Vallokalerna har stängt och allt tyder på att Socialdemokraterna förlorar regeringsmakten. Liberal Debatts Amanda Broberg analyserar vad ett maktskifte innebär för Sverige och Moderaterna.
Det ser ut att bli ett välbehövligt maktskifte – men det innebär inte att det kommer vara enkelt för Ulf Kristerssons sida att hålla ihop mandatperioden ut. Att SD nu verkar bli det största partiet i konstellationen ger dunkel över resultatet.
I grund och botten är det ett lika positivt som välbehövligt resultat. Med liten marginal vann man till slut det maratonlopp som åtta år i opposition har varit. Det är en sliten klyscha, men nog är ett maktskifte nödvändigt för Sverige. Socialdemokraternas allt mer maktfullkomliga sätt att regera och deras brist på svar när det kommer till Sveriges problem behövde ett utmanande alternativ. För S kommer det vara bra att nu få tillbringa lite tid i opposition och rannsaka sig själva kring det där med att ha som enda idé att behålla makten inte alltid kommer belönas av väljarna.
För Kristerssons gäng återstår nu en del arbete innan de kan tillträda. SD:s roll i konstellationen är och förblir komplicerad, och med Liberalerna kvar i riksdagen kommer de att utgöra en viktig garant för att konstellationen upprätthåller vissa röda linjer. Och framför allt, håller SD utanför regeringen.
Även om det nu blir ett maktskifte, så får inte valresultatet tas som intäkt för en borgerlig framgångssaga.
För på många sätt var inte detta ett klassiskt höger/vänster-val, trots högstämda tal om plånboksfrågor och blockpolitikens återkomst. Väljarna som kunde avgöra åt det ena eller andra hållet var dels progressiva mittenväljare som verkar ha gått vänsterut, dels arbetarväljare som gått från S till SD. Även om det nu blir ett maktskifte, så får inte valresultatet tas som intäkt för en borgerlig framgångssaga.
Nu får vi ordning på Sverige. Det var vallöftet på en rad områden från Moderaternas sida. Nu är det upp till bevis. Förhoppningsvis kommer man med politisk pigghet och reformvilja inte bara att ta itu med mer akuta problem som otryggheten, utan också våga sig på mer genomgripande och långsiktiga reformer av arbets- och bostadsmarknaden. Att ha makten kan verka spännande när man är i valrörelse. När man väl fått nycklarna till Rosenbad är det ett desto tyngre ok att bära.
I det här läget hänger också mycket på ett smidigt regeringsbildande – med bra personer i regeringen. Varför inte ta tillfället i akt och utse några oväntade statsråd? Gör en Carl Bildt-utnämning likt när alliansregeringen tillträdde 2006, och ge Anders Borg finansministerposten. I ett oroligt Europa skulle en frihetskämpe som Gunnar Hökmark, med hans outtröttliga engagemang för frihet och demokrati i Östeuropa, passa extra bra i regeringen. Liberalerna som längst förespråkat Nato borde få försvarsministerposten. Varför inte ge den till en veteran som Allan Widman, när Sverige nu ska gå med? Och låt för guds skull också Liberalerna ingå i regeringen oavsett vad SD säger. Sverigedemokraterna ska inte hålla i taktpinnen i det som i grunden skulle utgöra ett borgerligt alternativ i politiken.
Sverige får en ny start. Hur man förvaltar den är upp till Kristerssons sida i politiken. Oavsett vad är det en oerhört viktig triumf för alla de valarbetare som jobbat enträget för ett maktskifte. För Ulf Kristersson, som jobbat i motvind under flera års partiledarskap och nu äntligen får bli statsminister. Och framför allt, en signal till Socialdemokraterna om att det här med att gå till val på ingenting, det tar en inte riktigt hela vägen.
Amanda Broberg
Redaktionens anmärkning: Den här texten skrevs i förväg. En annan text, som publicerades när valundersökningen antydde ett annat resultat, skrevs också. Den finns att läsa här.
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!