Giorgia Meloni blir Italiens första kvinnliga premiärminister. En helt vanlig konservativ politiker, enligt vissa. En fascist, enligt andra. Liberal Debatts Eric Luth skriver att den som förnekar Melonis rötter i modern italiensk, nyfascistisk historia förnekar historien.
2012 bildades Fratelli d’Italia – Italiens bröder. Tio år senare pekar allt på att partiledaren, Giorgia Meloni, blir Italiens första kvinnliga premiärminister.
“Giorgia Meloni kan inte stämplas som fascist”, skriver Paulina Neuding i en uppmärksammad ledartext i SvD, eftersom Meloni läser konservative Roger Scruton och inte är bundis med Putin.
Stämmer detta? Kan man avfärda Melonis postfascism så lätt? Vad är egentligen Italiens bröder för parti?
För att försöka reda ut den frågan hoppar vi fyrtiotvå år tillbaka i tiden, till bombdådet i Bologna den 2:a augusti 1980. Vid tiotiden på morgonen detonerade en bomb på järnvägsstationen i Bologna. 85 människor dog, omkring 200 skadades och stationen blev i det närmaste totalförstörd.
Därmed kulminerade även de så kallade blyåren (1968-1982) – en av de värsta perioderna i Italiens efterkrigshistoria, med politiska skandaler, instabilitet, inflation och hög arbetslöshet. Med andra ord en god grogrund för extremism och terrorism.
Under blyåren växte extremismen sig stark på både höger- och vänsterkanten i Italien. 68-rörelsens radikala vänstervåg ledde till en nyfascistisk motreaktion.
Under blyåren växte extremismen sig stark på både höger- och vänsterkanten i Italien. 68-rörelsens radikala vänstervåg ledde till en nyfascistisk motreaktion. På motsvarande sätt växte löst sammanslutna nynazistiska grupper fram i många europeiska länder under det sena 1970-talet och tidiga 1980-talet, grupperingar som ville “rädda Europa” från såväl marxism som kapitalism genom att utföra terrordåd.
Det dröjde inte länge innan terrorgruppen Nuclei Armati Rivoluzionari (NAR) tog på sig dådet. NAR inspirerades av den så kallade tredje positionen, en nyfascistisk idéströmning som vände sig mot både kommunismen och kapitalismen. I NAR:s fall kombinerades detta med stöd till både Palestina och maoismen, där det sistnämnda blev allt svårare att förklara när järnridån föll.
Med bombdådet på järnvägsstationen i Bologna radikaliserades delar av den italienska nyfascistiska rörelsen, men bombdådet bidrog också till dess polarisering. Under de kommande två årtiondena skulle klyftan växa mellan vad som sågs som terroristiska och parlamentaristiska nyfascister. Mellan de som ville nå ett fascistiskt samhälle genom revolution, och de som verkade inom det lagliga nyfascistiska partiet samt insisterade på att makten bara skulle tas på laglig väg.
Det lagliga nyfascistiska partiet, Movimento Sociale Italiano (MSI), fördömde terrorismen från NAR och Terza Posizione, och började till och med att förneka sin fascistiska ideologi i viljan att gå den långsammare, demokratiska vägen.
MSI:s idéer stöddes och främjades dock av de utomparlamentariska extremistgrupperna. De båda grenarna gav näring åt varandra, och samma idéer låg till grund för båda grupperna.
Denna relation, där man betonade avståndet samtidigt som man i allt väsentligt var beroende av varandra, kvarstod under hela årtiondet, och förändrades inte förrän Gianfranco Fini 1994 omskapade MSI till Alleanza Nazionale (AN). AN:s uttalade mål var att hålla ordning på extremisterna. Dessutom slutade man kalla sig för nyfascister, och förnekade i allmänhet sitt rasistiska förflutna.
För den parlamentariska nyfascismen var den här utvecklingen på många sätt logisk. Efter andra världskriget förbjöds fascistpartiet i Italien, och flera åtgärder genomfördes för att stoppa fascismen från att vinna mark igen. Monarkin avskaffades, en svag exekutiv makt infördes gentemot ett starkt parlament, och konstitutionen gjordes medvetet anti-auktoritär.
Här hittar vi också delvis anledningen till att Italien är så notoriskt svårstyrt, med sina 69 regeringar sedan andra världskriget. Något som för övrigt dåvarande socialdemokratiska premiärministern i Italien, Matteo Renzi, försökte ändra på 2016, i en föreslagen konstitutionsändring som röstades ned i en folkomröstning.
Tiderna har förändrats, och ideologiernas uttryck likaså. Men att förneka Melonis rötter i modern italiensk, nyfascistisk historia är att förneka historien – och det gagnar ingen.
Sedan andra världskriget har de parlamentariska fascisterna i allt högre grad ansträngt sig för att dölja sitt förflutna. Finis AN försökte fokusera på Mussolinis framgångar inom inrikespolitiken snarare än hans antisemitism och främlingsfientlighet. Precis som med MSI på 1980-talet ansträngde man sig för att framstå som demokratiska och parlamentariska. Fini har till och med av historiker beskrivits som relativt öppen i invandringsfrågor, kanske på liknande sätt som Marine Le Pen i den franska presidentvalsrörelsen 2022.
Avståndet mellan extrema och moderata inom AN var stor, och dåvarande talespersonen för AN, Niccolo Accame, såg skinnskallarna som sina värsta fiender. Men de var fortfarande en viktig referenspunkt för partiet. Många yngre som beundrade fascismen röstade på AN, och vid offentliga möten kunde hundratals skinnskallar göra nyfascistiska hälsningar till AN-anhängare.
Med Fini som ledare kom de parlamentariska fascisterna till makten efter de allmänna valen 1994, då de plockades in i regeringen. AN fick 12 procent av rösterna, och 17 procent av mandaten i underhuset; Mussolinis barnbarn Alessandra Mussolini fick ett av dessa mandat. Femtio år efter Mussolinis död hade ett parti med rötter i den italienska nyfascismen återigen hamnat i regeringsställning i Italien.
Sedan Fini och AN blev regeringsparti har mycket hänt i italiensk politik. Samtidigt har inte särskilt mycket hänt. Nyfascister anslöt sig till Berlusconis center-högerkoalition 1994, vilket Mauro Casarotto skrev om i Liberal Debatt (26/9 22), och i en likartad koalition blev Giorgia Meloni ungdoms- och idrottsminister mellan 2008 och 2011. Då hade AN gått samman med Berlusconis Forza Italia till ett parti: Frihetens folk. 2012 bröt sig Meloni och ett gäng andra politiker ut ur Frihetens folk, och grundade Fratelli d’Italia – Italiens bröder.
Det nya partiet plockade upp den trefärgade gamla flamman från MSI – som uppfattas som en nyfascistisk symbol, och möjligen en referens till flamman på Mussolinis grav.
Det är helt uppenbart att Melonis Italiens bröder är något annat än Mussolinis Republikanska fascistpartiet. Tiderna har förändrats, och ideologiernas uttryck likaså. Men att förneka Melonis rötter i modern italiensk, nyfascistisk historia är att förneka historien – och det gagnar ingen.
Eric Luth
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!