Vi förlorade valet. Liberaler som är för samarbete med Sverigedemokraterna har fått folkets förtroende. De vann. Vad gör vi nu?
Svaret är enkelt: vi accepterar förlusten, gratulerar vinnarna och gillar läget.
Först behöver vi smälta att gruppen av liberaler som vill samarbeta med SD har en parlamentarisk styrka som vi andra saknar. Det är ett faktum som vårt politiska engagemang bör utgå från de kommande åren.
Vi förlorare anser att ett samarbete med SD rent essentiellt är antiliberalt: liberalismen är den ideologi och den samhällsform som SD vill bekämpa. Vi ska inte rucka på den övertygelsen.
Sedan behöver vi reflektera över vad vi vill åstadkomma och hur vi kan uppnå det. Jag menar då inte hur en liberal idealvärld ser ut. Sådana spekulationer är inte så viktiga som många liberaler tror. I stället bör fokus ligga på att försöka förstå vilka liberala strider vi realistiskt sett kan vinna de närmsta åren och vilka förluster vi måste undvika.
Vi förlorare anser att ett samarbete med SD rent essentiellt är antiliberalt: liberalismen är den ideologi och den samhällsform som SD vill bekämpa. Vi ska inte rucka på den övertygelsen. Men vi måste inse och acceptera att de liberaler som i dag står som vinnare inte håller med oss. Och vi måste inse och acceptera att utan dem kommer vi inte att lyckas göra världen mer liberal. Vi har förlorat och måste vika oss, på något sätt.
Därför gör vi inte fel som drar röda linjer mot SD. Men om vi drar röda linjer mot andra liberaler, mellan vinnare och förlorare, så är hela liberalismen dömd att förtäras av starkare politiska makter. Vi förlorare klarar oss inte utan vinnarna. Vinnarna klarar sig nog lite bättre än oss, men i det långa loppet är även de körda. Konservativa och populistiska krafter kommer att sluka dem.
Vi behöver åstadkomma en politisk och intellektuell miljö där vinnarna känner att vi förlorare betraktar dem som ideologiska syskon.
Vi liberaler måste hitta sätt att försonas med varandra, och vi förlorare måste kompromissa mer i den processen än vad vinnarna måste göra. Så är det att acceptera en förlust. Vi ska inte sluta förklara varför vi tror att de har fel. Men vi måste ta ett större ansvar att lyssna och tänka.
Vi behöver åstadkomma en politisk och intellektuell miljö där vinnarna känner att vi förlorare betraktar dem som ideologiska syskon. När de då tar striden med sina samarbetspartner i SD om liberala principer – när de försvarar mångfald och tolerans – så känner de inte att de står med hälarna över klippkanten mot ett stup. De faller inte om de tar ett steg tillbaka. Vi tar emot dem. Då är de starkare när de försvarar liberalismen mot SD.
Det är inte en liten sak att höra till den förlorande sidan när man upplever att liberalismen står på spel. För många av oss kan de närmsta åren bli ideologiskt och politiskt världsomvälvande. Samtidigt ligger det på våra axlar att hålla ihop hela gruppen svenska liberaler. Annars är vi alla förlorare.
Jesper Ahlin Marceta
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!