Skip to content
Ylva Nilsson går igenom utmaningarna för Kristerssons regering. Foto: Ninni Andersson/Regeringskansliet
Ylva Nilsson går igenom utmaningarna för Kristerssons regering. Foto: Ninni Andersson/Regeringskansliet
Samhälle | EU

Det här kan sätta krokben för det svenska ordförandeskapet

Det borde gå hyggligt för Sverige att vara EU-ordförande under det närmaste halvåret, skriver EU-journalisten Ylva Nilsson – om man bara kan hantera problemen som tornar upp sig på hemmaplan.

Det var en större sak förr, att vara EU-ordförande. Numera finns en permanent ordförande för toppmötet, en annan för utrikesministrarna och en tredje för de tunga ekonomiska frågorna.

EU har dessutom ett väl fungerande maskineri som trampar på, oavsett ordförande. Just nu tuggar sig den maskinen igenom mängder av lagar (i Europaparlamentet), och administrationen – i form av EU-kommissionen – har på senare år visat sig kunna lägga fram avgörande beslutsunderlag i helt nya och komplexa frågor på extremt kort tid. Vaccin, evakuering av medborgare, elmarknaden, finansiering av vapen till externt land, för att bara ge några exempel.

Arbetsuppgiften i dag blir mest att hålla i ordförandeklubban på tusentals arbetsgruppsmöten, ambassadörsmöten och ministermöten. Hur skulle vi kunna sjabbla bort det?

EU-kommissionen har på senare år visat sig kunna lägga fram avgörande beslutsunderlag i helt nya och komplexa frågor på extremt kort tid.

Men det finns trots allt en och annan snubbeltråd. Den första är kriserna. Den andra är den svenska regeringen.

Numera duggar kriser tätt. Frankrike, EU-ordförande under det första halvåret 2022, fick kriget i Ukraina. Över en natt vändes mycket upp och ned. Hur borde EU svara? Hur gör vi när flyktingarna kommer? Hur står sig de europeiska länderna utan rysk gas och olja? Vem talar med Ryssland, när och varför? Hur samordnar vi med Nato och med USA?

Frankrike hade förstås kapaciteten, vanan och en president som gör sig väl på en internationell scen.

Tjeckien, höstens EU-ordförande, hamnade mitt i den värsta delen av energikrisen. Ordförandelandet var självt illa rustat (beroende av kol, gas och olja varav det mesta importeras), och dessutom pressat av en högljudd opposition som eldade på väljarnas ilska. I slutänden blev ordförandelandet mer av en agitatör i EU-kretsen (för ett pristak) än den samlande kraften. Men EU-kommissionen ryckte in med ett batteri motåtgärder som länderna kunde enas kring.

En annan uppenbar snubbeltråd är den svenska regeringen själv – eller fyrklövern, för Sverigedemokraternas roll går inte att bortse från.

En annan uppenbar snubbeltråd är den svenska regeringen själv.

I korthet: EU är på väg i en riktning som den svenska riksdagen som regel motsatt sig när denna omsatts i konkreta lagförslag. De stora utmaningarna har helt enkelt skärpt och samlat EU: en klimatomställning som blivit geopolitisk, den hackande globaliseringen, ett alltmer protektionistiskt USA som vill ha med EU i ett handelskrig, Kina som nytt hot, en dödlig pandemi och ett krig i Europa.

Enighet finns nu om att skydda EU mot ”illojal” handel, att finansiera insatser gemensamt i stället för nationellt, att bygga ett eget försvar, att stötta låginkomsttagare när kriserna slår… Svensk politisk debatt befinner sig någon annanstans och riksdagen står främmande när förslagen börjar ramla in.

Det innebär att regeringen Kristersson kommer att få förhandla igenom en lång rad beslut som fyrklövern (och Socialdemokraterna) önskat stoppa. Ett tiotal förslag som berör skogsindustrierna, på temat klimat och biologisk mångfald, ligger på bordet. Ett skärpt vapendirektiv som Jägareförbundet redan lobbar emot är framme. En ny migrationspakt med ökad fördelning av flyktingar når nu beslutsstadiet. Frågan om statsfinanser har tagit en ny vändning i EU. Reglerna föreslås luckras upp för att tillåta lån för investeringar. EU finansierar mer tillsammans, i övertygelsen att det blir dyrt för alla på den inre marknaden om några länder drar på sig en lågkonjunktur. Till det kommer bland annat förslag om en socialfond för klimatdrabbade, idéer om att stötta ”energifattiga” och att toppa upp två försvarsfonder som tömts i Ukraina.

En fråga som regeringen Kristersson måste ställa sig själv är därför om man är med när EU-tåget nu går vidare.

Nu kan man dra sig till minnes en dansk liberalkonservativ, Anders Fogh Rasmussen – skeptisk inför EU:s frammarsch såsom danska politiker brukar. Han kunde bara bilda regering genom att Dansk Folkepartiutgjorde en del av hans regeringsunderlag, men så kom han till makten ett halvår innan Danmark tog över EU-ordförandeskapet sommaren 2002. Väl på plats i ordförandestolen kunde Rasmussen tydligen lättare se det rimliga i EU-reformerna och han blev en energisk, pådrivande EU-ordförande som förde många förslag till beslut.

En fråga som regeringen Kristersson måste ställa sig själv är därför om man är med när EU-tåget nu går vidare.

Att döma av EU-debatten i svenska riksdagen i november – där Kristersson, Busch och Andersson hyllade de stora insatser EU gjort på senare år – kan kanske Kristersson genomgå samma utveckling. Han lovade en nystart, ett mindre passivt Sverige.

Då återstår förstås problemet med regeringsunderlaget. Rasmussen löste det genom att låta Dansk Folkeparti på danskt plan få alla reformer av ”främlingspolitiken” som de önskade. Den vägen ligger inte öppen för Kristersson.

Idéerna som SD anser sig ha fått med i Tidöavtalet strider på punkt efter punkt mot EU-regler, så ingen EU-ordförande kan låta klubba dem nationellt. Dessutom bjuder kommande halvår på förslag om fler flyktingar till Sverige via en fördelningsmekanism.

Just här ligger nog den farligaste snubbeltråden för det svenska EU-ordförandeskapet.

Ylva Nilsson

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!