Det var inte bättre på 1800-talet. Eller på 1960-talet. Eller ens på 1990-talet. Lotta Ilona Häyrynen och Jesper Ahlin Marceta har bett sina vänner skriva om sina barndomsminnen. Deras berättelser vittnar om att ingen av oss som är vuxna i dag växte upp i Bullerbyn.
Hora. Bögjävel. Ibland ekar fortfarande dessa ord över svenska skolgårdar. De hör också till mångas barndomsminnen från 90-talet.
För oss killar var slagsmål ingenting konstigt. En gång när jag och Jakob spelade pingis i kvartersgården kom några äldre killar och misshandlade oss. Eller, då förstod jag det inte som “misshandel”. Doffe och hans polare dunkade våra huvuden i betongväggen och slog oss lite grann. Så var det ju ibland.
Jakob och jag berättade det inte ens för våra föräldrar. Men vi klagade för varandra över huvudvärken och att den jävla Doffe “snodde vår tid” med pingisbordet.
För oss tjejer var 90-talet ett gränsland mellan jämställdhetens utlovade frihet och patriarkatets förtryck. Vi kunde bli vad vi ville, så länge vi var snygga. Smink och fast fashion. Britney Spears lanserade parfym. Jag minns fortfarande dagen jag gav upp. I sjätte klass köpte jag nithalsband och färgade håret svart och tänkte att fjortisarna och prussiluskorna fick skylla sig själva. Men det visade sig snabbt att man kan bli lika ätstörd i en subkultur som i en masskultur.
Det var heller inte konstigt att nån hade sprayat BSS – Bevara Sverige Svenskt – på bollplanket i skolan. Ännu mindre konstigt var det att klottret fick sitta kvar. Rasismen var sån. “Normal”. Den hörde hemma i vårt 90-tal.
Vi blev vuxna nån gång mellan 9/11 och börskraschen -08. Men till skillnad från alla som växte upp med oss, och som röstar på Sverigedemokraterna eller “liberalkonservativt”, minns vi inte att det var “bättre förr”.
För det var det inte. Vi var horor och bögjävlar allihop. Och var vi inte det var vi rädda för att bli kallade det.
Sverige är inte perfekt i dag. Men det var det inte igår heller.
Sofie Eriksson, som skriver i detta nummer, berättar om en tonårstid utan vägledning. Om ett socialt vakuum där strävan efter att vara äkta inte var samma sak som strävan efter att vara sig själv. Hon berättar om att det fanns vilja, men att det inte fanns någon som visade henne möjligheterna.
Var det så, vårt 90-tal? Ensamt?
Lars Söderström, som också skriver om sin uppväxt, berättar om alla ord. Att den ende mörke killen i stan självklart fick heta “Neger-Olle”. Om alldeles för många flak öl i alldeles för unga år.
Vi ska inte inbilla oss att vi som växte upp på 90-talet hade det dåligt, i det stora perspektivet. Det är faktiskt inte omöjligt att vi som växte upp just då, och just i Sverige, är en av de mest privilegierade generationerna någonsin i mänsklighetens historia.
Men vi ska inte heller inbilla oss att det var en underbar och lycklig tid för alla. 90-talets Sverige var inte Bullerbyn. Ibland är det värt att tänka tillbaka några decennier och fråga sig om det verkligen var bättre förr.
Lotta Ilona Häyrynen och Jesper Ahlin Marceta
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!