_IT_e_UE.jpg){kind=link}
Det italienska valet speglar trenden i Europa, där bristen på svar på gemensamma utmaningar leder till besvikelse och populism, skriver den italienske federalisten Mauro Casarotto. Europas politiska framtid kommer att vara federal – eller splittrad och irrelevant.
Nu står det klart att opinionsmätningarna och de politiska experterna hade rätt: Giorgia Meloni, som leder en koalition av center-höger-partier, tog hem en överväldigande seger i det italienska valet, och vinner stora majoriteter i parlamentets bägge kammare.
I slutet av oktober kommer Italiens president, Sergio Mattarella, att utse Giorgia Meloni till premiärminister – i enlighet med den italienska konstitutionens krav. Meloni kommer vid 45 års ålder bli Italiens första kvinnliga premiärminister.
Partiet Italiens bröder, som hon grundade 2012 efter att ha brutit sig ut ur Silvio Berlusconis Forza Italia, är arvtagare till flera post-fascistiska partier.
I flera årtionden utgjorde post-fascister en minoritet i det italienska parlamentet, men 1994 anslöt de sig till den center-höger-koalition som först leddes av Silvio Berlusconi och därefter av Legas Matteo Salvini.
Tack vare denna koalition blev en väldigt ung Giorgia Meloni – mellan 2008 och 2011 – ungdoms- och idrottsminister i Berlusconis regering. Sedan dess har inte Meloni haft någon befattning i den exekutiva makten.
Koalitionen lades i malpåse från 2018 till i dag, då två regeringar bildades som bara innehöll och inte leddes av center-höger-krafter: Salvinis Lega i Giuseppe Contes första regering, och såväl Salvinis Lega som Berlusconis Forza Italia i Mario Draghis regering. Under dessa år var Italiens bröder i opposition.
Den trefärgade flamma som pryder Italiens bröders fana, och vars uppkomst är kontroversiell och oklar, tros av många representera flamman på Benito Mussolinis grav i hans hemby, Predappio.
Italiens bröder, som är ett av de mer väletablerade högerpopulistiska partierna i Europa i dag, delar många av högerpopulismens drag: väldigt negativt inställda till invandring, förespråkare av traditionella religiösa läror, mot legalisering av cannabis och dödshjälp, mot civila partnerskap för homosexuella par, kritiska till aborträtten, samt nära band till högerpopulister som Steve Bannon, Donald Trump, Viktor Orbàn och Marine Le Pen, och goda relationer i närtid till Putin, något som även Salvini och Berlusconi har.
I likhet med många andra europeiska länder minskar också valdeltagandet i Italien, från 73 procent i förra valet till 64 procent i helgens val. Dessutom ökar väljarnas benägenhet att röra sig mellan partier. Vilket exempelvis det faktum att Italiens bröder ökar från 4 procent 2018 till 25 procent i dag bekräftar.
Det finns dock en allmän känsla av att de viktigaste besluten i det här historiska ögonblicket inte kommer att fattas i Rom, inte heller i Berlin, Paris, Madrid eller Bryssel, utan i Moskva, Beijing och Washington.
Så vad händer nu?
Eftersom Meloni förutsåg att hon förmodligen skulle vinna valet, och därmed utses till premiärminister, tonade man i Melonis kampanj ned några av hennes starkaste och mest karaktäristiska tongångar. Framförallt pratade man betydligt mindre om italiensk självständighet och kritik av de europeiska institutionerna.
Meloni vet att hon tar över rodret i ett land med allt större ekonomiska svårigheter, som går mot en tuff vinter med höga priser på energi och råmaterial och därtill inflation.
Det är osannolikt att Meloni kan bidra till en större internationell kursändring, givet 1) hur mycket landet behöver pengar från EU för att inte överväldigas av konsekvenserna av covid19-pandemin eller kriget i Ukraina och 2) att hon behöver Forza Italias stöd, ett parti som fortfarande är fast förankrat i sin positiva inställning till Nato och EU.
Däremot kan man, som ett resultat av att Italiens bröder blev så mycket större än koalitionspartierna, förvänta sig en kyligare attityd från den kommande italienska regeringen mot EU-institutionerna och Nato, och förmodligen en vilja att kompromissa med Putin.
Det finns dock en allmän känsla av att de viktigaste besluten i det här historiska ögonblicket inte kommer att fattas i Rom, inte heller i Berlin, Paris, Madrid eller Bryssel, utan i Moskva, Beijing och Washington. Det är i dessa tre huvudstäder som det kommer att avgöras om det blir mer eller mindre krig under månaderna som följer, och hur kriget kommer att utveckla sig.
I allt högre grad märks det hur EU är en samling länder vars mellanstatliga institutioner representerar en ackumulering av nationella och partiska intressen, oförmögna att utveckla en gemensam utrikespolitik, än mindre en koherent strategisk positionering.
Detta tillstånd, det vill säga de europeiska ländernas ringa betydelse i den internationella politiken, kommer inte att kunna förändras om inte de europeiska länderna tar det historiska steget att sluta använda sig av mellanstatliga avtal för att enas på kontinenten, såsom man har gjort sedan slutet av andra världskriget, och börjar bygga en federal union med en verkligt federal konstitution i stället.
Den center-höger-koalition som nu kommer att styra i Italien fick bara 44 procent av rösterna, och de kan styra tack vare att en tredjedel av mandaten fördelas genom ett relativt valsystem (first past the post). Giorgia Melonis framgång innebär inte att en majoritet av italienarna skulle vara emot en europeisk federation om de förstod att 1) detta skulle bidra till en lösning på EU:s institutionella problem, politiska oförmåga och ineffektivitet, samtidigt som 2) det skulle bevara varje lands självständighet, traditioner, institutioner och egensinnigheter.
En stark federal autonomi, med beslutsmakt över ett begränsat antal frågor av gemensamt intresse, och full autonomi på andra områden, är redan verklighet i många andra länder – USA, Kanada, Australien, Schweiz, Österrike, Tyskland.
Europas politiska framtid kommer vara federal – eller splittrad och irrelevant. Där splittring och irrelevans får överhanden, växer besvikelsen och populismen. I Italien – såväl som i många andra länder.
Mauro Casarotto
Översatt av: Eric Luth
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!