Marine Le Pen fick över 40 procent av rösterna i det franska presidentvalets andra omgång, trots den ryska invasionen av Ukraina och Le Pens vänskap med Putin. Vad beror det på? Vi åkte till Champagne för att hitta svaret.
I den lilla industristaden Vitry-le-François är Jean-Pierre Bouquet borgmästare. Själv är han socialist, men sedan 2017 har han stöttat Macron i presidentvalet. Trots det röstade en majoritet på Le Pen här i andra omgången 2022.
– Man tror inte på politiken längre, säger han när vi träffar honom i stadshuset. Det känns aldrig som att något blir bättre. Man lever gott i Frankrike, men man klarar inte av att se framåt. Man är rädd!
Nationell samling är som starkast bland män och unga, i synnerhet unga manliga arbetare eller arbetslösa med låg utbildningsnivå. Allra helst i trakter långt bort från Paris. Det bortglömda Frankrike, som det ständigt heter i debatten. Trakter som Vitry-le-François, i hjärtat av Champagne.
– Ingen har varit här och kampanjat, säger Jean-Pierre Bouquet.
***
På stammishaket Le bon cap några kvarter från stadshuset träffar vi några av Rassemblement Nationals lokala aktivister. Som den unge Bertrand. Han har inga drömmar, inga visioner. Det tjänar inget till. För den unge händer absolut ingenting i Vitry, och borgmästaren, menar han, gör inget för att ändra på saken. I andra städer finns det liv och rörelse, men inte här. Här kan man varken få jobb eller utbildning.
Han säger att det inte är invandringen som är problemet. Det är arbetslösheten. Att hyrorna ständigt stiger, men aldrig lönerna. Att man inte vågar lämna dörren olåst längre. Att man inte känner sig säker om kvällarna, i synnerhet inte kvinnor.
Själv har han inte heller något jobb. Han förlorade sitt under pandemin, och det är omöjligt att få något nytt. Från myndigheterna får man ingen hjälp, och politikerna gör inget för att lösa problemet. Men när vi kommer in på vad man skulle kunna göra för att ändra på situationen verkar det som att det ändå är invandringen som är problemet.
Staten lägger alla pengar på flyktingarna, och inte på att hjälpa fransmännen. Det är fullt av racaille (ungefär patrask) på gatorna: “horder” av araber, afrikaner, ekonomiska flyktingar. Ekonomiska flyktingar borde skickas tillbaka med första bästa flygplan. Invandrare som sitter i fängelse borde skickas tillbaka dit de kom ifrån.
Patrasket skrattar åt en. Förolämpar en. Trakasserar en när man affischerar. Om man skriver om det på Facebook anklagas man för rasism, rabblar Bertrand upprört.
Man känner sig inte säker. Politikerna måste börja lyssna, och den enda som gör det är Marine Le Pen. Hon lyssnar, tålmodigt. Det måste hända något, säger han. Man måste återställa ordning, auktoritet. Värna demokratin och republiken. Och den enda som är lämpad att göra det, enligt Bertrand, är Marine Le Pen.
***
Vi är inte de enda, eller de första, som försökt förstå varför befolkningen i Champagne röstar på Le Pen. I Tillbaka till Reims skildrar författaren och sociologen Didier Eribon hur “arbetarregioner som tidigare varit starka fästen för vänstern och i synnerhet för Kommunistpartiet” numera “förser extremhögern med betydande kärnväljargrupper.”
En brytpunkt är när den socialistiske presidenten François Mitterand tar in kommunistiska ministrar i regeringen 1981. Den totala transformationen uteblir, och missnöjet med kommunisterna växer. Vänstern talar inte längre som representanter för folket, utan för makten. För att försvara sin kollektiva identitet och bevara sin värdighet röstar man, enligt Eribon, på Le Pen. Såsom hans mor och hans bröder gör.
Frankrike förändras. Landet är ett av de rikaste i världen. Enligt de flesta mätbara parametrar går landet åt rätt håll. Men många känner att det går åt fel håll. Landet förändras, och hårdast tär urbaniseringen. Byar som tappar invånare. På många platser är värnandet av det lokala bageriet eller postkontoret den viktigaste kommunpolitiska frågan.
Jag är absolut inte konservativ. Jag är populist! – Pascal Erre
– Vi måste demetropolisera Frankrike, säger Pascal Erre, som är Nationell samlings kommunalråd i Vitry. Vi måste värna de små kommunerna. Det är de som är Frankrike!
Monsieur Erre är en äldre herre med många gester, en stor uppsättning ansiktsuttryck och glimten i ögat. Han sitter också på Le bon cap, stammishaket på Place d’Armes.
– Place d’Armes är helt klart den vackraste platsen i Europa! säger han och skrattar.
Han pratar hängivet om köpkraften, säkerheten och de utmaningar som invånarna i Vitry ständigt möter. Om hur han vill göra staden bättre, Frankrike bättre.
Exakt hur det ska gå till är dock inte helt uppenbart. Han nämner sänkta skatter – inte minst bensinskatten – och fler jobb. Man ska kunna leva i fred, och staten ska garantera rättvisa åt folket. Man ska skydda kvinnorna, och se till att det inte kommer för många invandrare.
När vi frågar Pascal Erre om närmare detaljer plockar han fram två kopior av Marine Le Pens program. Svaren, tycks han antyda, finns där i.
En journalist i staden berättar hur Pascal Erres hjärtefråga är att vara emot de ny-tillsatta läkarna, som båda har grekiskt ursprung. Det har väckt hans vrede. Något som, enligt Fanny Härgestam i En by i Champagne, är genomgående hos Rassemblement National i området: De tycker att det kommer för många läkare från Europas östländer och tar de franska jobben, och det är för få fransmän som är läkare i landsorten.
Stödet för Le Pen betyder dock inte att Erre har något emot andra länder eller andra kulturer, förklarar han, bara fransmännen får bestämma över sig själva. Han har rest mycket, bland annat till Sverige.
– Jag åkte till Jokkmokk och träffade samer, jag älskar samer! Ett fantastiskt folkslag!
När vi försiktigt frågar honom om han skulle beskriva sig som konservativ blir svaret:
– Jag är absolut inte konservativ, säger Pascal Erre med emfas. Jag är populist!
Det är inte varje dag man pratar med politiker som stolt beskriver sig själva som populister, men det är viktigt, säger Pascal Erre, att svara mot folkets behov. Det är det som är demokrati, förklarar han. Folkets behov, det är fransmännens behov.
– Men populism handlar också om att röra om i grytan, avslutar han. Något måste hända.
***
Dörren till Le bon cap slår igen bakom oss och vi går ut i duggregnet. Pascal Erre och hans kollegor är på väg till marknaden i Vitry. De har med sig varsin rejäl näve flygblad, för att försöka övertyga väljarna om att rösta för ett Frankrike “med henne, utan honom”.
Just att något måste hända nämns i många av samtalen med Le Pen-anhängare i Vitry. Som exempelvis Marie-Lyse.
Dessutom känner man sig inte som hos sig själv längre, det är så mycket invandring. – Madame Marie-Lyse
– Jag har röstat på FN i 20 år. De är de enda som har kapaciteten att förändra. Den nuvarande presidenten tänker bara på de rika, säger Marie-Lyse bestämt.
Hon är pensionär och tycker inte att någonting fungerar i samhället längre.
– Jag är pensionär och får inte ens 1 000 euro i månaden! Dessutom känner man sig inte som hos sig själv längre, det är så mycket invandring. Det finns områden där det är för farligt att vara.
Här i Vitry-le-François? frågar vi förvånat.
– Nej, här är det lugnt. Men man hör ju om hur det är på andra ställen…
Efter att vi försäkrat henne om att hon är fin i håret ställer hon upp på bild; hon vill gärna stå bredvid Monsieur Erre.
Egentligen får politiker inte dela ut flygblad inne under själva marknadstaket, men när dropparna börjar falla allt tyngre säger Monsieur Erre “strunt samma” och vi går in.
Efter några fruktlösa försök att få en liten tant med munskydd att ta emot hans broschyr med Le Pens ansikte på ser Monsieur Erre lite moloken ut, men blir direkt på bättre humör när den pensionerade lastbilschauffören Monsieur Paganessi kommer förbi. Han har röstat på Nationell samling, eller Nationella fronten som han säger, sedan 1981. Precis som Marie-Lyse tycker han att allt är för dyrt och att allt behöver förändras.
– Om man inte har en egendom i Frankrike i dag så är man dödens. Marine vill sänka skatten och momsen, det kommer att ge oss köpkraften tillbaka!
Han berättar att han avskyr socialisterna som han tycker har lurat byxorna av fransmännen och gett för mycket pengar till hela världen.
Ta bara ukrainarna, tror ni att de kommer att åka tillbaka? Nä, nä… – Monsieur Paganessi
– Ta bara ukrainarna, tror ni att de kommer att åka tillbaka? Nä, nä… Vi måste prioritera fransmännen!
Den skeptiska inställningen till att hjälpa ukrainarna delas av flera av dem vi träffar tillsammans med Nationell samling.
Lite längre bort står Madame och Monsieur Guerinot och säljer ost från lokala producenter. De pratar om köpkraften, och om en pandemi som slagit hårt mot deras företag. Medan stormarknaderna fick hålla öppet var marknaderna tvungna att stänga.
– Trots att vi håller till utomhus! utbrister Monsieur upprört och fortsätter: Macron tänker bara på storföretagen och aldrig på oss småföretagare.
De kommer att rösta på Le Pen båda två. Madame förklarar att de är trötta på att sakna socialt skyddsnät och får medhåll av sin man.
– Om vi blir sjuka måste vi arbeta i alla fall. Det måste förändras.
Madame nickar och tillägger:
– Man måste tänka på oss fransmän först, sedan kan man tänka på andra. Det är klart att vi ska hjälpa ukrainarna, de har förlorat allt, men när man samtidigt säger att det inte finns något boende till våra hemlösa…
Monsieur håller dock inte helt med.
– Nej, men vi måste hjälpa ukrainarna. Våra föräldrar och farföräldrar upplevde samma sak. Vi har hört historierna… 1940 förstördes hela staden. Kyrkan och ett par hus till fanns kvar, resten låg i ruiner.
Vitry-le-François har hamnat i frontlinjen i en lång rad europeiska krig och totalförstörts minst två gånger. Senaste gången var under andra världskriget då 90 procent av staden förvandlades till grus av tyska och allierade bomber.
Vi frågar vad de tycker om att Marine Le Pen är en vän till Putin som skapat samma förstörelse i Ukraina.
– Äh, alla har varit vänner till Putin, säger Monsieur och slår ut med händerna. Till och med Macron har varit i Moskva och skakat hand med honom. Det är som med Hitler, innan kriget var alla vänner med honom, men när han invaderade Polen fick man ändra sin syn på honom.
Några stånd bort står Monsieur Bernard och säljer handgjord choklad inslagen i cellofan: harar, ägg, klockor. Han har helt gett upp.
– Jag bryr mig inte om valet. Allt är redan avgjort. Det blir Macron och Le Pen som går vidare från första omgången och sedan vinner Macron allt. Det tjänar inget till att rösta. Jag känner bara avsmak inför det här valet.
Monsieur Erre tittar oroligt på honom och undrar om han inte ska rösta på Le Pen trots allt?
– Jag ska rösta på Marine i andra omgången, såklart, men jag tror inte att hon vinner.
Han berättar att han alltid har röstat på Front National.
– När man åker runt på marknader så inser man att vi är invaderade av araber och dåliga knallar. Men det är inte bara invandringen som är viktig för mig, jag håller med Nationella fronten i allt.
Monsieur Bernard berättar att kriget i Ukraina gjort honom riktigt rädd.
– Jag ser till att alltid ha bilen tankad så att jag kan dra till Portugal, så långt bort som möjligt, om något händer.
Apropå den iberiska halvön står Monsieur Ricardo några stånd bort och rör i en enorm panna med paella.
– Den viktiga frågan är köpkraften. Jag var ett fan av Nicolas Sarkozy (republikanen som var president 2007–2012, reds. anm.), säger Ricardo.
Han släpper sleven, sträcker armarna upp i luften och utbrister I love Sarko!
– Han är den enda av de senaste fem presidenterna som har gett köpkraft till fransmännen.
Monsieur Ricardo tycker att det är svårt att veta vad han ska rösta på eftersom det inte varit någon ordentlig debatt.
– Jag tycker om Marine på vissa sätt, men inte på andra. Zemmour är definitivt inte ett alternativ. Hans program är bara invandring, invandring, invandring. Det är inte det viktiga nu. Folk har inte tillräckligt att äta. När de börjar hungra på riktigt kommer de att gå ut på gatorna och då kan vad som helst hända!
Men Monsieur Ricardo är besviken på de flesta av politikerna.
– Nu är ni politiker här, men så snart valet är över är ni borta allihopa, säger han till Nationell samlings kommunalråd, och fortsätter: Ni måste vara närvarande i medborgarnas liv!
Monsieur Erre blir obekväm och försöker förklara att han inte kan ta ledigt en dag i veckan för att gå på marknaden och prata med folk. Ricardo förstår honom men verkar ändå inte helt övertygad. Kanske är det också en del av förklaringen till att Nationell samling lokalt inte fick mer än 8 procent i senaste kommun-valet. Vitryaterna vill bli ledda av Marine Le Pen, men inte av Pascal Erre. Politik handlar om idéer, men också om personer.
***
“C’est de la poudre de perlimpinpin!”
Khaled Freaks remix av ögonblicket där Emmanuel Macron krossade Marine Le Pen i slutdebatten inför valet 2017 har i skrivande stund över 20 miljoner visningar på Youtube.
Macrons bildade, belevade sätt att säga att “det där, Madame Le Pen, är skitsnack”.
Marine Le Pen hade gjort invandringsmotståndet till huvudfråga i en aggressiv valrörelse, och Emmanuel Macron avslöjade inför miljoner tv-tittare att hon inte hade koll på vare sig siffror eller fakta.
– Jag blev väldigt besviken på Marine förra gången, säger vår värdinna Pauline sorgset när vi står i hallen och fortsätter:
– Men det märks att hon har lärt sig av det.
Inför det här valet har strategin verkligen varit annorlunda. Mindre aggressiv, rundare kanter. Le Pen har klappat katter och inleder sina argument med “som mamma…”. Invandringsmotståndet finns kvar, men det är köpkraften som dominerat hennes retorik och argument.
C’est de la poudre de perlimpinpin! – Emmanuel Macron
– Le Pen är som ett gott vin. Hon har mognat! konstaterar Pascal Erre nöjt på Le bon cap i Vitry-le-François.
Klockan åtta på kvällen 24 april står det klart att Le Pen har förlorat presidentvalet, men med det högsta valresultatet någonsin för Nationell samling – 41 procent.
– Kvällens resultat representerar i sig själv en gnistrande seger, säger hon triumferande i sitt tal till partikamraterna efter att ha erkänt sig besegrad.
41 procent stöd för extremhögern i Frankrike är en hög siffra, och många vi pratar med tror att den riskerar att bli ännu högre nästa gång. Macron höll ett nedtonat och sobert segertal.
Men man kan också se resultatet från andra hållet: Le Pen har gjort allt hon kan för att vara så tilltalande som möjligt för den breda massan, pratat köpkraft i stället för invandring, klappat katter och gullat med barn. Dessutom ställer hon upp mot en liberal president som ständigt fått ägna sig åt krishantering. Trots detta så lyckas hon och högerpopulismen inte vinna.
På valvakan i den exklusiva konferens-anläggningen Pavillon d’Armenonville kastar Le Pen-anhängare champagneglasen i marken när resultatet, “den gnistrande segern”, presenteras.
Matilda Molander och Eric Luth
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!