Skip to content
Foto: Ahkunfyallah/Unsplash
Foto: Ahkunfyallah/Unsplash
Debatt | tidöavtalet

Om S gör som L är borgerligheten riktigt illa ute

Om svensk politik ska gå ut på att samla en ”icke-majoritet” så kommer liberaler att förlora, skriver socialdemokratiska Tidens chefredaktör Payam Moula om borgerlighetens framtid.

Det skrivs om den och det pratas om den. Den ska till och med ha bildat en ny regering. Ändå har jag aldrig begripit vad den vill. Borgerligheten.

Till höger påstås ibland att borgerligheten består i äktenskapet mellan liberalism och konservatism. Men stämmer det?

Konservatism som ideologi är omtvistat. Den konservativa författaren Russel Kirk menar att konservatismen är en motideologi; ”ett sinnestillstånd, en sorts karaktär, ett sätt att betrakta samhällets ordning” som ska motverka (även liberala) ideologiska dogmer.

Den inställningen fångar chefsideologen Edmund Burkes princip om att samhällsförändring bör ske långsamt och med respekt för de traditioner, institutioner och normer som råder i samhället. Katarina Barrling skriver i Mångsidig liberalism och undflyende konservatism att denna inställning ledde till att konservatismen bekämpade marknadsliberalismen när den kom.

I dag finns få konservativa som är skeptiska mot marknadsliberalismen, vilket borde förvåna eftersom marknadskrafterna har blivit än mer samhällsomdanande. Den som i dag vill bevara kultur eller tradition är chanslös mot utländska techjättar och det globala kapitalet. Ingen kulturkanon i världen kan besegra Tiktok.

En annan (social)konservativ princip är omsorg för samhällets utsatta. Daniel Åkerman skriver i Kan liberalism och konservatism förenas? att (social)konservatismen utmärks av främjandet av offentligt finansierad välfärd, starka skyddsnät och en positiv inställning till fackföreningsrörelsen.

En tredje konservativ princip är bejakandet av gemensamma lägereldar och kollektiven före individen. Kollektiven som hyllas kan vara mindre eller större, ofrivilliga eller frivilliga. Familjen, nationen, religionen eller idrotten.

Dessa tre principer är långt ifrån tillräckliga för att göra konservatismen rättvisa men de ger en ytlig förståelse för några av dess pelare, samt hur idétraditionen skiljer sig från liberalism. Men utifrån dessa tre principer väcks frågan, är någon i Sverige konservativ? Tveksamt.

Av de fyra borgerliga partierna tycks inget övergripande konservativt.

Det finns de som kallar sig konservativa och som politiskt parti kommer Sverigedemokraterna närmast, även om kärnan i partiet är etnisk nationalism. Men SD är inte en del av borgerligheten. Av de fyra borgerliga partierna tycks inget övergripande konservativt. De sjunger alla marknadsliberalismens psalmer, inget parti vill bygga ut den offentligt finansierade välfärden för samhällets utsatta och de är alla individualister framför kollektivister.

Men i så fall, om borgerligheten består av olika nyanser på liberalism, varför bråkas det inom borgerligheten? Och om vad?

Här, i konflikten borgerligheten emellan, skymtar vi borgerlighetens bärande idé. För bråket handlar inte främst om liberalismen. Olika schatteringar av liberaler kan i slutänden komma överens. I stället landar vi där vi där svensk politik brukar hamna. I synen på socialdemokrati. Och i borgerlighetens fall – om huruvida den övergripande politiska målsättningen är och bör vara att bekämpa socialdemokratin.

Hur annars ska man förstå de senaste åren? När januariavtalet slöts var svenska liberaler gladast men borgerligheten splittrad. Moderaterna ägnade mandatperioden åt att skjuta ner centerpartiets segrar. Med Tidöavtalet blev i stället liberaler de mest besvikna. Gladast blev riksdagens minst liberala parti. Ändå tycktes de med borgerlig identitet (framför en liberal sådan) vara nöjda. Målet var trots allt uppnått. Socialdemokraterna bildade ej regering.

Valet 2022 är en pyrrhusseger för svensk borgerlighet. Totalt samlar man 36% av väljarkåren. Den lägsta siffran sedan demokratins infördes i Sverige. Den borgerliga regeringen saknar vision eller idépolitiskt projekt, och med endast 103 mandat i riksdagen saknas mandat att förverkliga något alls (S har själva 107 mandat). Visserligen är man överens om att invandringen ska minskas och straffen skärpas. Man accelererar den utveckling som S-regeringen påbörjade. Men vad gör du om 2 eller 4 år när det är gjort? När det inte längre finns någon invandring och alla straffen är rekordhöga, vad blir då regeringens existensberättigande?

Svenska liberaler började en gång i tiden samarbeta med högern av nödvändighet.

Svenska liberaler började en gång i tiden samarbeta med högern av nödvändighet. Den privata äganderätten ansågs hotad och socialdemokratin nosade vid egen majoritet i riksdagen. I dag är situationen radikalt annorlunda. Ändå väljer vissa liberaler hålla kvar vid det övergripande målet att bekämpa socialdemokratin – oavsett vad.

Som socialdemokrat ser jag potential i ett progressivt samarbete. Jag tror på rättvisa som ideal och har tidigare förespråkat detta med chefredaktören för liberal debatt. Det är idépolitiskt rimligt och rätt i tiden när Sverige står inför en akut klimatkris och minskad social rörlighet.

Men om svensk liberalism väljer att i stället samarbeta med ytterhögern vore det som att tacka ja till ännu ett järn på krogen fast man borde gå hem. Kul i stunden, men dumt dagen efter.

För även de liberaler som förespråkar att man ska använda sig av en ”icke-socialistisk” majoritet i riksdagen lär förr eller senare inse att om svensk politik ska gå ut på att samla en ”icke-majoritet” så kommer liberaler att förlora. Det finns nämligen en icke-borgerlig majoritet i dag och än ännu större icke-liberal majoritet. Vad händer om socialdemokratin anammar Liberalpartisternas logik i val av samarbetspartner?

Om inte liberaler tänker till kring vilka man samarbetar med, och vilka man stänger dörren till, så riskerar man att en dag vakna upp till en baksmälla värre än vad ett järn på krogen kan ge.

Payam Moula

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Liberalers syn på rättvisa måste bli mer radikal

Liberalismen behöver inte socialdemokratin