Utan religionsfrihet, ingen yttrandefrihet

Svenskarna tror sig vara toleranta, men den svenska staten tvekar inte inför att lägga sig i religionsutövning. Det menar debattören Jacob Rudenstrand, författare till Den första rättigheten, när debatten om religionsfrihet fortsätter.

Jag instämmer med Fredrik Thorslund om att religionsfriheten inte behöver förstärkas på det konstitutionella planet. Rätten att leva i enlighet med såväl religiösa som sekulära livsåskådningar är grundlagsskyddad i Sverige – det existerar ingen lag mot att vara bekännande kristen, muslim, jude eller ateist. Inte heller önskar jag särrättigheter för den del av befolkningen som har specifikt religiösa övertygelser, till exempel i abortfrågan. Även ateister kan trots allt hysa djupa samvetsbetänkligheter inför etiska frågor, även sådana där det för tillfället bara tycks finnas en given ståndpunkt. På samma sätt kan sekulära organisationer predika avhållsamhet på områden som står dem nära. Bland miljörörelserna finns det ofta gott om krav på olika livsregler.

Det jag ställer mig frågande till är snarare om vår höga bekännelse till tolerans och vidsynthet som svenskar verkligen är reell. Gillar vi olika? Tror vi på verklig tolerans? I synnerhet när vårt samhälle präglas av en stark sekulär kultur. Frågan hade varit lika giltig om situationen varit den omvända.

Visst förekommer det att religiösa företrädare gör anspråk på att just religiösa övertygelser är särskilt upphöjda, och därmed värda mer respekt. Men som jag skriver i min bok Den första rättigheten (Timbro förlag) är religionsfriheten inte bara en ”religiös” frihet. Det är friheten för varje individ att söka efter svaren på de stora frågorna: Vad är meningen med livet? I vad är människans identitet grundad? Vilken är människans plats i universum? Finns Gud? Även sekulära livsåskådningar försöker ge svar på dessa frågor.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att religion för de flesta människor är något av det viktigaste och mest personliga de kan identifiera sig med; den formar såväl identiteten som vardagen på ett avgörande sätt. Den fria religionsutövningen är även en av de saker som totalitära stater varit mest intresserade av att begränsa och kontrollera – inklusive ateisters avvisande av en religion som de ser som förtryckande.

Just därför är religionsfriheten viktig.

Det är utifrån religionsfriheten som åsiktsfrihet, yttrandefrihet och mötesfrihet följer.

Men garanteras inte religionsfriheten redan av de övriga fri- och rättigheterna? Nej, för det är utifrån religionsfriheten som åsiktsfrihet, yttrandefrihet och mötesfrihet följer. Sådan är sekvensen i både FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen.[1] Mötesfrihet förutsätter yttrandefrihet. Och yttrandefrihet förutsätter religionsfrihet. Man vill samlas för att säga något, men inte vad som helst. Och det man allra helst vill kommunicera är det man upplever som allra viktigast – och som staten eller majoriteten inte håller med om eller till och med vill begränsa. Religionsfriheten bär helt enkelt upp de övriga rättigheterna. Som huvudförfattaren till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Charles Malik, har poängterat: ”Utan den fullständiga och oförminskade rätten att tänka och tro fritt, bleknar värdet av de andra rättigheterna i relativ obetydlighet.”[2] Religionsutövning är heller inget som kan reduceras enbart till mötes- och yttrandefrihet. Till exempel fångas manlig omskärelse knappast in av mötesfrihet och yttrandefrihet.

Likheterna mellan en sekulär och progressiv åsiktskorridor och religiösa tabun är i alla fall slående.