Michel Houellebecq har gett en enda intervju om sin nya roman, Förinta. Med Le Mondes redaktör Jean Birnbaum pratar han om släktskapet mellan litteratur och drömmar. Här publicerar Liberal Debatt, som enda svensk tidskrift, ett utdrag på svenska. Hela intervjun publiceras i LD 6/2022.
På en säng med skrynkliga lakan ligger ett paket cigaretter, en tändare, ett överfullt askfat, en fjärrkontroll, ett par glasögon, en hopknölad pyjamas och, klädd från topp till tå i jeans som definitivt sett sina bästa dagar, Michel Houellebecq.
Med lätt böjda knän tar den franska samtidslitteraturens stora stjärna ett bloss på sin cigarett. Plötsligt avbryter han sin egen tankegång med ett knappt hörbart infall: ”Jag ligger, du sitter, det är lite knäppt ändå. Det känns som att jag är hos psykoanalytikern.”
Jag ligger, du sitter, det är lite knäppt ändå. Det känns som att jag är hos psykoanalytikern.
Det faktum att Houellebecq sedan början av vårt samtal – i den etta i Paris där han skrev den lika tjocka (630 sidor) som medryckande Förinta – nästan bara har pratat om sina drömmar gör situationen desto mer oroväckande. Hans bok, en politisk thriller som övergår till en metafysisk meditation, är också full av drömmar. Sida efter sida dras vi med i huvudpersonens drömlika äventyr – den fyrtiosjuårige Paul Raison, chefstjänsteman på finansdepartementet, som steg för steg kommer att väckas upp ur sin existentiella tomhet och återförenas med fadern i mötet med döden.
Drömmar finns det gott om även i hans tidigare romaner, som Elementarpartiklarna eller Serotonin (1998 och 2019). Men så här systematiskt har Houellebecq inte använt dem tidigare:
”Jag är inte så intresserad av Freud, jag har många invändningar mot honom”, säger han. ”Men jag är verkligen intresserad av drömmar, och jag är väldigt nöjd över att ha med så många i Förinta. Drömmen är upphovet till all fiktion. Därför har jag alltid tänkt att vi alla är upphovsmän, alla som drömmer skapar ju fiktion med både verkliga och overkliga beståndsdelar. Det är en viktig poäng: Själv skriver jag när jag just har vaknat. Jag har inte helt lämnat natten bakom mig, något av drömmen lever ännu kvar i mig. Jag måste skriva innan jag duschar, allt rinner bort i duschen, sen är det kört, man får inte längre till nånting.”
Jag är inte så intresserad av Freud, jag har många invändningar mot honom. Men jag är verkligen intresserad av drömmar.
Det var alltså här, i detta rökfyllda kyffe, på den här sängen, som Houellebecq drömde fram Förinta. Han behövde bara ta ett steg för att ta sig till skrivbordet där han skrev sin roman, och där jag lyssnade på honom i fem timmar, innan vi fortsatte på restaurang. På väggen i den funktionellt inredda lilla studion, som ligger i de asiatiska kvarteren i det trettonde arrondissementet, hänger fortfarande de fotografier han omgav sig av medan han skrev romanen.
Där syns, bland andra, finansministern Bruno Le Maire i sitt departement, vars långa, labyrintiska korridorer Houellebecq har undersökt noggrant – de utgör nämligen skådeplatsen för en av Paul Raisons drömmar. Där syns kyrkan Notre-Dame-de-la-Nativité de Bercy, inte långt från studion, där samme Paul får det bekräftat att hopp inte riktigt är hans grej. På ett fotografi syns skådespelaren Carrie-Anne Moss, som spelar Trinity i Matrix – och som liknar Pauls fru Prudence på pricken. Prudence, som för övrigt är en av romanens mest beundransvärda figurer.
På ett annat fotografi syns ett sjukhusrum, inrättat för patienter i vegetativt tillstånd, sådana som Pauls far Edouard Raison, en tidigare underrättelseagent som har tystnat efter ett slaganfall samtidigt som världen destabiliseras av en rad märkliga attentat. Och slutligen ett fotografi över ett landskap i Beaujolais, med gröna åsar och scharlakansröda vinrankor, där Paul snart kommer att få återförenas med sin fader.
Jag håller just på att närstudera vinrankebilden när Houellebecq plötsligt hoppar upp ur sängen för att leta rätt på en korkskruv.
”Enligt mig är vitt vin bäst. Jag är nog lite av en alkoholist. Vill du ha något att dricka?” säger han och bryter ut i ett spontant, oförställt skratt. Lite som en bebis som viftar med sin skallra.
Enligt mig är vitt vin bäst. Jag är nog lite av en alkoholist. Vill du ha något att dricka?
Jag tar tillfället i akt och ställer nyckelfrågan, som jag med brinnande iver väntat på att få ställa: om barn som är födda eller som skulle kunna ha varit det. De nämns i förbifarten tidigt i boken, i en passage som träffade mig som ett knytnävsslag i magen. Paul är för första gången ensam med sin stumme far på sjukhuset. Han berättar för honom om relationen med Prudence, som håller på att falna. Han berättar om Bruno, minister-vännen, som förmodligen kommer att kandidera till presidentvalet (året är 2027), och om hur de besynnerliga terroristerna har iscensatt hans avrättning. Men plötsligt häver Paul ur sig ett oväntat erkännande:
”Till sist tillade Paul att han ångrade att han aldrig fått barn och det var med verklig chock han hörde orden komma ur munnen, för det var något han aldrig tänkt på och det var dessutom helt oväntat.”
Redan i Serotonin antydde Houellebecq att äkta kärlek var möjlig, trots den dystra värld vi lever i. I Förinta går han – vilket de citerade raderna visar – ännu längre, och låter barnalyckan – oavsett om den är verklig eller en förspilld chans – bli ett sätt att trotsa döden. I likhet med Paul överväldigas författaren av ord som är större än han själv: ”Du vet, när man jobbar med ett romankorrektur kan man stryka vad man vill”, säger han. ”Det finns saker man har skrivit utan att det var riktigt genomtänkt, men man beslutar sig för att behålla det ändå. Den här passagen är just en sådan. Jag hade kunnat stryka den i all ödmjukhet, men nej.”
Jean Birnbaum
Vill du läsa hela intervjun? Teckna en prenumeration här eller köp ett lösnummer här. Numret kommer i brevlådan lagom till jul.
Översättning: Eric Luth