Skip to content
Ingen av oss växte upp i Bullerbyn. Foto: Alex Kotomanov/Unsplash
Ingen av oss växte upp i Bullerbyn. Foto: Alex Kotomanov/Unsplash
Samhälle | Bullerbyn

Bonnen blev en legend

Det var inte bättre på 1800-talet. Eller på 1960-talet. Eller ens på 1990-talet. Lotta Ilona Häyrynen och Jesper Ahlin Marceta har bett sina vänner skriva om sina barndomsminnen. Deras berättelser vittnar om att ingen av oss som är vuxna i dag växte upp i Bullerbyn.

Det förflutna är alltid väl ihågkommet. Att blicka bakåt är att minnas, men är att minnas att återuppleva det som faktiskt hänt?

Minnena från min ungdom lyser ofta klara av ljus och glädje, men när jag går närmare och skrapar på ytan så ser man dem: sprickorna och hålrummen, läckaget där mörkret silas igenom. Då status mättes i megabyte på MP3-spelaren, pengar på kontantkortet och mängden Axe i armhålan.

Uppvuxen i en mindre småstad, vit, medelklass, cis-man. Att avvika från normen straffades direkt med nedsättande epitet. Den som var annorlunda fick ett tillägg till namnet, som Neger-Olle, Kalle Snedkäft, Liket, Dampadeus eller Fläsk-Per för att nämna några. Svårigheter i skolan benämndes ofta som CP-barn, dampunge eller kort och gott bögjävel i brist på andra smädeord.

Sysslade man inte med sport ägnade man i regel helgen åt att dricka alkohol. Eller som vi sade: supa. Supa för att komma bort. Supa för att fylla tomrummet inuti. Man förväntades dricka sig så berusad att man kräktes och/eller fick minnesluckor, det var måttstocken på en lyckad kväll.

Spriten kom vanligen från någon källare där hembränningsapparaten gick på högvarv eller från någon av stadens ölsmugglare – unga män som körde till Tyskland flera gånger i veckan och fyllde bilen med den billigaste ölen och spriten de kunde hitta och sålde vidare till minderåriga på hemorten.

När vi i ett kompisgäng skulle åka på Sveriges skitigaste punkfestival ringde vi till Bonnen. Ryktet sade att han i ett försök att ta död på sin Volvo 240 hade kört så fort han kunde på ettans växel hela vägen till grannkommunen (22 km bort). Volvon var dessvärre odödlig och Bonnen blev en legend.

Vi köpte fjorton flak öl som vi lämpade ner i en hockeytrunk, det tyngsta jag någonsin burit på. Och resan sen, vilket jävla sjöslag. Minns inte om vi tittade på några konserter – vi var alla i rusdryckens våld.

Det är lätt att gömma sig bakom det faktum att jag bara var ett barn, barn av min tid, ett barn i min småstad, en liten idiot. Men jag vet bättre nu, vet bättre när jag är vuxen. Jag tror att jag har förändrats. Samhället har blivit mer öppet och tolerant, alkoholkonsumtionen minskat i yngre åldrar och smädeorden har förändrats.

Kanske är det dags att förlikas med mitt yngre jag, något slags retroaktivt katarsis, täta sprickorna och hålrummen. Och låta det förflutna vara väl ihågkommet.

Lars Söderström

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Ingen kommer från Bullerbyn

Riktiga alver har inte tandställning