Pffffyyyyyy. Där gick slutsignalen för valet 2022. Tärningen är kastad, tack för en god match, arrivederci, vi syns igen om fyra år. De stora analyserna kan få komma lite senare, men om det är en sak man kan ta med sig från valet 2022 är det enligt Liberal Debatts Max Sjöberg följande: Socialdemokraterna är bäst i världen på att vara parti, och denna valrörelse var en stor uppvisning i just detta.
Sett till förutsättningarna borde detta ha blivit en promenadseger för högern. Bollen var ju perfekt upplagd på straffpunkten. Med elva dagar kvar till valet ansåg 57 procent att Sverige var på väg åt fel håll. De frågor som dominerat agendan under det senaste året har varit NATO, kärnkraften, kriminaliteten och migrationen. Frågor där den klassiska högersynen – ja, ja, bura in buset, nej (ursäkta den något slarviga schabloniseringen här) – har haft störst stöd. Dessutom har det knakat betänkligt i regeringsunderlaget till vänster. Vid många tillfällen har det in i det sista varit oklart om samarbetspartierna tänkt stödja regeringens budget, minister eller förslag i riksdagens voteringar.
Men S visade var skåpet ska stå. På ett mycket skickligt sätt sopade de bort nästan alla sakfrågor från den politiska agendan.
Från att ha tyckt att det är farligt och oseriöst att förespråka svenskt NATO-medlemskap bytte S snabbt fot, och ledde istället ansökningsprocessen. Det tydliga nejet mot svensk kärnkraft övergavs, och tio dagar innan valet bad de lägligt nog att få ändra sitt svar i SVT:s valkompass till att utbyggd kärnkraft är ”ganska bra”. Gällande migrationen och kriminaliteten har linjen hela mandatperioden varit att S tycker precis samma sak som M, och att det egentligen är Fredrik Reinfeldts fel att vi har så många invandrare och brottslingar. Enligt uppgifter sade statsministern ”Jag håller med Ulf Kristersson” hela 98 624 gånger under onsdagens statsministerduell i SVT.
Justitieminister Morgan Johansson och klimatminister Annika Strandhäll, som med tanke på sina ministerportföljer borde haft framträdande roller i valrörelsen men av många uppfattas som vattendelare, gömdes undan helt.
Socialdemokraterna presenterade knappt någon ny politik överhuvudtaget. När Dagens Industri ställde frågor till alla riksdagspartier om deras ekonomiska politik valde S att inte ens svara. Mikael Damberg har vägrat berätta hur beredskapsskatten – som partiet säger nog behöver införas – ska se ut och vilka som ska betala den. Justitieminister Morgan Johansson och klimatminister Annika Strandhäll, som med tanke på sina ministerportföljer borde haft framträdande roller i valrörelsen men av många uppfattas som vattendelare, gömdes undan helt.
Så sent som i fredags kallade regeringen däremot till pressträff med statsministern, finansministern och energiministern för att berätta att Sverige deltagit på ett EU-möte om energi där det inte fattats ett enda beslut och tidigare under veckan försökte S ta åt sig äran för att SCB höjt prisbasbeloppet, vilket bland annat leder till höjda studiemedel. Ingen hade blivit förvånad om regeringen skickat ut ett pressmeddelande om det fina vädret.
I stället för riktig politik skulle denna valrörelse handla om två andra beprövade kort. Den trygga Magdalena Andersson i en orolig omvärld. Och Sverigedemokraterna. I synnerhet det senare, och när det socialdemokratiska kampanjmaskineriet väl bestämt sig för något och drar igång med full kraft är det väldigt svårt att stoppa. Få andra rörelser kan med sådan beslutsamhet, sådan självklarhet och med sådant självförtroende bestämma sig för att vinna.
Valrörelsens kanske slugaste drag var att låtsas att SD var huvudmotståndaren. Så var det förstås aldrig, huvudmotståndaren var M och målet var att skrämma väljare över blockgränsen. För detta var SD bara ett medel. En taktik som intensifierades i takt med att det fortsatte vara tajt mellan blocken ända in i mål.
Det pumpades ut budskap om att aborträtten kunde vara hotad om högern vann valet (spoiler: det är den inte), det kallades till presskonferens om att SD är ett säkerhetspolitiskt hot och det spreds teorier om att det trots allt kanske skulle bli Jimmie Åkesson som får statsministerposten om högern vinner (S försök att få SVT att byta ut Ulf Kristersson mot Jimmie Åkesson i den avslutande duellen mot statsministern var ett mycket finurligt drag!). Om målet var att minska stödet för SD och vinna över deras väljare fungerade taktiken dåligt – i stället ledde den till att SD fick onödigt mycket exponering och att S-väljare gick till SD. Men vad gjorde det? Taktiken var att locka över M-väljare, och det lyckades partiet väl med när sakpolitiken hamnade i skymundan och allt fokus hamnade på SD.
Gary Lineker har beskrivit fotboll som en enkel sport: 22 män jagar en boll under 90 minuter och till slut vinner alltid Tyskland. Än så länge är Socialdemokraterna politikens Tyskland.
Det andra benet i strategin var att mosa Liberalerna, som det plötsligt börjat gå lite för bra för i augustimätningarna. I det avseendet spelade det inte så stor roll vart de väljarna sedan tog vägen, eftersom ett borgerligt maktskifte skulle vara omöjligt om Liberalerna åkte ur riksdagen.
Trots att L hela tiden var tydliga med att de aldrig skulle släppa fram en regering där SD ingår, vilket S förstås kände till, låtsades de som att det var tvärtom. S-ministrar och andra partiföreträdare pratade vitt och brett om att en röst på L kan bli en röst på en SD-regering, och media hakade förstås på eftersom vad tunga företrädare för regeringspartiet säger har nyhetsvärde oavsett om det stämmer eller inte. Fröet var sått, och satt där genom hela valrörelsen trots att det var lur. Magdalena Andersson (S) stod dessutom för en av valrörelsens snyggaste trollningar, när hon i sin utfrågning hos SVT gjorde klart att hon gärna ville ha med L i sitt regeringsunderlag, för att även få borgerligt sinnade väljare att tvivla på dem.
En extra krydda i allt detta var förstås att medier älskade att skriva reportage och krönikor om enskilda personer som tidigare röstat på L som nu skulle rösta på C, eftersom L är partiet nästan alla journalister och kulturpersoner i Sverige älskar att hata. Även denna taktik lyckades de bra med.
Att valrörelsen 2022 skulle bli en upprepning av valrörelsen 2018 var det nog få som trodde med tanke på hur mandatperioden sett ut. En mandatperiod där både S och M närmat sig SD politiskt, och debatter de två emellan oftast varit en tävling om vem som vill minska invandringen och skärpa straffen mest.
Men det blir sällan som man tänkt sig. Trots att det blåste högervindar i nästan alla politiska frågor, trots att en majoritet av väljarna var missnöjda med samhällsutvecklingen och trots att de knappt presenterade någon egen politik under hela valrörelsen visade Socialdemokraterna att de alltjämt spelar i en helt annan liga när det kommer till att vinna val.
Gary Lineker har beskrivit fotboll som en enkel sport: 22 män jagar en boll under 90 minuter och till slut vinner alltid Tyskland. Än så länge är Socialdemokraterna politikens Tyskland.
P.S. Här kanske någon vän av ordning frågar sig om inte M har någon skuld i sin egen valförlust? Svaret på den frågan är naturligtvis: jo. I sin eftervalsanalys kommer de kanske fram till att det inte var så lyckat att gå all-in på en valrörelse i moll och bilden av ett Sverige på randen till avgrunden, eftersom väljare nog uppskattar någon som också har en framtidsvision. Eller så drar de slutsatsen att SD fortfarande har högre förtroende i frågor om kriminalitet, migration et cetera och att M måste lägga in ännu en växel där. Om de landar i det senare kommer nästa mandatperiod att bli fullständigt outhärdlig. Men det får bli någon annans historia att berätta.
Max Sjöberg
Redaktionens anmärkning: Den här texten skrevs i förväg. En annan text, som hade publicerats om valundersökningen antydde ett annat resultat, har också skrivits. Liberal Debatt kommer vid ett senare tillfälle publicera även den andra texten.
Redaktionens anmärkning #2: Klockan 19:30 den 14/11 2022 meddelade statsminister Magdalena Andersson (S) att hon har förlorat valet. Samtidigt publicerade Liberal Debatt den andra förskrivna texten.
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!