Timbros Frida Jansson var på plats under Liberal Debatt och Tidens gemensamma pubkväll i Gamla stan. En sak står klart skriver Jansson: Socialdemokraterna är inte intresserade av ideologiskt utbyte, de vill bara vinna.
Onsdagkväll, Gamla stan. Med viss förväntan hade jag tackat ja till en en pubkväll med tillhörande seminarium arrangerat av tidskriften Liberal Debatt och den socialdemokratiska tidskriften Tiden. Temat? “Finns det någon idémässig värdegemenskap mellan socialdemokrater och liberaler”. Två personer var på plats för att utröna om en sådan gemenskap fanns (möjligen innebar det faktum att ett gäng nyliberaler och unga socialdemokrater befann sig i en källarlokal något, men då återstod ju ändå, tja, idéerna): Andreas Johansson Heinö från den liberala tankesmedjan Timbro och Payam Moula från Tiden.
Tidigare har det för liberaler handlat om att inte inspireras av andra ideologiskt bara för att man samarbetar med dem i riksdagen.
Tidigare har det för liberaler handlat om att inte inspireras av andra ideologiskt bara för att man samarbetar med dem i riksdagen. Snarare tvärtom – om man samarbetar med V kör man Ayn Rand-centerpartism på speed och om man samarbetar med SD är det ett hot mot demokratin att vilja banta SVT:s budget. Men här skulle det alltså tas reda på om det fanns några idéer som var gemensamma.
Jag köpte en drink och satte mig bredvid några jag kände igen från liberala tidningar och tankesmedjor. SSU:s förbundsordförande var också där. Matilda Molander från Liberal Debatt inledde med att säga att diskussioner mellan socialdemokrater och liberaler ofta blir tröttsamma. Det handlar ofta bara om SD eller om några få sakfrågor som fått bli symboler för oöverbryggbara skillnader. Den här kvällen skulle handla om ideologi.
Sen började Andreas Johansson Heinö prata. Han sa ungefär såhär: Den dominerande bilden är att den liberala demokratin är ett gemensamt projekt mellan socialdemokrater och liberaler – det stämmer inte. Vi har olika syn på individuella rättigheter och värdet av pluralism. Istället är det kanske i de bortprioriterade ekonomiska frågorna vi kan hitta varandra eftersom både liberaler och socialdemokrater ser att människor är födda med olika förutsättningar.
Jag drabbades av svår chock. Alla liberaler tycker väl det?
Sen var det Payam Moulas tur. Han började med att dissa Timbro genom att säga att han var förvånad över att Andreas text var så bra trots att han jobbar där. Sen tog han i från tårna. Liberaler måste bestämma sig, sa Payam, för om det är viktigt att tumma lite på friheten för att det ska bli mer rättvist eller inte. Jag drabbades av svår chock. Alla liberaler tycker väl det? Vi har ju en offentlig sektor som motsvarar halva ekonomin. Är det inte att tumma på friheten “lite”? Sen sa han att liberaler borde stå på barnens sida istället för bolagens sida i skolfrågan och att det är orimligt att småbarnsföräldrar jobbar 40 timmar i veckan för att de blir olyckliga då. Vi skulle alltså inte bara sluta upp bakom gemensamma ideal, helst skulle vi liberaler genast teckna medlemskap i närmsta arbetarkommun.
Under tiden samtalet pågick bläddrade jag igenom ett exemplar av Tiden som låg på bordet. Jag har aldrig läst den tidigare, men jag läser ofta Liberal Debatt, som är något så ovanligt som en journalistisk kvalitetsprodukt. Innehållet är ofta ideologiskt förankrat och fokuserar mer på de långa linjerna än dagspolitiken. Liberal Debatt hade den mest ambitiösa bevakningen av det franska valet i hela Sverige, med texter om Macrons reformagenda och väljare. Tidningen har diskuterat vilken roll nationalstaten har för liberalismen, men också vilken roll äganderätten har. Vissa grenar av liberalismen har kritiserats, men då har också någon begärt replik och fått det. Ärligt, öppet och högt i tak, så uppfattar jag Liberal Debatt.
Vad stod det då i den socialdemokratiska motsvarigheten?
Först läste jag en text som handlar om hur man blir omvald för tredje gången och att det ser mycket bra ut för Andersson & Co inför valet i höst – väljarna gillar henne! En essä av Lena Hallengren handlade om “lärdomar vi dragit av pandemin” (jag lyckades inte hitta några) som mest verkade ha som främsta poäng att Moderaterna kommer sälja ut sjukvården om de vinner valet. Det var en krönika av SSU:s ordförande, och en text om att det är moraliskt att ändra sig för att kunna styra landet (läs: makten framför allt) av Joel Stade.
Är Tiden lika intresserade av ett idéutbyte som Liberal Debatt är? Ser Socialdemokraterna ett värde med liberalismen som inte socialismen eller socialdemokratin redan inhyser? Fungerar det att vara intellektuellt ärlig och “vän av ordning med nyfiken fråga” när det framgått helt tydligt genom mitt stickprov att inte bara den partipolitiska grenen av socialdemokratin verkar vara mer intresserade av att vinna val än att inspireras av liberalismens idéer? Hade motsvarigheten fungerat – alltså att Timbrostatsvetaren på scenen hade bett Socialdemokraterna bestämma sig och sluta upp bakom sänkta skatter, försämrad arbetsrätt och Moderaternas valbudskap? Antagligen inte.
Det är något riktigt deppigt med människor som har som främsta politiska drivkraft att hata socialdemokratin istället för att erbjuda ett annat politiskt alternativ.
Det är något riktigt deppigt med människor som har som främsta politiska drivkraft att hata socialdemokratin istället för att erbjuda ett annat politiskt alternativ. Det här är en egenskap som ofta förknippas med äldre moderater som inte kan förhålla sig självständigt till socialdemokratin. Men att förhålla sig självständigt till socialdemokratin är inte heller att sluta upp bakom ett vinstförbud för att man är rädd för Sverigedemokraterna, och sedan konstruera någon sorts pseudoideologi som bygger på ytliga värden utan innehåll – jämlikhet (hur definierar vi det?), frihet (samma problem) och “det öppna samhället” (vad betyder det ens?).
Kanske är en socialliberal bara en liberal som blivit lurad.
Det är bra att en ny generation liberaler inte förhåller sig till Socialdemokraterna som det störiga exet de aldrig släppt. Det betyder inte att alternativet ska vara ledarskribenten PM Nilssons berömda slavmentalitet. Nej, vi måste faktiskt ingenting med S – varken hata dem eller bli som dem. Jag tänker på sägningen “en konservativ är en bara liberal som inte blivit rånad”. Kanske är en socialliberal bara en liberal som blivit lurad. Anledningen till att det inte blir något ideologiskt utbyte mellan liberaler och socialdemokrater är nog inte för att det inte går, utan för att Socialdemokraterna inte vill. De vill något annat – vinna.
Frida Jansson
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!