Italien går till nyval, och det ser ut som att högernationalisten Giorgia Meloni blir landets nya premiärminister. Emil Wannheden skriver om varför liberaler bör oroa sig för det italienska valet, men varför det också finns anledning till försiktig optimism.
På söndag är det nyval i Italien. Med stor sannolikhet heter Italiens nästa premiärminister Giorgia Meloni, ledare för det högernationalistiska partiet Italiens Bröder (Fratelli d’Italia).
Europeiska liberaler ignorerar orsakerna till denna politiska utveckling på egen risk. Populism och främlingsfientlighet är inget nytt i italiensk politik, men det är första gången som ett parti med en betydande postfascistisk komponent får ett så stort stöd bland väljarna (cirka 25 procent i opinionsmätningarna), och därmed är huvudkandidat till premiärministerposten.
Melonis politiska program och narrativ liknar andra västerländska populisters, som Donald Trump eller Marie Le Pen. Det som är än mer oroväckande är dock hennes hundvisslande till de italienare som sympatiserar med fascismen. Meloni lånar gärna uttryck från Mussolini och refererar till Romarriket: altaret, faderlandet, familjen. Mussolinis eviga flamma pryder partisymbolen.
Hur ska denna politiska utveckling tolkas? Italiensk inrikespolitik är kaotisk och svår att hänga med i, även för gemene italienare. Nya partier och allianser bildas på nästan daglig basis. Italien har haft 69 regeringar sedan andra världskriget.
Populistiska politiker som Meloni har uttnyttjat en känsla av ressentiment och en önskan om att Italien återigen ska bli ett stort och respekterat land.
De italienska liberalerna har alltid varit i minoritet jämfört med de konservativa. Icke desto mindre har de haft ett relativt stort inflytande i Italiens historia. Hertigdömet Toscana var det första landet i världen som förbjöd dödsstraff. Arkitekten bakom Italiens enande 1861, greven av Cavour, var en inbiten liberal. De två första presidenterna under efterkrigstiden kom från det liberala partiet.
Samtidigt är Italien fascismens födelseplats. Italien har bara delvis gjort upp med sitt fascistiska arv. Alltför många italienare har en nostalgisk eller förlåtande inställning till fascismen. De ekonomiska svårigheter som plågat Italien sedan eurokrisen 2011 har underminerat tilltron till EU och gött nationalistiska strömningar. Många italienare anser att de har svikits av EU och de andra stora europeiska länderna, både finansiellt och vad gäller flyktingmottagandet. Populistiska politiker som Meloni har uttnyttjat en känsla av ressentiment och en önskan om att Italien återigen ska bli ett stort och respekterat land.
I norra Europa glöms det ibland bort hur tuff ekonomin är för familjer, ungdomar och pensionärer i södra Europa. Enligt OECD är reallönerna i Italien lägre i dag jämfört med 1990 – ett nästan ofattbart faktum. Samtidigt har den italienska statsskulden bara fortsatt att växa. Detta är förstås inte EU:s fel, utan ett resultat av 90-talets Berlusconipopulism och en serie instabila regeringar som inte genomfört nödvändiga reformer.
Det finns dock även anledning till att försiktig optimism. Mario Draghis regering har skapat visst hopp för en generation yngre italienare som vill se ett liberalt och Europavänligt Italien. Dessa liberala och förnyade krafter kommer att behövas för att bryta den onda cirkeln av populism och nationalism som Italien sitter fast i.
Emil Wannheden
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!