Liberal Debatt inleder med detta nummer serien »Liberala läsningar« på kultursidorna. I fokus står en svensk kulturpersonlighet och en liberal skribent som får ge sin bild av denne kulturpersonlighets bidrag till ett svenskt, liberalt idéarv. Först ut är Andreas Birro, med en stark plädering för nittiotalets liberala kontrakultur. Här får Broder Daniel, bröderna Birro – och inte minst den legendariske Per Hagman, utgöra sinnebilden för det nyliberala nittiotalet.
I nittiotalets Göteborg skapar ett kaotiskt rockband ny musik, med den solitära människans situation i centrum. Samtidigt börjar två poeter reta gallfeber på en allt mer isolerad kulturelit. I Stockholm grundar nyliberaler svartklubbar för att slåss mot överheten. Där skriver en ung författare böcker om folkhemmets förljugna solidaritet. Liberalismen anklagas för att inte ha någon kultur, men i den magiska skarven mellan åttiotal och nittiotal uppstår en revolutionär individualism som präglar oss än i dag.
Liberalism är mer än skattesänkningar
»Det går inte att skriva bra rocklåtar om skattesänkningar«, har rockjournalisten Fredrik Strage en gång sagt. Men går det att skapa liberal kultur av kvalitet?
Realpolitik lämpar sig sällan för konstnärliga framställningar. Men på samma sätt som socialism inte är synonymt med planekonomiska kalkyler är liberalism mer än policy och ekonomi. 1800-talets liberala radikaler orsakade upplopp när tidningsmän dömdes för majestätsbrott.
Efter Östblockets kollaps spred sig ett liberalt hopp i världen. Även Sverige genomgick en reformvåg i början av 90-talet. Men få personer pratar om den kulturella våg som uppstod som reaktion på folkhemmets kvävande likriktningsideal.
Kanske har den individualistiska kulturen funnits närmare än vad vi har trott? Låt oss resa tillbaka till 90-talet och undersöka det som blev en liberal kulturrevolution.
Pojkrumsanarkism i Stockholms hjärta
Tidigt nittiotal i Stockholm. Agorism är ordet vissa använder för att beskriva vad de gör i en lokal på Sankt Eriksgatan 89. Det låter som pojkrumsanarkism, men handlar om att åstadkomma politisk förändring genom underjordiska marknader. De flesta är aktiva i nätverket Frihetsfronten och titulerar sig som libertarianer. Ett ord som är ökänt svåruttalat, enligt besökarna. Så svårt att uttala att felsägningarna får ge namn till svartklubben på Sankt Eriksgatan. »Tritnaha« är helt enkelt det roligaste missförståndet.
Bland gästerna skymtar den liberala författaren och idéhistorikern Johan Norberg. Han plockar upp böcker ur en låda och föser undan sitt långa hår. I baren står Per Hagman och säljer öl.
Stockholms krogöppettider är usla, ingen får ha öppet till fem. Tritnaha är inte bara en svartklubb, utan också ett politiskt projekt för att förlänga krogöppettiderna i stan, ett politiskt projekt som lyckas. Pressen på politikerna blir för hård och de tvingas ge med sig.
I gänget finns också Anders Varveus, som blir känd för att han startar mytomspunna rejv-klubben Docklands, och Mats Hinze, som blir rikskänd som OS-bombaren när han ertappas med en bomb på Millesgården 1997. Dessa nyliberala radikaler tar rejven till Sverige. Dagens rejvare är inte lika politiska, men står i tacksamhetsskuld till deras förfäder från 90-talet.
I samma veva ger Per Hagman ut sin debutroman, Cigarett. Den bespottas av recensenter på kultursidorna. Den saknar stringens, sägs det, och handlar inte om så värst mycket. Det är en skildring av 80-talets dekadens i Stockholm. Konst för konstens skull. En liberal idé, mot den kulturelit som alltjämt ser litteraturen som ett verktyg i den politiska kampen.
Hans globaliseringsiver handlar mindre om faktiska frihandelsavtal, och mer om att resa, upptäcka och förstå. Hans törst efter världen formar hans åsikter om öppna gränser.
Några år senare skriver han självbiografiska reseskildringar, om sina resor på den svenska västkusten, i Kairo, Nice, Rom och Sicilien. Per Hagman har själv vuxit upp i olika afrikanska länder, och är en själslig kosmopolit. Hans globaliseringsiver handlar mindre om faktiska frihandelsavtal, och mer om att resa, upptäcka och förstå. Hans törst efter världen formar hans åsikter om öppna gränser och utbyte av såväl varor som tjänster och människor.
Det finns också en känsla av nödvändigt oberoende. Att han lever som han gör för att det krävs av honom, inte för att han vill. Att hans inre själ begär att han ska bryta sig loss. En bekymmerslös hyperindividualist.
– Det kändes nästan som en plikt mot mig själv att resa och upptäcka världen, säger han långt senare om sin kringflackande livsstil.
Litteraturkritikern Victor Malm kommer att beskriva honom som det hedonistiskt nyliberala 1990-talets litterära sinnebild.
Individens frihet är liberalismens kärna
Tidigt nittiotal i Göteborg. Ett nytt bands berömmelse börjar närma sig kultstatus. Kärntruppen utgörs av Henrik Berggren, Daniel Gilbert och Håkan Hellström. Bandet är Broder Daniel.
Ibland hänger även Per Hagman med på för- och efterfester.
Göteborg är, som poeten Marcus Birro (skribentens bror, reds. anm.) senare konstaterar, en stad som vid tiden präglas av svartklubbar, rockband, rivningshus, efterfester, droger, kärlek och uppror.
Vissa kallar det indiepop. Till skillnad från punken vill de inte rasera samhällets institutioner, utan belysa den solitära människans roll i en konformistisk värld. De vill testa extremerna, inte falla in i mittfåran. Deras största fiende är inte kapitalismen, utan den kvävande kollektivismens likriktning.
Deras största fiende är inte kapitalismen, utan den kvävande kollektivismens likriktning.
– Det är något inrutat livskvävande som jag inte har tålt. Jag var tvungen att bevisa att man kunde vara radikalt annorlunda, säger Henrik Berggren, 2017, i en intervju i samband med sin solodebut.
Det går inte att bortse från liberalismens underliggande filosofi: individualismen. Det som i dag mest förknippas med karriärism kan ju i själva verket vara motsatsen: strunta i konventionerna och gör vad du vill.
I en intervju över tjugo år senare kommenterar Per Hagman sin syn på Broder Daniel och Henrik Berggren, och den nästan pliktskyldiga individualismen som härstammar från behovet av att leva kompromisslöst:
– Vi är högst ytliga vänner, men jag känner något släktskap med [Henrik] i det här med att man på gott och ont är fångad i sin egen röst. Men det gäller väl oss alla. Man är inkapabel att göra något annat än sin egen grej, man har sin egen röst och utifrån det är det bara att lära sig handskas med sig själv och försöka göra det bästa av det, säger Per Hagman.
Sin egen röst. Sin egen grej.
Detta är en kulturströmning olik någon annan.
Bröder som trotsar kultureliten
Kvar i Göteborg, och det tidiga nittiotalet. Broder Daniel ska spela i en gammal rivningskåk i Haga. I ett hörn står två unga poeter i skinnjacka, smala svarta jeans och Dr Martens-kängor. De är bröder och trots att det bara är tidig kväll är de redan berusade. De har försökt bli rockartister själva, men redan lagt musiken åt sidan för poesin. 1992 har de debuterat med en gemensam diktsamling. Trots att de redan har uppnått viss status i stans undergroundkretsar sväljer de varsin öl innan de går fram till BD-gänget och hälsar. Det är mina bröder – Peter och Marcus Birro.
De har lyssnat på Broder Daniels texter, och kritiserar själva den alltmer isolerade kultureliten. De har läst Gunnar Ekelöf, vänder sig mot det jantesamhälle som sätter sig på individen, och föraktar modern litteratur.
– Jag tar hellre en cyankaliumkapsel än att läsa en modern svensk diktsamling eller roman, säger Peter i en intervju.
På tillgängliga scener runt om i landet arrangerar de poesikvällar, långt innan poetry slam blir ett känt begrepp. 68-vänstern hade försökt göra upp med de arkaiska institutionerna, men blivit lika lastgammal och konservativ själv. De hade inte gått genom institutionerna, utan stannat där.
När bröderna Birro gör sitt intåg på kulturscenen gör de inte bara upp med den borgerliga kultursynen, utan också med en distanserad och elitistiskt vänstervriden kulturelit. Många år senare skriver Inga-Lina Lindqvist i Aftonbladet att Marcus Birro har gjort för poesin vad Kamprad har gjort för heminredning.
När Peter Birro och Lukas Moodysson skriver manus till filmen Det nya landet beskriver Andres Lokko att den »representerar en värld som kultureliten bara har läst om eller hört talas om, men aldrig sett på riktigt«.
Inför utgivningen av romanen Flyktsoda skriver Marcus Birro i Aftonbladet:
»Alla ideologier som vill begränsa människan går alltid under. Massan Lagom i Sverige, en ganska läskig jävel, vill helst se till att alla människor ska skockas in bakom samma sossebleka stängsel.«
Framtidens popkulturella liberalism
Nittiotalet dör i augusti 2009, när Broder Daniel genomför sin sista spelning på Way Out West. Åtminstone enligt Marcus Birro i Expressen. Men många av våra individualistiska hjältar lever vidare. Framför allt gör deras kultur det, och drömmen om individens frigörelse.
Men många av våra individualistiska hjältar lever vidare. Framför allt gör deras kultur det, och drömmen om individens frigörelse.
Fredrik Virtanen hävdade en gång för länge sedan att liberal kultur inte kan uppstå eftersom »liberalism inte direkt flammar«, och att »utan flamma är det svårt att göra stark konst.« Men liberalismen kan visst vara revolutionär, upprorisk och flammande rebellisk.
Fram till i dag har ungdomar stärkts av detta budskap. Kulturen som kommit i dess kölvatten har blivit mer dynamisk: kreativ förstörelse, självförverkligande och trial and error präglar oss allt mer.
Att göra kultur behöver inte handla om att producera till minsta gemensamma nämnare, eller om att bli verktyg i en politisk kamp. Att göra kultur kan handla om att förverkliga dig själv.
Andreas Birro
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!