Skip to content
Ledare | liberalernas framtid

Liberalismen som motkraft

Samhällsklimatet missgynnar liberala reformer. Liberala grundtankar ifrågasätts. I det läget ska inte ett liberalt parti söka framgång genom att fånga vinden utan tvärtom fungera som motkraft. Synen på individens frihet måste fördjupas och idén om en liberal gemenskap tydliggöras. Så stakar Christer Nylander ut riktningen för 2020-talet.

Läs samtliga delar i serien Liberalernas framtid:

Beng Westerberg: Socialliberalismen inför 2020-talet

Romina Pourmokhtari: Skolan, förorten och Liberalernas ansvar under 2020-talet

Något förenklat kan man kanske dela in människans konflikter i fyra nivåer. Den mellan människan och den omgivande miljön, den mellan olika grupper av människor, den mellan individen och gruppen och den mellan två individer.

Det är givetvis skillnad mellan Robinson Crusoes tämjande av den vilda naturen och när vi som art ställs inför klimathot, men i grunden handlar det om samma sorts konflikt, den första konfliktnivån. Hur ska vi som mänsklighet överleva på planeten? Hur ska kultur och natur vägas mot varandra?

Det är på samma sätt skillnad mellan arbetarrörelsens klasskamp och nationalisternas hetsande mot utländsk fiende, men också där handlar det i grunden om hur en grupp står mot en annan. Vi befinner oss alltså på den andra nivån.

I tider då någon av de båda första konfliktnivåerna dominerar samhällsbilden är individens frihet inte prioriterad. Det är den däremot i den tredje, den mellan individen och gruppen.

Det är när en individ utmanar en grupps mer eller mindre tydligt uttalade levnadsregler och väljer sin egen väg, som liberalismen skiljer ut sig från andra ideologier genom att ställa sig på individens sida, så länge hennes anspråk inte hotar andras lika rätt till frihet. Sverigevänner, klimataktivister och, ja i princip alla utom liberaler, har sin styrka i andra konfliktnivåer.

En möjlig slutsats är kanske att liberalismen tenderar att försvagas när samhällets huvudsakliga konflikter handlar om att mänskligheten eller gruppen slåss för sin överlevnad. När världen står i brand är det få som engagerar sig för individens rättigheter.

En av de bästa politiska reklamfilmerna någonsin kommer från Ronald Reagans kampanj 1984. Filmen visar en björn som långsamt vandrar runt bland träd och buskar. En speakerröst konstaterar lugnt att det är en björn i skogen. Och fortsätter »Några tycker den är lätt att se, andra ser den inte alls. Några säger att björnen är tam, andra att den är ond och farlig. Eftersom ingen kan vara säker på vad som är sant, är det då inte smart att vara lika stark som björnen? Om det nu finns en björn?« När de sista orden sägs ser man en människa träda in i bilden och hur björnen backar undan.

Det är liksom inte lönt att diskutera om det finns en björn i närheten eller ej. Inte heller att diskutera om den är tam eller aggressiv. Man kan aldrig veta. Bäst att vara beredd på det värsta. Då har man i alla fall gjort vad man kunde. Genialt. Det är klart att USA måste fortsätta rusta upp för att kunna möta den ryska björnen om han blir aggressiv.

Ibland oroar vi oss för Sovjetunionens kärnvapen, ibland för kriminella gängs skjutningar, ibland för att sjukvården inte ska finnas där när vi behöver den, ibland för den misslyckade integrationen. Man kan diskutera om det är rätt eller fel att folk oroar sig så mycket. Men det spelar liksom ingen roll. Tror folk att det finns en björn i skogen kommer de att sova sämre. För tänk om den är aggressiv och anfaller.

Som Maslow förklarade är individens självförverkligande inte top of mind när den grundläggande tryggheten är eller upplevs vara utmanad. Och är inte den politiska debatten i Sverige präglad av nedre delen i behovspyramiden?

Väljarnas viktigaste frågor är i dag integration/migration, sjukvård och kriminalitet. »Kan jag lita på att sjukvården fungerar när jag behöver den? Vågar jag över huvud taget gå ut när gängen tycks skjuta och spränga överallt? Kommer mina barn att bli rånade på mobil och kläder av jämnåriga kompisar på väg hem från skolan?« Och när integration diskuteras handlar det mer om hur vi ska skydda oss från »dom« (dvs de etablerade från de nya) än hur utrikes födda ska få bättre chanser att lyckas i sitt nya land.

Samtidigt har medieutvecklingen förändrat det politiska samtalet i grunden. Det sansade samtalet försvåras av ett snabbt, argt och upphetsat debattklimat på sociala medier. Något som dessutom börjar spridas också i verkliga livet. Barn i skolan får veta att »nu när SD vunnit valet ska du skickas ut«. Homosexuella par får åter höra att de är äckliga när de håller varandra i handen. Det är som om spärrar har släppt. Och det har gått fasansfullt fort. Samtidigt har toleransen ökat i stora grupper. Resultatet innebär en ökad polarisering, vilket i sin tur försvårar en sansad diskussion.

Många av liberalismens stora framgångar, alltifrån frihandel och demokrati till samkönade pars rätt att adoptera, har krävt tid, reflektion och sansad diskussion för att få stöd av folkflertalet. En tid där samhällsdebatten är snabbare, råare och ytligare är också en svårare tid att få stöd för liberala reformer.

Samtidigt har kunskap och fakta inte självklart hög status. Det är förvisso bra att auktoriteter ifrågasätts, men det är farligt att vara så urskillningslös i ifrågasättandet som många är i dag. Det är skillnad på auktoriteter som är auktoriteter för att de alltid varit eller tycker att de ska vara auktoriteter och auktoriteter som är auktoriteter för att de faktiskt kan något som andra inte kan.

Det är som om vi befinner oss i en nedåtgående spiral som leder till ett klimat som missgynnar liberala reformer.

Lyckligtvis är allt inte nattsvart. Tvärtom gör mänskligheten stora framgångar. Medicinskt, tekniskt och ekonomiskt ser det på totalen bra ut. Men det allmänna debattklimatet är ett annat nu än för bara några år sedan. Det är färre som längtar till framtiden, fler som klagar på nuet. Det är färre som slåss för individens frihet och fler som söker trygghet i gruppen.

Som politiskt parti kan man möta sådan utveckling på olika sätt. Ett sätt är att sätta segel och hoppas kunna fånga vinden. Men för partier som vill bidra till långsiktig liberal utveckling är det en strategi som riskerar att förstärka den rörelse som leder bort från friheten. Att i stället vara en motkraft är sannolikt jobbigare på kort sikt, men mer framgångsrikt på lång sikt.

***

Konservativa debattörer lyfter, såväl i den svenska som i den internationella debatten, allt oftare och i allt skarpare tonläge kritik mot liberalismens grundtanke. Man menar att individualismen undergräver den meningsskapande gemenskap som vi behöver som människor. Jag tycker att de till viss del har en poäng i sin kritik, men jag drar en helt annan slutsats.

Det är sant att liberalismens framgång förändrat de sociala banden mellan människor. Om en kvinna ges rätt att skilja sig och inte bara vara en mans ägodel, så får det självklart sociala konsekvenser. Om en människa flyr från krig till ett fredligare land så påverkas det sociala kapitalet. Lika så om ett barn vägrar hederskultur och därför flyr familj och släkt, eller om en person finner att hon inte har samma gudstro som föräldrarna och lämnar byns församling. Om det samhället i form av lagar, regler och normer står på kyrkans, byns, skråets eller familjefaderns sida får man ett annat socialt kapital än om samhället, som liberaler vill, står på den enskildes sida.

Ingen liberal har dock såvitt jag vet, krävt att individen som lämnat ett förtryckande kollektiv, för alltid ska förbli ensam och leva som om hon vore en fullständigt oberoende atom. En kvinna som lämnat en man får söka ny gemenskap, liksom killen som vägrar acceptera att bli en del av hedersförtryck och tjejen som har en annan tro än föräldern.

Det är inte gemenskap och beroenden i sig som liberaler motsätter sig, utan gemenskaper och beroenden som är hämmande, destruktiva och kanske ibland till och med farliga för individen.

Det radikala i liberalismen är för det första tanken att varje människa har en unik personlighet som hon har rätt att söka, värna och utveckla, och för det andra att i de fall där personen finner att hennes personlighet står i konflikt med kollektivets förväntningar ska samhället stå på den enskildes sida, inte med gruppen hon vill lämna. I alla fall så länge hennes frihet att utvecklas inte hindrar andra från att åtnjuta lika stor frihet.
     Men kanske har liberaler ibland varit så fokuserade på individens frihet och rätt att lämna kollektivet att vi glömt att människan är en social varelse som också behöver gemenskaper. Liberaler måste bli bättre på att prata om nya, öppna och varma gemenskaper som kan ersätta de hämmande eller förtryckande gemenskaper man lämnar.

En annan kritik som jag tycker att man med fog kan rikta mot liberalismen är att den blivit för ekonomistisk och materialistisk. Den ekonomiska friheten och den frihet materiella framsteg kan skapa är viktig. Men den är ett medel, eller möjligen ett delmål, inte slutmålet. Människans liv och därmed hennes frihet är så mycket större.

Att friheten att formulera sin egen livsberättelse handlar om mycket mer än ekonomi och materiell standard betonade redan Harriet Taylor och John Stuart Mill. I sina skrifter lyfter de jämställdhet, demokrati, bildning och individualitet jämte det ekonomiska. En intressant del av Mills författarskap handlar om hur vi människor har en etisk skyldighet att bidra till det allmänna bästa.

Liberalism är inte ekonomism och inte egoism. Liberalism handlar om hur vi kan och ska ha rätt att utveckla vår personlighet på alla livets områden, men också hur vi har ansvar att bidra till att andra ges samma rätt och möjlighet.

***

Så vad bör man då göra för att 2020-talet ska bli ett decennium präglat av liberal framgång?

Jag tror att man måste börja med att säkra tryggheten i såväl den lilla som den stora världen. Liberaler bör inte konkurrera med att vara bäst på att svartmåla eller konkurrera i repressivitet. Det är fel, det leder fel och det försvagar långsiktigt liberalismen.

Fokus bör ligga på att verka för breda politiska överenskommelser kring skarpa åtgärder för att stärka den grundläggande tryggheten och återupprätta känslan av att det finns ett samhällskontrakt som fungerar. Det behövs breda ansatser för rättsstaten, välfärden, klimatet och människors grundläggande ekonomiska trygghet. Det är rätt i sig, det är liberalt i sig och det stärker förutsättningarna för liberala reformer på andra områden när folk vet att det görs stora och samlade insatser för att trygga byborna från den björn som trampar runt i skogen.

För det andra måste liberalismens syn på självförverkligande breddas. Individens frihet får inte reduceras till handla om att jobba mer, tjäna mer, köpa dyrare bil, dyrare resa och dyrare hus. Ekonomisk trygghet är bra och viktigt, men det är inte livets mening.

Det behövs en djupare syn på frihet och personliga framsteg än den smala och ytliga som kan mätas i pengar eller som visas på sociala medier. Bildningsresan måste bli verklighet för fler. Förmågan att göra egna etiska ställningstaganden, fatta självständiga beslut och helt enkelt vara en bra människa måste uppvärderas. I en tid då personlighetsutveckling handlar mycket om yta och utseende behöver liberaler stå för djup och anständighet. Att växa som människa är större än att konsumera mera eller att vara snygg.

För det tredje bör liberaler utveckla en politik som låter fler levande, öppna och varma gemenskaper växa fram. I en tid då liberalismen anklagas för att skapa ett splittrat samhälle av ensamma, vilsna och själlösa individer ska inte liberaler ge vika. Vi ska vara offensiva. Vi ska stå upp för individens rätt att lämna förtryck och förverkliga sig själv, men vi ska också se behovet av gemenskaper.

Civilsamhället och föreningslivet måste ha bättre förutsättningar, Regler, skatter, bostadsplanering och arbetsliv måste utformas så att människors egna organisering underlättas. Det offentliga ska ibland ta ett steg tillbaka när det står i vägen för frivilliga samarbeten.

För det fjärde bör liberaler ägna en hel del tanke kring hur det andliga klimatet och intellektuella infrastrukturen kan säkras, stärkas och bli mer levande. Skolan måste ha det kompensatoriska uppdraget kunskap i fokus. Lärare och rektor måste bli högstatusyrken. Medier måste få förutsättningar att berätta och granska från alla delar och för alla delar av samhället. Bibliotek, universitet och museer ska betraktas som självständiga bildningsinstitutioner. Kulturpolitiken måste ständigt omprövas för att fler ska få ta del av kunskap och inspirerande berättelser om hur livet kan levas. Sist men inte minst måste politiker själva lyfta sig i kragen. De som strävar efter att få företräda andra måste ha ambitionen att bidra till ett samhällsklimat som präglas av hänsyn, kunskap, bildning och vett.

Flera av de trender som för närvarande tar mycket plats i samhällsdebatten förstärker varandra i en spiral som leder bort från liberalism. De fyra områden jag nämner ovan skulle i stället förstärka varandra i en riktning som stärker liberalismen. Det kräver långsiktighet, ansvarstagande, engagemang, kreativitet och ambition. Och det är ju rätt bra egenskaper för en liberal.

Christer Nylander är ordförande i riksdagens kulturutskott och andre vice ordförande i Liberalerna.

christer.nylander@riksdagen.se