Sverige slår sig gärna på bröstet för att vara ett progressivt och framåtsyftande land, men vi ligger fortfarande långt efter när det kommer till religionsfrihet. Det skriver Svenska evangeliska alliansens bitr. generalsekreterare Jacob Rudenstrand som är aktuell med boken ”Den första rättigheten: Frihet till religion, frihet från religion” (Timbro förlag).
Samtidigt som det svenska hundraårsjubileet för demokratins genombrott nyligen har avslutats finns det ett annat jubileum som är värt att fira i år: religionsfrihetens införande. Från och med 1 januari 1952 fick vi i Sverige den villkorslösa rätten att gå ur dåvarande statskyrkan och vi behövde inte längre vara medlemmar i Svenska kyrkan för att inneha en statlig tjänst. Grattis till det, svenskar!
Jämfört med många andra länder låg vi dock långt efter. I USA skrevs religionsfriheten in i grundlagen redan år 1791, samtidigt som vi förföljde baptister, pietister och andra som bröt mot såväl konventikelplakat som förbuden mot att kritisera kyrkan och de lutherska trossatserna. Så sent som 1858 dömdes sex svenska kvinnor som hade konverterat till katolicismen till landsförvisning av Svea hovrätt, något som ledde till att Sverige blev ökänt i övriga Europa. Vi var helt enkelt ett av de sämsta länderna på religionsfrihet. Som historikern Dick Harrison har uttryckt det: den ”svenska religionsfriheten är ett historiskt undantag”.
I Sverige har det alltså gått 70 år sedan fullständig religionsfrihet infördes. Det är pinsamt sent för ett land som vill ligga i framkant.
I Sverige har det alltså gått 70 år sedan fullständig religionsfrihet infördes. Det är pinsamt sent för ett land som vill ligga i framkant – 60 år efter vårt grannland Norge. Och på många sätt är vi fortfarande ovana vid att hantera kulturell mångfald och olikheter i livssyn. Trots att religionsfriheten skyddas i vår grundlag och är den enda opinionsfriheten som är absolut – den får alltså inte begränsas – hanteras den nämligen ytterst valhänt i modern tid. Kanske för att den i grundlagens tillämpning tycks vara snävt avgränsad till det personliga andaktslivet, medan den i Europakonventionen, som numera även är svensk lag, har en vidare definition. I den senare garanteras uttryckligen möjligheten att offentligt utöva sin tro, och inte bara genom gudstjänst, något som många svenskar är ovana vid. Som socialförsäkringsministern Ardalan Shekarabi (S) sa i en debatt i SVT Agenda 2018: ”Vi tror på ett sekulärt samhälle, där religionen i huvudsak är privat och att religionens roll i det offentliga livet är begränsad.”
I min nya bok ”Den första rättigheten: Frihet till religion, frihet från religion” (Timbro förlag) tar jag temperaturen på den svenska religionsfriheten och visar hur vår självbild som mer toleranta, vidsynta och progressiva än andra länder i många fall är en fasad. För även om Sverige är mer religiöst pluralistiskt än tidigare, präglas samhällsdebatten snarare av likformighet och konsensustänkande. Honnörsord som ”tolerans” och ”mångkultur” tycks helt enkelt skifta i betydelse beroende på vilken sorts avvikare de gäller.
I till exempel Mångfaldsbarometern menar 82 procent av svenskarna att religiös tillhörighet, ”oavsett religion, är en privatsak, som inte bör påverka arbetssituationen”. Och när Pew Research Center undersökte stödet för demokratiska principer i olika länder ansåg bara 53 procent av svenskarna att religionsfriheten var mycket viktig. Hela 96 procent ansåg samtidigt att jämställdhet var en mycket viktig princip.
Därför är det ingen överraskning med de återkommande kraven från politiskt håll, i synnerhet i debatten om konfessionella friskolor och religiösa uttryck i arbetslivet, att religionen ska vara privat följt av bekännelsen av att vi lever i ett sekulärt samhälle. Samtidigt får man ofta intrycket att en sekulär livsåskådning skulle vara neutral, något inte minst troende skolelever konfronteras med när deras övertygelser förlöjligas av lärare. Trossamfund som inte delar riksdagsmajoritetens progressiva värderingar i äktenskapsfrågan anses av politiker vara ”förlegade” och präglas av en ”rutten syn”. Detta samtidigt som samma partier bara för ett tiotal år sedan var av samma åsikt. Det faktum att Centerns ungdomsförbund inom loppet av två år gick från att betrakta religiös omskärelse av pojkar som ett ”övergrepp” (år 2019) till att välkomna att Centern ändrade sitt tidigare beslut om förbud av omskärelse (år 2021) som en ”vinst”, illustrerar politikens kortsiktiga syn på rätten att utöva sin tro – i det här fallet kopplat till en över 3000-årig judisk tradition. Om dominerande kulturella uppfattningar trumfar djupa religiösa förpliktelser, väger religionsfriheten lätt.
I Sverige är det inte föräldrarna utan den sekulära (sekularistiska) staten som uppfostrar oss. Då förpassas religionen till den privata sfären.
Detsamma gäller de återkommande försöken att försvåra för konfessionella friskolor som med säkerhet återigen blir en valfråga. antingen genom etableringsstopp eller genom statlig likstyrning av elevunderlaget. Syftet: att motverka segregationen. Men inte nog med att elevunderlaget på de flesta av dessa skolor präglas av större mångfald än de flesta kommunala skolor – det är också ett synsätt som vittnar om hur barnen ses som statens integrationsåtgärd. Som LO:s dåvarande ordförande och vår nye näringsminister, Karl-Petter Thorwaldsson uttryckte det på Twitter: ”Det är ingen rättighet att pådyvla våra barn föräldrars trosuppfattning.” I Sverige är det inte föräldrarna utan den sekulära (sekularistiska) staten som uppfostrar oss. Då förpassas religionen till den privata sfären.
Till och med i mötet med en ökad religionsförföljelse i vår omvärld saknas religionsfrihetsperspektivet i såväl utrikesdeklarationer som demokratisatsningar. Att människorättsorganisationen Open Doors i sin senaste rapport häromveckan konstaterade att var sjunde kristen i världen är förföljd, möts fortfarande av tystnad. Och när konvertiter på flykt undan islamistiskt förtryck kommer till Sverige utsätter vi dem antingen för krävande kunskapstester eller avvisar dem med ytliga formuleringar om att det egentligen utövar samma tro.
Även det faktum att regeringen knappt förde något resonemang om konsekvenserna för religionsfriheten i den nuvarande pandemilagen indikerar det svala intresset för en grundläggande rättighet. Och när det hissas varningsflagg för att bidrag till såväl akademin som kulturen villkoras utifrån rådande värdegrund, finns det även fog för oro när liknande krav drabbar kyrkor och andra religiösa samfund.
Vi tycks på kort tid ha gått från statskyrkomonopol med liten tolerans för kättare till en sekulär statsideologi med likaledes låg acceptans för avvikare.
Vi tycks på kort tid ha gått från statskyrkomonopol med liten tolerans för kättare till en sekulär statsideologi med likaledes låg acceptans för avvikare.
Religionsfrihet handlar om mer än rätten att fira gudstjänster och kan även vara en väg framåt när majoritets-Sverige tacklar den allt större kulturella mångfald och pluralism på idéernas område de kommande åren. Däremot vittnar vårt ointresse för denna rättighet om att vi har en lång bit kvar att gå.
Jacob Rudenstrand
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!