Under många år har Sverige haft en tillbakalutad inställning till försvarssamarbetet inom EU. Nu är det läge att växla upp, skriver Jan Joel Andersson, senior analytiker vid EU:s institut för säkerhetsstudier.
EU har ingen armé, utan försvar är ett nationellt ansvarsområde inom EU. Det finns däremot ett omfattande och snabbt växande försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete, för att stärka medlemsländernas försvarsförmåga och utveckla framtida vapensystem genom gemensam forskning och utveckling.
Sverige var länge en ledande röst för att utveckla den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken – särskilt den civila krishanteringsförmågan, där Sverige fortfarande är ett av de medlemsländer som bidrar med mest personal och resurser. När det kommer till det militära samarbetet har Sverige däremot varit mindre aktivt under senare år, både när det gäller policyinitiativ och bemanning. Ett exempel är Europeiska försvarsbyrån (EDA), som hade en stor svensk representation när det upprättades 2004. I dag jobbar bara tre svenskar på EDA.
Det är över huvud taget väldigt få svenskar i de försvarsrelaterade EU-strukturerna i Bryssel.
Det är över huvud taget väldigt få svenskar i de försvarsrelaterade EU-strukturerna i Bryssel. Även på EU-kommissionens generaldirektorat för försvarsindustri och rymd lyser svenskarna med sin frånvaro. Senast en svensk satt på en högre befattning inom EU:s militära strukturer var 2019 då en svensk brigadgeneral var chef för underrättelsedirektoratet vid EU:s militära stab.
Efter flera år av tillbakalutad inställning till försvarssamarbetet inom EU står nu den nya regeringen inför många utmaningar under det kommande ordförandeskapet. Inte minst med tanke på den omfattande utveckling som skett på området under senare tid.
Försvarssamarbetet i EU fick en rejäl nystart när EU:s globala strategi lanserades 2016. I kölvattnet av USA:s ökade fokus på Asien, Rysslands ockupation av Krimhalvön 2014 och brexitomröstningen 2016 ansåg medlemsstaterna att det var nödvändigt att stärka unionen som global aktör och säkra EU:s strategiska oberoende.
För att bättre kunna hantera externa konflikter och kriser samt skydda EU och dess invånare beslutade man om ett antal försvarsinitiativ. Bland de viktigaste var framtagandet av nya gemensamma prioriteringar för förmågeutveckling, en samordnad översikt av medlemsstaternas försvarsutgifter, och planer för att identifiera möjliga samarbetsprojekt. Man inrättade det permanenta strukturerade försvarssamarbetet PESCO där medlemsstaterna åtog sig att höja försvarsanslagen och samarbeta mer inom området, liksom en gemensam försvarsfond finansierad ur EU:s gemensamma budget för att stödja samarbetsprojekt inom forskning och utveckling av nästa generations teknologier och vapensystem.
Sedan dess har Rysslands invasion av Ukraina lett till ytterligare omvälvningar inom EU:s försvarssamarbete, och försvars- och säkerhetspolitiken har följaktligen tagit mycket stora steg framåt. Omedelbart efter krigsutbrottet fördömde EU invasionen och utlöste den första av hittills nio mycket kraftiga ekonomiska sanktionspaket. Därtill antog EU:s medlemsstater en strategisk kompass med konkreta förslag och tidsplaner för att snabbt stärka Unionens förmåga att agera och försvara EU:s säkerhet och medborgare.
Hittills uppgår värdet av vapenleveranser till Ukraina till cirka tre miljarder euro.
För första gången har EU också använt gemensamma medel för att skicka vapen till ett partnerland. Hittills uppgår värdet av vapenleveranser till Ukraina till cirka tre miljarder euro – leveranser som har finansierats genom den Europeiska fredsfaciliteten (EPF), och som ligger utanför EU-budgeten. Därutöver kan EU:s medlemsstater själva ansöka om ekonomisk ersättning från EPF för vapen och annan militär utrustning som de skickar till Ukraina. Dessutom har EU beslutat om att utbilda 15 000 ukrainska soldater i Polen och Tyskland, finansierat av EPF.
I ljuset av detta kommer frågor som gemensamma prioriteringar, stödet till Ukraina, satsningar på den europeiska försvarsindustrin och framtiden för militära krishanteringsoperationer alla att stå högt på dagordningen under våren.
Ytterligare frågor som måste diskuteras är bland annat vilken roll kommissionen ska spela inom försvar och gemensam upphandling av krigsmateriel, och vilka områden som kan finansieras inom den gemensamma EU-budgeten.
I skrivande stund har regeringen inte presenterat sina prioriteringar för EU-ordförandeskapet, men inom försvarsområdet har både Ulf Kristersson (M) och försvarsminister Pål Jonson (M) understrukit att Sverige skall vara mer ”framåtlutat” än tidigare. Under regeringens EU-deklaration i riksdagen den 16 november framhöll statsministern att Europas säkerhet är en ödesfråga och att ”regeringen vill öka Sveriges roll inom EU:s försvars- och säkerhetspolitik”. Han underströk att ”EU:s roll är att komplettera Nato – inte konkurrera med Nato”, liksom ”regeringens mycket bestämda uppfattning att Europa måste ta ett större ansvar för såväl europeisk som för transatlantisk säkerhet”.
EU-ordförandeskapet kommer att bli ett unikt tillfälle för Sverige att återigen ta en ledande roll i utvecklingen av EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik.
EU-ordförandeskapet kommer att bli ett unikt tillfälle för Sverige att återigen ta en ledande roll i utvecklingen av EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik – inte minst då det gäller frågor som relationen mellan EU och Nato, utvecklingen av försvarsindustribasen i Europa och forsknings- och utvecklingssamarbetet inom högteknologi och rymd.
Att den svenska Nato-anslutningen pågår och att Sverige samtidigt tar över som ordförande i det nordiska försvarssamarbetet Nordefco gör det också möjligt att nu binda ihop de nordiska, europeiska och transatlantiska dimensionerna.
Jan Joel Andersson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!