Kultur

Eyvind Johnson: Trösterik läsning för liberaler

Text: Ola Nordebo

Det är svårt att hitta en svensk författare som kan lära oss mer om makt, utopi och frihet än Eyvind Johnson, skriver Västerbotten-Kurirens chefredaktör Ola Nordebo, och citerar forskare som beskriver honom som svensk litteraturs Thomas Mann. Ingen är mer trösterik att läsa, när den politiska uppgivenheten hotar att ta över. Samtidigt sörjer han författarens stereotypa kvinnoskildringar.

»Men vi reagerar inte på samma sätt längre, vi identifierar oss inte med Lidandet.« 

Orden är Mårten Torpares, tagna ur Eyvind Johnsons roman Nattövning (1938). I det som följer bryter författarens egen röst och förtvivlan omisskännligt fram:

»Vi vet att det finns fast vi glömt konsten att föreställa oss hur det känns. Men emigranterna vet hur det känns. De har bokstavligen hängt på kors. Just i kväll, medan vi sitter här, just nu när jag lyfter mitt glas och säger: skål, Tomas! det här är en vanlig kväll på en vanlig krog där man får höra den vanliga luftsången – just nu har en man dömts att krypa på knäna runt en grusig kaserngård, en man förföljd av stövelsparkar och piskrapp därför att han inte i tid trodde på stövelns och piskans möjlighet att segra.«

I Nattövning, skriven mot bakgrund av det spanska inbördeskriget och fascismens frammarsch i Europa under sent 1930-tal, brottades en 38-årig Eyvind Johnson med frågor som aldrig släppte taget om honom: Vad är en författares skyldighet när grundläggande humanistiska värden hotas av diktatur och totalitärt våld? När riskerar kampen för det goda att själv förråas så till den grad att ändamålen börjar helga medlen? I en redan då omstridd passage diskuterar han, genom Mårten Torpare, om det kan anses berättigat att ta till vapen för att förvara ett samhälle mot fascismen. Det är början på en uppgörelse med Johnsons egen mångåriga pacifism:

»Skulle jag kunna döda en människa? Jag vet inte, svarar han sig själv, men jag tror att jag skulle kunna rikta en kulspruta mot de mänskliga gestalter som dök upp framför mig för att döda mig och det som finns bakom mig. Mitt moraliska stöd i dödandet skulle vara, att jag är en nödvändig detalj i ett visst sammanhang: en del av den kraft som måste mobiliseras för att försvara det bästa hos mänskligheten.«

Att stärka den antifascistiska alliansen framstod som den allt annat överskuggande uppgiften. I samma scen är han närmare att försvara kommunismen än han någonsin skulle komma att vara i sitt liv eller författarskap:

»Det är också möjligt att arbetarrörelsen en gång tvingas att använda den kommunistiska taktiken för att nå andra mål, förverkliga andra samhällen än den speciellt ryska kommunismen. Den enskilda arbetarens öde måste kanske bli tragiskt för att inte den i kampen nyttiga klassens och därmed mänsklighetens skall bli det.«

Det var rader som han fick hård kritik för av recensenter och vänner. I vissa avseenden kan man säga att han ägnade stora delar av sitt återstående författarskap åt att hitta ett bättre, mer Eyvind Johnsonskt svar på den frågan.

Nattövning är nästan helt bortglömd i dag. Litterärt brukar den inte räknas till Johnsons betydande verk. Men den antifascistiska romanen som slutar med utrop som »Jag kommer att bekämpa er!« och »Jag är inte rädd för er!« utgör ändå ett slags naken mittpunkt i hans författarskap. Sällan kämpade han så öppet med att hitta fast mark under fötterna för sin världsåskådning. Johnson, som själv i sin ungdoms socialistiska miljöer hade fått försvara litteraturens rätt att vara något mer än bara ett redskap för politisk kamp, gick när han skrev Nattövning, och senare Krilontrilogin (1941-1943), medvetet in i rollen som politisk beredskapsförfattare. I ett tal om just författarens uppdrag vid en litteraturafton i Malmö 1938 gick han i svaromål och till hårt angrepp mot neutraliteten som grundhållning. Han kallade det för en omänsklig inställning: »Talet om sträng neutralitet är inget annat än nonsens«, utbrast Johnson. »Hur skall en författare kunna vara neutral nu? Endast ett exempel, därför att det ligger så nära till hands: Guernica. Hur skall en levande, tänkande människa kunna vara neutral där?«

När han 13 år senare i ett tal vid studenternas vårfest i Uppsala 1951 angrep de intellektuella som vägrade ta ställning mellan västvärlden och sovjetkommunismen i det tidiga kalla kriget, knöt han an direkt till sina antifascistiska ställningstaganden under 1930-talet och 1940-talen. De mumlar, sa han den gången, om Sovjetunionens apologeter som inte ville se slavtransporterna och ofriheten, »de antyder, de tar inte det fulla ansvaret för sina meningar och antydningar. De är – om man frågar dem – neutrala«. Den Eyvind Johnson som när han skrev Nattövning 1938 fortfarande var socialist och den Johnson som under sina sista decennier blev liberal, skilde sig inte särskilt mycket åt från varandra. Hans politiska grundåskådning, med tydliga spår från ungdomens frihetliga anarkism, förblev intakt på den punkten. Neutralitet var för honom en moraliskt omöjlig hållning.

Men samtidigt var han ett tvivlets diktare, som bäst när han problematiserade sina egna och sina gestalters utgångspunkter. Det är som Birgit Munkhammar skrev i sin essä Hemligskrivaren (2000):

»Att han hade rätt när han påtalade ofriheten i de kommunistiska diktaturerna eller kritiserade den flathet och naivitet som många intellektuella visade i sitt umgänge med dem har ur dagens perspektiv bara blivit ännu mer uppenbart. Ändå är hans politiska debattartiklar från slutet av 40-talet och i synnerhet de han skrev i Tredjeståndpunktsdebatten ingen särskilt givande läsning. Han tar åt sig för mycket, han förlorar sin känsla för nyanser och sitt goda humör. Det är som om författaren trots allt förstod sina motståndare lite för bra för att med någon större glädje kunna kasta sig över dem. Hade inte också han i unga år hävdat rätten att vägra välja i ett omöjligt val?«

Gång på gång återvände han till temat: hur kan man stå det onda emot och samtidigt undvika att själv efter segern bli förtryckare eller de nya förtryckarnas medlöpare? Jag skulle hjälpa Odyssevs mot hans motståndare, säger svinaherden Evmaios i Strändernas svall (1946), för att hans strid är mindre orättfärdig än deras mot honom:

»Jag skulle säga till honom: Begränsa deras makt, hindra deras välde, rädda möjligheten! Jag skulle säga till honom: Slå till herre, om du måste! Men tyck inte sedan att det är en helig handling och att ditt krig är en välsignelse för någon som träffas av det. Det är en väg till möjligheten, inget mera. Glöm inte att du har satt igång ett mänskoslakteri. Stanna inte i slakteriet, slå dig inte ner där!«

»Till slut«, suckar en av romangestalterna i Molnen över Metapontion (1957), »kan det inte finnas några goda segrare«.

I sin allra sista bok, Några steg mot tystnaden (1973), lät Johnson en av sina karaktärer grubbla: »Vi vet – eller känner – att vi måste försöka uträtta något som är rättfärdigt (är ordet användbart?), ja rättrådigt, rättvisefyllt, r ä t t, och det utan att dräpa eller spärra in eller till ensamheten avskilja människor – är det en rimlig tanke, en brukbar?«.

Det är inte när han glöder av övertygelse, utan när han våndas och oroas, som Eyvind Johnsons prosa stannar i minnet. Ingen varnade som han för utopiernas, hänsynslöshetens och självrättfärdighetens faror. Att historien alltid angår oss, att mönster och gestalter går igen genom epokerna, blev en bärande tanke för honom. 

För läsare på 2000-talet går det dock inte att komma förbi den stora svagheten i Johnsons författarskap: hans stereotypa kvinnoskildringar. Det uppmärksammades på nytt för några år sedan i Mats Tormods avhandling på temat – »Till en berättelse om tröst. Eyvind Johnson omläst«. Men redan samtida recensenter såg problemet. Sten Selander hyllade exempelvis Strändernas svall i Svenska Dagbladets recension 1946, men konstaterade också: »En begränsning har dock Eyvind Johnsons skildringskonst: kvinnorna.«

Med reservationen för sådana blinda fläckar i hans åskådning, är det svårt att hitta en svensk 1900-talsförfattare som har fler och viktigare saker att lära oss ännu i dag, både nationellt och globalt, på temat makt och människa, humanism och frihet, utopier och övertygelser. Gavin Orton, som skrev om Johnson 1972, menade att det var naturligt att jämföra Johnson med Thomas Mann. Två olika representanter för »en särskild typ av europeisk humanism, (…) som innebär en tro och ett förlitande på människan, en respekt för det förflutna, förbunden med en önskan att ändra det som är dåligt i det, och en övertygelse att förnuft och tolerans måste styra mänskliga och sociala relationer.«

Jag vet ingen som är mer trösterik att läsa när den politiska uppgivenheten hotar att ta över, än just Eyvind Johnson.

Ola Nordebo är politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren.

ola.Nordebo@vk.se

Fler artiklar av Ola Nordebo

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr