I vår vänds Europas blickar mot Sverige. Mycket handlar om att leda förhandlingarna och vara en neutral ordförande, skriver EU-kommissionens tidigare Sverige-chef Katarina Areskoug, men som ordförandeland går det också att göra reell skillnad. Själv hoppas hon särskilt på en ny agenda för konkurrenskraft.
Två gånger har jag fått förmånen att uppleva det. När vi svenskar plötsligt befinner oss i mittpunkten av den europeiska politiken, förhandlingarna och uppgörelserna. Och nu är det dags igen. Sex månader av förväntansfulla blickar från 26 andra medlemsländer som vänds – nyfiket, men också uppfordrande – mot oss. Mobiltelefoner som går varma och utmattas i rasande takt av samtal dygnet runt.
Vi svenskar kommer nämligen att sitta ordförande för omkring tvåtusen möten i Bryssel och Luxemburg och cirka 150 informella möten och konferenser i Sverige. Och frågorna inför ett ordförandeskap är oändliga. Vilka frågor ska Sverige prioritera? Har vi smarta lösningar på oväntade kriser och utmaningar i bakfickan? En fråga som bär extra stor vikt med ett brutalt krig på vår kontinent och med skenande energipriser. Bjuder vi in till extra toppmöten? Kommer Sverige att lägga fram något helt nytt initiativ?
Ofta får jag frågan vilket inflytande ett ordförandeskap verkligen har. ”Handen på hjärtat – är det egentligen inte så att man bara förvaltar och driver på en agenda, som man ändå inte kan påverka?”, undrar den skeptiske. Nja, jag vill nog nyansera den bilden något.
Jag skulle ändå, baserat på mina egna erfarenheter som arbetsgruppsordförande i Bryssel under vårt första ordförandeskap 2001, säga att det finns betydande manöverutrymme.
Till runt 90 procent skulle jag säga att det handlar om att som neutral ordförande ta hand om arvet från föregående ordförandeland. Men jag skulle ändå, baserat på mina egna erfarenheter som arbetsgruppsordförande i Bryssel under vårt första ordförandeskap 2001, säga att det finns betydande manöverutrymme.
Vilka frågor på agendan prioriterar du som ordförande att slutförhandla? Hinner du inte klart kan du nämligen lämna över frågan till nästa ordförandeskap, då du har möjlighet att vara mer nationell i dina positioner. Lägger du fram smarta kompromissförslag som hanterar både dina egna och andras problem? Som ordförande kontrollerar du förhandlingarna – en position som ej ska underskattas.
Resterande 10 procent av ordföranderollen då – vad handlar det om?
Jo, som ordförande kan du ta något eller några enstaka nya initiativ. Initiativ som kan göra stor skillnad. Under vårt andra EU-ordförandeskap 2009 arbetade jag på Statsrådsberedningen i Stockholm och förberedde våra toppmöten. Då hade vi i god tid pratat ihop oss med EU-kommissionen, som lade fram en helt ny form av makroregional strategi, en strategi för Östersjön. Den kunde lämpligt nog klubbas vid ett toppmöte under det svenska ordförandeskapet och blev ett av våra finaste ordförandeskapsresultat. Strategin blev också startskottet för ett antal andra makroregionala strategier i Europa.
Vem vet hur Putins brutala krig i Ukraina utvecklas? Eller hur sträng vintern blir – och vad som händer när elräkningarna blir ohanterliga och hushållen i Europa börjar frysa.
Hur ser då spelplanen ut inför vår tredje omgång i Europas mittpunkt? Tanken svindlar – eftersom det ligger så många oförutsägbara pusselbitar och vibrerar på bordet. Vem vet hur Putins brutala krig i Ukraina utvecklas? Eller hur sträng vintern blir – och vad som händer när elräkningarna blir ohanterliga och hushållen i Europa börjar frysa.
Såväl Europeiska rådet som utrikesministrarnas möte leds numera av en permanent ordförande. Fredrik Reinfeldt var den sista nationella regeringschefen som ledde toppmötena innan Lissabonfördraget trädde i kraft 2009. Men nio ministerformationer – till exempel miljö- eller finansministrarna – kommer i vår att ledas av svenska ministrar. Det blir med all säkerhet möten med både utmanande och extremt viktiga händelser.
För egen del hoppas jag att regeringen tar initiativ som rör konkurrenskraften. Kronjuvelen, den inre marknaden, måste hamna högst på agendan igen. Givet det geopolitiska läget tror jag visst att det ibland kan finnas behov av en ”top down”-industripolitik à la française – för att möta amerikanska satsningar inom IRA (Inflation Reduction Act) och kinesiska statsstöd och investeringar. Men vi behöver framför allt en ny konkurrenskraftsagenda, som riktar strålkastarljuset mot förutsättningarna för ökad europeisk produktivitet.
Europa har hamnat på efterkälken. Exportandelarna för kontinentens tillverkningsindustri på den globala marknaden minskar. Uppgraderingen av Europas digitala och telekominfrastruktur släpar efter i en internationell jämförelse. När det gäller forskning och utveckling i förhållande till BNP hamnar Europa efter Kina, USA, Japan och Sydkorea. I fråga om produktivitet motsvarar EU bara 75 procent av den amerikanska. Andelen europeiska företag på Fortune 500 har också minskat från 32 procent 2010 till 23 procent 2019.
Kanske ett toppmöte för att sätta den europeiska konkurrenskraften på agendan vore något för Sverige och Europa?
Kanske ett toppmöte för att sätta den europeiska konkurrenskraften på agendan vore något för Sverige och Europa?
Till slut – och nu vet jag att jag närmar mig en omöjlig önskelista, men i alla fall – tänk om vi tog chansen att prata lite mer om EU i Sverige under våren 2023? Det vore inte bara viktigt för freden, säkerheten och tillväxten i Europa. Enligt Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) påverkas ungefär hälften av punkterna på en fullmäktigedagordning i svenska kommuner och regioner direkt eller indirekt av EU. Mötena från Malmö i söder till Kiruna i norr med närmare 18 500 delegater från andra EU-länder ger rika möjligheter till ökat fokus på, debatt om och förankring av den viktiga Europapolitiken.
Katarina Areskoug
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!