Att ge efter för Putin vore vår undergång. Från sin lägenhet i Butja skriver The Kyiv Independents Illia Ponomarenko om vad Europa kan lära sig av kriget i Ukraina.
Kiev, Ukraina. Det är inte så att jag tycker mig ha rätt att läxa upp någon angående Rysslands pågående krig i Ukraina, och särskilt inte EU.
Men efter allt som har hänt under de senaste nio månaderna – och vi har verkligen sett världen vändas upp och ned här – så tror jag att det finns några mycket enkla men samtidigt mycket viktiga lärdomar att dra, om vi vill säkra en bättre framtid för oss och för våra barn.
Europeisk fred och säkerhet är saker vi måste arbeta med hela tiden – inga uppskov, inga ursäkter. Och när svåra tider råder måste vi vara redo att fatta svåra beslut, och inte sticka huvudet i sanden.
Det är såklart ingen banbrytande uppenbarelse.
Men hur tänkte då de europeiska ledarna under alla dessa år, när de steg för steg tillät och uppmuntrade en aggressiv, korrupt och expansionistisk regim i Moskva?
Men hur tänkte då de europeiska ledarna under alla dessa år, när de steg för steg tillät och uppmuntrade en aggressiv, korrupt och expansionistisk regim i Moskva? Vad tänkte de på, när Europa sjönk ned i ett allt djupare beroende av rysk naturgas, samtidigt som europeiska länder i årtionden försummade sina arméer?
De senaste decennierna har Europa varit fredligare än någonsin. Ingen verkar ha väntat sig ett kritiskt, existentiellt hot. De historiska ledarna har bytts ut mot förvaltningschefer som in i det längsta försökt undvika ”impopulära beslut”.
”Provocera inte Putin,” sa man. Gud förbjude att väljarna skulle behöva betala mer för gasen i vinter, när det fortfarande framstår som ett alternativ att bara ge Putin det han vill ha och glömma hela problemet – åtminstone för en stund, kanske.
Europa blev ett av världens bästa områden att leva i på grund av att man någon gång bestämde sig för att hålla fast vid vissa principer
Europa blev ett av världens bästa områden att leva i på grund av att man någon gång bestämde sig för att hålla fast vid vissa principer – demokrati, frihet, rättssäkerhet, hederliga affärer och samarbete. Nu befinner vi oss i en situation där falska profeter för ”fred” och ”kompromisser” föreslår att Europa borde svika sina grundläggande värden och rätta sig efter utpressning i syfte att uppnå en förrädisk känsla av bekvämlighet.
Det är just den sortens svek som lett oss fram till situationen vi ser i dag. En maffiakonstellation i Kreml, rusig av europeiska pengar och tysta medgivanden, släppte lös en vansinnig propagandaoffensiv fylld av hat, revanschism och expansionism. På detta följde det största europeiska erövringskriget sedan 1945. Och så hoten om kärnvapenkrig, risken för en global livsmedelskris, gasutpressning, raserade städer och en enorm flyktingvåg.
Här finns en läxa för oss alla: värderingar har betydelse.
Här finns en läxa för oss alla: värderingar har betydelse. Europas komfort, frihet och välstånd kan inte tas för givet. Du har bara vad du har så länge du står upp för det och försvarar det.
Jag måste säga att det är ganska märkligt att se vissa européer så bittert förargade över vintertemperaturen i deras lägenheter – när grannen bredvid är en enorm kärnvapenmakt som är så förbannad över sin misslyckade erövring av Ukraina att den öppet väljer att förklara krig mot självaste kärnan i det västerländska levnadssättet och dess grundprinciper.
Så ja – det vi har sett i Ukraina under de senaste nio månaderna visar att Europa måste vara redo att stå upp för sig. Att upprätthålla effektiva militära förmågor, starka försvarsallianser och ömsesidigt samarbete är viktigt. Även om det kräver att man lägger mer än två procent av sitt nationella BNP på försvaret. Och att hjälpa Ukraina är vettigt, för om Ukraina faller står Europa näst på tur. Ni vill inte möta en uppeggad och resursstark kolonialmakt som vet att ingen kommer ingripa för att hjälpa dess nästa offer.
Dessutom har de senaste nio månaderna visat att det faktiskt går att slå tillbaka. Om inte Ukraina hade beslutat sig för att slåss, och om inte västländerna hade beslutat sig för att bistå, hade vi inte sett någon vändning i kriget. Vi hade inte sett någon seger i Kiev, ingen motoffensiv i Charkiv, och ingen triumf i Cherson. Det hade inte funnits något realistiskt hopp om att avsluta det här kriget. När jag just nu skriver dessa ord, från min lägenhet i Butja, gör jag det enbart tack vare alla de människor som valde att fatta ett tufft beslut.
Ansiktslösa förvaltningschefer har blivit historiska beslutsfattare.
De goda nyheterna är att Europa verkar ha fattat rätt beslut. Under Rysslands fullskaliga krig har vi sett många europeiska ledare gå från tafatta försök att föreslå en ”kompromiss” med Moskva på Ukrainas bekostnad, till att hålla offentliga brandtal om nödvändigheten i Ukrainas seger och behovet av att fortsätta öka det militära och finansiella stödet till Kiev.
Ansiktslösa förvaltningschefer har blivit historiska beslutsfattare.
Jag minns den 6 januari 2022, när jag och en handfull andra journalister bjöds in till en pressträff med EU:s höge representant Josep Borrell i Kiev. Då skrockade EU:s toppdiplomat när jag frågade om han inte förstod att hans vaga och osäkra retorik kring ett eventuellt svar från EU på Rysslands invasion kunde uppfattas som ett svaghetstecken och en uppmuntran till Kreml. Det var sex veckor före det värsta inträffade. Mycket kunde ha förhindrats om det funnits mer mod och beslutsamhet.
Men om man googlar ”Josep Borrell” i dag är det första som dyker upp nyheter om hans senaste uttalanden: Moskva uppvisar ingen vilja till fred, och fred är inte möjligt förrän Ryssland lämnar Ukraina.
Illia Ponomarenko
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!