Alla filosofiska övertygelser är jämlika – men några verkar betraktas som mer jämlika än andra. Fredrik Thorslund svarar på Jacob Rudenstrands debattartikel om den svenska religionsfriheten.
Mycket kan sägas om den svenska religionsfriheten. Kanske bör den diskuteras oftare. Kanske bör Sverige göra mer för att stärka religionsfriheten i utrikespolitiska sammanhang. Kanske bör lagstiftningen – efter amerikansk förlaga – kompletteras med regler som förbjuder staten från att främja viss religion.
Men en sak kan svårligen påstås. Att den svenska religionsfriheten skulle vara svag och i behov av en förstärkning.
Det har förstås inte alltid varit så. Sverige har – som Jacob Rudenstrand beskriver – lyckats upprätthålla en jämförelsevis lång och envis tradition av religiös förföljelse. I ett längre perspektiv är den moderna uppfattningen om “religionsfrihet” – friheten att tro, eller avstå från att tro, utan repressalier – inte mer än en plötslig pulsstegring på historiens långa och flacka EKG-kurva.
Men detsamma gäller å andra sidan för i stort sett alla moderna fri- och rättigheter. Medan franska revolutionärer stormade Bastiljen och de amerikanska grundlagsfäderna stadfäste sina okränkbara, mänskliga rättigheter, slungades svenskarna vidare mellan mer eller mindre despotiska monarker som var, så att säga, ljummet inställda till idén om abstrakta ”rättigheter”. Svensk yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet och demonstrationsfrihet har, historiskt sett, varit lika stora anomalier som religionsfriheten.
Sedan kom Krigen. Därefter en uppsjö traktat och förklaringar om de rättigheter som aldrig igen skulle få trädas för när. 1974 års regeringsform antogs, Sverige gick med i EU. Och så en dag var det plötsligt gångbart att bränna en religiös skrift, att marschera genom Stockholm med sovjetiska fanor, eller för den delen, att söndagspredika om “sexuella abnormiteter”.
I den kontexten kan det vara värt att stanna till ett slag och fråga sig vad religionsfriheten egentligen har för självständig betydelse. Gudstjänster och andra religiösa sammankomster omfattas av mötes- och demonstrationsfriheten. Trossamfund skyddas av föreningsfriheten. Predikningar, lovsånger och religiös opinionsbildning skyddas av yttrande- och informationsfriheten. Troende skyddas av diskrimineringsförbudet. Kyrkor och tempel omfattas av egendomsskyddet. Inte i någon särskild inskränkt bemärkelse, utan i samma utsträckning som i allt övrigt och för alla andra.
Så: vilka friheter är det egentligen som den troende demografin saknar?
Är det friheten att diskriminera homosexuella vid altaret? (Voilà, ”äktenskapsfrågan”!) Friheten att vägra utföra vissa arbetsuppgifter – säg, abort – under åtnjutande en särskild arbetsrättslig immunitet? Friheten att utverka dispenser från de allmänna undervisningskraven med hänsyn till en personlig, filosofisk övertygelse?
Det vi då talar om – och låt oss kalla det för vad det är – är positiva särrättigheter för en del av befolkningen. Och det handlar inte om rättigheter grundade på en särskilt hög tolerans för moralisk mångfald (få religiösa företrädare skulle ta strid för – till exempel – att libertarianer borde få åtnjuta skattelättnader under åberopande av samvetsfrihet, eller att marxistiska punkspelningar skulle undantas från pandemilagstiftningen). Det handlar om särrättigheter för en viss grupp människor, med en viss uppsättning moralisk-ontologiska övertygelser.
Frågan är varför vi, i toleransens och mångfaldens namn, någonsin skulle gå med på en sådan ordning.
Då och då motiveras anspråken på positiva särrättigheter med hänvisning till religionens kulturhistoriska ställning (en tretusenårig tradition borde åtnjuta en viss åldersrätt, visst?). Låt oss då minnas att religionsfriheten aldrig hade blivit verklighet om vi hade baserat vår grundlag på vördnad för idéhistoriska traditioner. Nej, det svenska domstolsväsendet hade bågnat under alla kätteriprocesser.
Andra lutar sig hellre mot det bisarra antagandet att religiösa uppfattningar vore särskilt viktiga, särskilt upphöjda eller särskilt essentiella för människan. Att religiösa uppfattningar, av något skäl, vore artskilda från konkurrerande, världsliga uppfattningar om livet, sanningen, moralen, världen och meningen.
Det är nästan alltid religiösa företrädare som resonerar så. Och det är nästan alltid med en viss chauvinistisk underton. Som ärkebiskopen Antje Jackelén uttryckte det i sin årliga julkrönika i Dagens Nyheter (24/12 2021):
”Kan det finnas någon inomvärldslig ersättning för det som religioner tillför? Räcker det med det strikt immanenta eller kräver full mänsklighet också transcendens, erfarenhet av det som ligger bortom det inomvärldsliga?”
En full mänsklighet – till skillnad från de gudlösas stympade existens, får man anta – skulle naturligtvis rättfärdiga anspråk på ett fylligare rättsskydd.
Bortsett från den absurda premissen, och bortsett från de praktiska problemen med att gradera styrkan i de individuella fri- och rättigheterna efter den – självupplevda – vikten i människors skilda trosuppfattningar, lär det finnas få som skulle gå med på att tala om ett sådant system i termer av “tolerans” eller “mångfald”. Än mindre, påstår jag, i termer av “rättvisa” eller “likhet inför lagen”.
“Om dominerande kulturella uppfattningar trumfar djupa religiösa förpliktelser, väger religionsfriheten lätt”, menar Jacob Rudenstrand. Det kan, när allt kommer omkring, bara stämma om religiösa övertygelser faktiskt vore förtjänta av en större konstitutionell tyngd än andra övertygelser. Om katolsk dygdetik förtjänade mer respekt än sekulär utilitaristism. Om hinduisk kosmogoni vore värd att ta på större allvar än kvantfysisk inflationsteori. Om en scientologisk världsåskådning vore mer skyddsvärd än ”dominerande kulturella uppfattningar”.
Så är det förstås inte.
Så ja, religionsfriheten har nog hanterats aningen ”valhänt” av den svenska lagstiftaren. Kanske beror det på svårigheten med att motivera varför just religiösa sympatier skulle premieras med särskilda, absoluta rättigheter.
Fredrik Thorslund
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!