Det var inte bättre på 1800-talet. Eller på 1960-talet. Eller ens på 1990-talet. Lotta Ilona Häyrynen och Jesper Ahlin Marceta har bett sina vänner skriva om sina barndomsminnen. Deras berättelser vittnar om att ingen av oss som är vuxna i dag växte upp i Bullerbyn.
Jag drömde aldrig om att lämna Sandviken. Ändå var det ganska självklart att göra det. Varje år på juldagen fylls Lillpuben av oss som var annorlunda, på den tiden ”alternativa”. Vi som drog. Vi ser exakt likadana ut.
Högstadietiden inträffade mellan 2005 och 2008 ungefär. Det sista som fanns på kartan för mig var att smälta in. Jag var absolut inte emo, men körde på en blandning av Iron Maiden-merch och gothklänningar i krossad sammet. Alltid, som man sa då, “hårt” sminkad. Om jag nu inte kunde få några riktigt nära vänner var det lika bra att låtsas som att det var ett eget val.
Jakten efter att vara “true”, alltså äkta och inte nån jävla posör, blev desperat. Sagan om ringens alver stod som skimrande ideal, och jag ville börja med lajv så jag kunde bli den jag borde vara. Men Niklas, en riktig lajvare, sa att jag inte passade som alv. Jag hade tandställning, och skulle därför bli utsatt för kommentarer om att inte vara “true”. Nåväl.
Jag var alltså en sådan ungdom som bruksortens normer förväntas hämma. Det gjorde dom inte. Tvärtom har jag alltid tyckt att lite jävla jante är bra för folkhälsan. Hela samtiden förväntade sig snarare av en att vilja stå ut från mängden. Nu gjorde jag det otidsenligt genom att spöka ut mig istället för att delta i en realityserie… Men ändå.
Kan inte minnas att någon sa ”det är okej att inte vilja bli något särskilt”. I stället sa alla ”var absolut ingen annan än dig själv”, men hur fan skulle man veta vem det var då. Dom sa “du kan bli precis vad du vill”, och med det abdikerade man från ansvaret över vår framtid. I kombination med finanskris, arbetslöshet och nedskärningar blev det ju en rätt knepig situation. Ett jobb, vilket som helst, efter studenten var på riktigt ingenting man förväntade sig.
Jag minns ju tiden före #metoo. På skolan fanns horiga tjejer och player-killar. Dom gjorde samma saker men var värda olika mycket. Jag var ganska ensam om att kalla mig feminist. “True” som fan. Men ensamt.
Eftersom jag inte längre har nära kontakt med någon jämnårig från min uppväxt så litar jag inte på mina minnen. Men när de låga jeansen utmanades av Cheap Mondays höga midja är jag säker på att det innebar en ny era. Jag vill inte säga att den var feministisk, men plötsligt slapp man i alla fall konstant oroa sig över stjärtskåran och jag tror det påverkade handlingsutrymmet för unga tjejer.
När samhället präglas av avregleringar och falsk frihet blir identiteten en bastion. Något att hålla i när alla säger “kör”, men ingen vet åt vilket håll. Föga förvånande började mina tidigare klasskamrater kräva att någon skulle ta kontrollen.
Sofie Eriksson
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!