till.

I Sigrid Combüchens roman Sidonie & Nathalie (2017) flyr titelns två fransyskor från andra världskrigets fasor till tryggheten i Sverige. De två kvinnorna finner tröst och styrka hos varandra längs den mödosamma vägen, men är samtidigt mycket olika varandra.

När de passerar Köln och Rhen pekar Nathalie på floden och säger “detta är Rhen”.
“Jaha”, svarar Sidonie ointresserat.
”Hon var obildad”, förklarar berättaren. “Hon var obildad för hon var ointresserad av sådant.”

Berättaren fortsätter:
“Sidonie hade ingen referensram och missförstod vad Nathalie sade och förstod aldrig vad hon refererade till. Alltså det enklaste gemensamma som människor känner till: tidningsnyheter, allmänbildning. Hon hade inte ens vetat att Kölnerdomen existerar. Jaha, hade hon sagt.”

För Nathalie är situationen den omvända. Hon befinner sig på mark där hon aldrig tidigare har satt sin fot, men är ändå inte helt vilse. Hon kan nämligen något om den europeiska geografin, hon är “stolt att känna vattenvägarna, att trä upp kunskap medan hon bara satt. Referensramen är ett träd, man sitter under det och räcker upp en hand och plockar”.

Tryggheten i en gemensam referensram gör att man kan känna igen det man tidigare inte har stött på, förstå det andra refererar till och själv kunna ta del i det offentliga samtalet.

Inte för att fostra goda svenskar i någon sorts kvasinationalistiskt kulturkrig. Tvärtom.

Därför har Liberal Debatt länge propagerat för en kanon. Inte för att fostra goda svenskar i någon sorts kvasinationalistiskt kulturkrig. Tvärtom. En kunskap om de gemensamma referensramarna är lika mycket en förutsättning för att ifrågasätta dem och förändra dem, som att anpassa sig och assimileras till dem.

Det gäller förstås inte bara för nationella förhållanden, utan alla gemenskaper man är, eller vill vara, en del av. Och precis som Sidonie och Nathalie är vi i dag inte bara medlemmar i en nation, utan en del av en större europeisk gemenskap. En europeisk kanon blir därför minst lika angelägen som en svensk.
Vi borde helt enkelt inte nöja oss med att läsa Lagerlöf, Boye och Östergren, utan låta trädet med referensramar växa. Från rötterna – som Iliaden och Eddan – till Nathalie Sarraute, som revolutionerade litteraturen med den ‘nya romanen’, eller modernisten Witold Gombrowicz, vars Ferdydurke aldrig upphör att chockera.

Vi borde inte stanna vid Ingmar Bergman, Mai Zetterling och HasseåTage, utan vidga referensbiblioteket med Krzysztof Kieślowskis Trikoloren-trilogi, Agnès Vardas nya vågen-klassiker och Yorgos Lanthimos grekiska weird wave-filmer.

För att få rätt att kalla sig medborgare i den europeiska litteraturens land måste man först tillbringa många år i var och en av dess provinser.

För att få rätt att kalla sig medborgare i den europeiska litteraturens land, skrev den gamle romanisten Curtius kort efter andra världskrigets slut, måste man först tillbringa många år i var och en av dess provinser.

Vi har varit EU-medborgare sedan 1995. Men hur många svenskar är i dag medborgare i den europeiska litteraturens land? Den europeiska filmens, musikens och konstens land?

Debatten borde vidgas. Den svenska kulturen bjuder inte tillräckliga referensramar – vi behöver en europeisk kanon.

Kulturredaktionen

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Är invånarna på svenskön i Karibien fortfarande européer?

Michel Houellebecq: ”I grund och botten är jag en hora”