De sista skälvande åren av nittiotalet framstår alltmer som ett slags age of innocence. Men när vi blickar tillbaka med nostalgiska glasögon är det inte konstigt – en serie som Eva och Adam hade aldrig gjorts idag. Med 2000-talets intåg gick en ungdomskultur i graven.
1999 hade TV-serien Adam och Eva premiär. I två säsonger och en långfilm från 2001 fick svenska ungdomar följa paret Eva och Adam, deras vänner Jonte och Annika och de andra klasskompisarna som handlingen kretsar kring. Dramaturgin är klassisk: (new) boy meets girl. Det är trevande till en början, som med den första kärleken. Men trots karaktärernas rätt unga ålder – när serien börjar är de inte mer än 11 år – och de ibland ungdomligt banala problemen innehåller serien något som i stor utsträckning inte finns längre: en kultur där ungas problem och känslor både skildrades och togs på stort allvar.
På många sätt är nittiotalet som epok ett slags parentes. Den saknar de starka ideologiska förtecken som decennierna före hade präglats av. Det fanns ingen särskilt konservativ agenda kvar att prata om, och samtidigt hade den radikaliseringsiver som föddes inför sjuttiotalet avtagit allt mer. När jag och mina generationskamrater växte upp gjorde vi det därför i en ny kontext – och blickandes tillbaka är det också vad som möjliggjorde att ta upp ungas problem utan ideologiska eller samtidskritiska glasögon. Adam och Eva är i högsta grad en produkt av den ungdomskulturen.
När jag tittar på serien i efterhand slås jag av hur gammal den känns. Lärarinnan skriker “Tyst i klassen!” till ett klassrum fullt av bänkar.
När jag tittar på serien i efterhand slås jag av hur gammal den känns. Lärarinnan skriker “Tyst i klassen!” till ett klassrum fullt av bänkar. Adam, som är ny och nervös, presenteras med för- och efternamn inför hela klassen. “Han är blyg… men nog rätt söt på något vis”, tänker Eva. Jonte, klassens bråkstake, blir ombedd att ta av sig mössan. Adams polska efternamn får lärarinnan att fälla kommentaren “Du pratar bra svenska, Adam”, varpå han svarar “Jag är svensk”.
Detta är det pre-mångkulturella Sverige, och ungdomarna i klassrummet har inga smartphones eller sociala medier. Kanske är det dessa två saker, två avgörande skiften som fortfarande befinner sig i väntrummet, som får serien att kännas betydligt äldre än vad den faktiskt är.
Tyvärr är det är också vad som gör den nya version av Eva och Adam som kom 2021 så tandlös. I den nya filmen flyttar Adam från ett Skåne, där det visserligen vajar en skånsk flagga utanför huset, men där ingen av skådespelarna pratar skånska.
I den inledande scenen blir det också klart att Eva inte kommer bli Adams första kärlek – han har nämligen redan upplevt den. Hon heter Molly och pussar honom redan efter några minuter för att sedan ge honom hennes kanin Stampe. Det går att tänka på såväl mer originella öppningsscener som kaninnamn.
Om poängen med originalet Adam och Eva var att faktiskt skildra den oro och förväntan som omgärdar tiden inför tonåren, så går den nya filmen tyvärr bet. Sorgsen filmmusik på piano och tillbakablickar på Adam och Molly försöker enträget skapa en inledande stämning som inte infinner sig.
Som många andra nya tappningar går även denna i samtidsfällan. Detta blir särskilt tydligt när Adams familj fem minuter in i filmen, då de har flyttat till Göteborg, ska ta “Första Göteborgs-selfien”. Att de vid bildögonblicket i kör säger “Götlaborg” hade man kunnat ha överseende med, om det inte hade varit början på det krystade sätt som gör att Eva och Adam anno 2021 inte blir till mer än en dålig kontrast till originalet.
Sent nittiotal och tidigt nollnolltal kunde man göra böcker, filmer och serier om pubertala problem populära, men så är det inte längre. Det finns ett genomgående ointresse för allt som är identifikation, och ett skenande intresse för det som är sensation.
Att göra en ny version är lite som om någon 2021 skulle försöka återuppfinna Kamratposten på TikTok – det blir inte bra, och framför allt blir det inte trovärdigt.
Men problemet är i grund och botten inte att filmmakarna bakom den nya tappningen har fattat dåliga beslut. Det är att vad de försöker skildra inte är kulturellt gångbart längre.
Sent nittiotal och tidigt nollnolltal kunde man göra böcker, filmer och serier om pubertala problem populära, men så är det inte längre. Det finns ett genomgående ointresse för allt som är identifikation, och ett skenande intresse för det som är sensation.
Kanske hänger detta samman med att en mer apolitisk epok gått över. Nittiotalets Grynet och hennes slogan “Ta ingen skit” blev female empowerment och pinkwashing. En nytappning av Fucking Åmål skulle bli ett ifrågasättande av heteronormen på ett mycket mer politiskt plan än originalet där Elin och Agnes bara blir kära och säger fuck you till alla andra när de kommer ut från skoltoaletten. När nittiotalsfilmen Vinterviken om den klassöverskridande kärleken mellan John-John och Elisabet får en ny Netflix-version 2021 är mångkultur och Sverige som invandrarland en central aspekt av handlingen. Om Kamratpostens Knopp och kropp-frågesida fanns skulle svaren antagligen präglats av politiskt korrekta, snarare än ärliga och raka svar.*
Är detta ett problem? Det går att kritisera nittiotalsskildringarna för bristande medvetenhet. I kultserien Vänner lyser inte direkt sexismen med sin frånvaro när Joey berättar om sina olika erövringar. I originalet av Eva och Adam utser Evas storebror “Veckans babe” och Linda, den snyggaste tjejen i klassen, blir konstant objektifierad. Många problem som de talas öppet om i dag – könsidentitet, psykisk ohälsa och patriarkala strukturer – behandlas knappt. Samtidigt tas många andra mer ordinära problem som hör tonåren till upp, och tas på stort allvar.
Det sägs ibland att kulturen inte bör politiseras. Men det finns en sak som behöver det ännu mindre – tonårstiden.
Unga i Sverige 2021 är fortfarande nervösa inför den första kyssen, ängsliga över föräldrarnas skilsmässa som Annika i Eva och Adam, och stör sig på besvärliga syskon och elaka klasskompisar. Gamla problem försvinner inte för att kulturen som skildrar dessa dör. Och ibland, i gränslandet till vuxenblivandet, behövs kanske någon som ger ett rakt svar, snarare än en moralpredikan.
Bibelns Adam och Eva behövde inte sitt straff för att de frestades att äta av den förbjudna frukten. De behövde en förklaring till varför de frestades i första taget. I de skildringar jag växte upp med fick man det, utan att bli dömd eller uppläxad.
Det sägs ibland att kulturen inte bör politiseras. Men det finns en sak som behöver det ännu mindre – tonårstiden. Med Adam och Eva fick man växa upp utan att dömas, men ändå bli klokare. För alla de som oroas över dagens ungdom kan det bli ett medskick. Det går att ta även de mest oskuldsfulla och banala problemen på allvar. Och om fler tar det till sig kanske det går att se fram emot nytappningar av de betydelsefulla skildringarna av de svåra ungdomsåren som nittiotalet gav oss.
Amanda Broberg
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!
* Rättelse: I artikeln står det att ”om Kamratposten funnits” Men faktum är att Kamratposten finns och når ut till över hundratusen unga varje nummer. Skribenten tar mot detta som en glädjande nyhet för att vissa fortfarande sysslar med det som efterfrågas i texten – att ta ungas problem på allvar.