Striden mellan liberaler och socialdemokrater målas ofta upp som ett val mellan lika möjligheter och lika utfall. Att påstå att vi enbart har att välja mellan de båda är dock missvisande, menar doktorerna i praktisk filosofi Emil Andersson och Nicolas Olsson Yaouzis. I en replik på Høen Bustos, Molanders och Moulas text i DN Kultur föreslår de en betydligt mer radikal tolkning av rättvisa.
Hur stor är den ideologiska klyftan mellan socialdemokrater och liberaler? I DN Kultur den 28/4 och på ett webbinarium den 18/5 argumenterar socialdemokraten Payam Moula, tillsammans med liberalerna Emma Høen Bustos och Matilda Molander, för att klyftan är mycket mindre än man kan tro. De menar nämligen att en central del av båda partiernas ideologier är den »radikala« idén om rättvisa som »förtjänst utifrån lika villkor«.
Vissa finner det säkerligen förvånande att socialdemokrater och liberaler, som vanligtvis uppfattas som ideologiska motståndare, skulle kunna enas om detta. Men enligt vår mening är inte det vad som borde väcka mest förvåning. Den rimliga reaktionen från båda dessa politiska läger borde snarare vara att den föreslagna idén är uppenbart otillräcklig. Dessutom är det inte ens, vilket vi här ska förklara, den idé som Moula, Høen Bustos och Molander borde komma fram till utifrån sina egna resonemang. Den rättviseuppfattning som både socialdemokrater och liberaler borde enas om är i själva verket betydligt radikalare än idén om förtjänst utifrån lika villkor.
Som stöd för idén om lika möjligheter påpekar författarna att våra livsöden inte ska avgöras av vilka våra föräldrar råkar vara. Det verkar trots allt orättvist att de som har turen att födas av rika föräldrar ska ha en större chans att lyckas i livet än de som har oturen att födas av fattiga. Detta är orättvist eftersom vi rimligtvis inte kan hållas ansvariga för faktorer som är helt bortom vår kontroll, och därför borde våra livsöden inte få avgöras på detta sätt. Utifrån denna enkla men tilltalande idé framstår de ojämlika förutsättningar som skapas av ärvda tillgångar och en icke likvärdig skola som typexempel på orättvisa. Mot detta har vi inget att invända. Men till skillnad mot Moula, Høen Bustos och Molander anser vi inte att idén är särskilt radikal. Den tycks snarare vara den idé som skiljer minimalt anständiga samhällen från aristokratiska samhällen där privilegier tillåts gå i arv.
Men den huvudsakliga bristen i författarnas resonemang är en annan. Det är att de inte inser att det inte bara är sociala faktorer som är fullständigt bortom vår kontroll och som påverkar våra livschanser på ett avgörande sätt. Detsamma gäller nämligen medfödda naturliga förutsättningar. Precis som vi saknar kontroll över vilka våra föräldrar råkar vara, saknar vi helt kontroll över vilka talanger och förmågor vi har haft turen eller oturen att födas med. Lika lite som vi kan hålla ett barn ansvarigt för att det föds in i fattigdom kan vi hålla det ansvarigt för att det föds med talanger ingen efterfrågar. Men det är precis vad vi gör oss skyldiga till, om vi enbart kräver »förtjänst utifrån lika villkor.«
Denna insikt, vilken formulerades på ett kraftfullt sätt av den liberale filosofen John Rawls i hans banbrytande En teori om rättvisa, borde få oss att inse att förtjänst utifrån lika villkor inte är en tillfredsställande rättviseuppfattning. Enligt Rawls räcker det inte med att kompensera för sociala ojämlikheter och sedan betrakta resultaten av fri konkurrens som rättvist. Även om ett sådant system möjliggör uppåtgående klassresor där de talangfulla oavsett sin sociala bakgrund tillåts klättra uppåt i den sociala hierarkin, tillåter det samtidigt att de talanglösa faller till samhällets botten. Att tillåta det är jämförbart med att acceptera att barn till fattiga föräldrar är dömda till livslång fattigdom.
Vad är då alternativet till förtjänst utifrån lika möjligheter? I den svenska politiska debatten framstår det ofta som att alternativet är »lika utfall«. Det är en idé som många liberaler nästan rutinmässigt tillskriver ideologiska motståndare till vänster, och vilken är en tacksam måltavla att attackera. Den medför nämligen det allvarliga problemet att alla bör få det sämre om det är enda sättet att få till stånd en fullständigt jämlik fördelning. Det tycks inte vara önskvärt, och lika möjligheter kan då framstå som alternativet att föredra. Men det är givetvis missvisande att påstå att vi enbart har att välja mellan lika möjligheter och lika utfall. Det alternativ Rawls förespråkar är att vi ska utforma samhället så att vi enbart tillåter de ojämlikheter som är nödvändiga för att de sämst ställda ska få det så bra som möjligt. De ojämlikheter som inte passerar detta test bör betraktas som orättvisa.
Mot denna uppfattning kunde det kanske invändas att Rawls syn på rättvisa inte lämnar tillräckligt mycket utrymme för individuell förtjänst. Är det inte en grundläggande liberal övertygelse att de ambitiösa bör bli belönade för sitt hårda arbete? Och borde de då inte bli belönade helt oavsett om deras slit bidrar till att göra situationen för de sämst ställda så bra som möjligt eller ej? Svaret på denna invändning är att även ambition och förmågan att arbeta hårt avgörs av sociala och naturliga faktorer bortom vår kontroll. Vi förtjänar därför inte ekonomisk framgång i kraft av vår ambition i högre utsträckning än vi förtjänar den i kraft av att vi hade turen att födas av rika föräldrar.
Det bör dock noteras att viss belöning av ambition trots detta kan rättfärdigas. Vissa ekonomiska incitament krävs troligtvis för att skapa en effektiv ekonomi, vilket i sin tur krävs för att skapa ett samhälle där de sämst ställda har det så bra som möjligt. Men vi belönar då inte ambition för att det är ett grundläggande rättvisekrav, utan för att det är ett medel att realisera en helt annan rättviseuppfattning: den enligt vilken alla ojämlikheter som inte är nödvändiga för att göra situationen så bra som möjligt för de sämst ställda är orättvisa. Vi vill hävda att det är denna rättviseuppfattning – som faktiskt förtjänar att kallas radikal – som socialdemokraters och liberalers gemensamma övertygelser i själva verket borde leda dem till.
Emil Andersson är fil. dr. i praktisk filosofi vid Uppsala universitet och Institutet för framtidsstudier.
emil.andersson@filosofi.uu.se
Nicolas Olsson Yaouzis är fil. dr. i praktisk filosofi vid Stockholms universitet.
niklas.olsson-yaouzis@philosophy.su.se