På djupet

Skolan, förorten och Liberalernas ansvar under 2020-talet

Text: Romina Pourmokhtari

När Sverige går in i 2020-talet behöver liberalismen på allvar ta sig an utanförskapet i svenska förorter. Liberala Ungdomsförbundets ordförande Romina Pourmokhtari stakar ut riktningen för svenska liberaler under det nya decenniet.

Läs samtliga delar i serien Liberalernas framtid:

Beng Westerberg: Socialliberalismen inför 2020-talet

Christer Nylander: Liberalismen som motkraft

Jag är född 1995. En del har hänt sedan jag växte upp i Stockholmsförorten Hallonbergen, men redan då var det, som rapparen Erik Lundin säger, »kanske bråkigt men aldrig tråkigt«. Boendesegregationen var ett faktum och miljonprogramsområdet utmärkte sig med lägre kvalitet på det mesta.

De svenska förorterna skapar en ofrihet som gör mig arg. Ofriheten gör mig arg eftersom den leder till att människor med potential passiviseras i en förort utan möjlighet att leva sina liv i frihet. De strukturer som finns i de flesta förorter minskar chansen att göra en klassresa. Samtidigt går samhället miste om människor som hade kunnat jobba och bidra till välfärden.

När jag gick i grundskolan blev jag retad för att jag tyckte skolan var viktig och för att jag betedde mig »svenskt«. Jag minns hur jag under låg- och mellanstadiet hade den lilla skolans bibliotek helt för mig själv – det var bara jag och bibliotekarien där. Det kändes lyxigt att ha lärare som ville hjälpa mig förstå nya saker och ha tillgång till mängder av böcker om allt jag kunde tänka mig. Hemma fanns min högskoleutbildade pappas hårda krav och läxhjälp om kvällarna.

Mina föräldrar kom hit tidigt i sina liv och talar svenska. Vi har ingen religion som gör att julen eller påsken blir konstig att fira, inte heller någon tro som gör att det sekulära Sverige stöter sig med oss. För mig har det alltid varit enkelt. Klart jag är svensk – jag är ju född här.

Men så kände inte mina klasskompisar. För dem var det ett svek mot deras ursprung, etnicitet och kultur att kalla sig svensk och att prata språket ordentligt. För mina klasskompisar som behövde tolka åt sina föräldrar hos läkaren var det inte lika lätt som för mig att känna sig svenska. För mina klasskompisar som var muslimer var det svårt att känna samhörighet när läraren började det nya året med att fråga vad vi hade fått för julklappar av tomten. Vilka verktyg hade krävts för att mina klasskompisar skulle klara av skolan? Vad hade samhället kunnat göra för att inte cementera bilden som fanns i mina gamla trakter – en bild av ett samhälle där man som förortsbarn har två alternativa karriärvägar: gängkriminell eller fotbollsproffs?

De två utanförskapen

Som jag ser det präglas förorten av två utanförskap. Det första är ett materiellt utanförskap som för tankarna till klassbegreppet. »Svag socioekonomi« kallas det på myndighetssvenska. Det andra är det kulturella utanförskapet. Att mina klasskompisar inte kunde identifiera sig med den svenska majoritetskulturen. Vad innebär dessa två utanförskap rent politiskt?

Ibland säger folk att en svensk identitet inte finns – det stämmer inte. Det finns en svensk identitet. Identiteten är dock, till skillnad från vad Sverigedemokrater tror, inte statisk utan elastisk.

Nationalitet behöver inte vara exklusivt. Syrier och irakier som kommer till Sverige både påverkar och påverkas av svensk kultur. Kulturkrockar existerar förstås, men det är inget som utesluter att personer som rotat sig i båda länderna har tagit intryck från båda. I låten Suedi rappar Erik Lundin som har en pappa från Gambia och vuxit upp i Husby om hur det känns att inte vara en del av svenskheten. I slutet av låten inser han att han är Suedi (svensk) och omfamnar sin nya identitet. Låten har influenser från den mångkulturella förorten men är i grund och botten svensk.

Detta är för mig ett exempel på en god integrationsresa – fri från politiska pekpinnar. Med Erik Lundins insikt som målbild stannar liberalens ansvar vid att ge människor möjlighet att känna gemenskap men låta dem hitta den på egen hand. Lundin vill inte ha en färdigpaketerad svenskhet, han vill tillåtas hitta sin egen. Liberaler ska möjliggöra för folk att känna samhällsgemenskap – inte planera hur den ska se ut i detalj. Det är individens uppgift att skapa sin egen identitet.

Det finns partier som sneglar på samhällsgemenskaper baserade på så kallade svenska värderingar. Att staten och politiken ska ha ett uppfostringsansvar – de menar att om något inte passar kan man åka hem. Problemet uppstår när man försöker basera politiska rättigheter på nationstillhörighet. Detta är direkt illiberalt och har sina anor i rättigheter baserade på blodsband snarare än generellt människovärde.

Liberalismen utgår från den enskilda människan i stället för nationen, familjen eller något annat kollektiv. Ibland gör folk (läs: Viktor Barth-Kron) sig roliga över mitt parti och undrar vad vår roll i svensk politik är. Mitt svar är att Liberalernas roll måste vara denna: att stå upp för individens rätt i integrationsfrågorna. Det behövs ett parti i svensk politik som inte accepterar vad förorterna innebär för människors livschanser men som samtidigt inte tar till oproportionerliga och auktoritära lösningar.

Förorten behöver en sant kompensatorisk skola

Frågan om identitet är inget klåfingriga politiker bör ägna sig åt. Däremot måste politikerna lösa problem som härrör ur det materiella utanförskapet – det vi kallar socioekonomi. Det var inte av elakhet som mina klasskompisar retade mig när jag närmade mig den svenska majoritetskulturen. De kände sig själva alienerade av den. Bostads- och skolsegregationen omöjliggjorde samhällsgemenskap för många av dem – inte minst när de kände att standarden på både skola och boende var mycket lägre för dem än för barnen inne i stan.

För mig fanns inte samma utanförskap. Det var inte i första hand härkomsten som skilde oss åt, jag har två utländska föräldrar som kom hit mitt i livet. Den stora skillnaden var att jag fick med mig verktygen hemifrån att förvalta det som gavs av skolan. Jag kunde njuta av bibliotekets tystnad och böcker. Mina goda hemförhållanden gjorde att jag trivdes i skolan och kunde fokusera på skolarbetet. Känns läsning jobbigt för att svenskan inte riktigt sitter blir det svårt. Sitter man själv hela kvällen och läser bokstav för bokstav utan stöd blir läxor betungande. Att skolan behöver vara kompensatorisk är ett slitet uttryck men det kan inte bli tydligare – jag fick något hemifrån som mina klasskompisar saknade och skolan var i sig inte tillräckligt bra för att kompensera för det.

Alla mätningar och expertutlåtanden pekar på att svensk skolas största problem är ojämlikheten. Det är vår uppgift att se till att skolan är så bra att alla individer får chansen att ta makten över sina liv. För utan kunskap är man maktlös. En maktlöshet som gör en beroende av familj, partner eller staten.

Skolans upptagningssystem måste göras om. Problemen med närhetsprincipen har förvärrats av skolvalet – de som inte gör ett aktivt val blir mer segregerade. Lösningen är dock inte att ta bort skolvalet utan att göra om närhetsprincipen så att barn oavsett bostadsområde kan bli placerade i resursstarka skolor, alternativt låta alla föräldrar göra ett aktivt val. Närhetsprincipen och syskonförtur är förlegade principer som bör avskaffas till förmån för att införa lottning till populära skolor – det är inte rättvist att dina möjligheter avgörs av huruvida du har syskon i rätt skola eller av hur mycket dina föräldrar kan om skolsystemet.

Boendesegregationen bryts bäst med förenklade byggregler och bättre villkor för företagande (läs: avregleringar). Äger man sin bostad blir man mer investerad i sitt område, både bildligt och bokstavligt talat. Genom avregleringar kan pengar föras in i förorten av andra aktörer än staten. Det privata näringslivets investeringar är avgörande för om ett område ska vara beboeligt i längden.

Bidrag och integrationsprojekt har visat sig vara ineffektiva åtgärder. Integrationspolitiken i Sverige har varit ett socialdemokratiskt hafsverk – aldrig har de velat ta tag i de stora systemförändringar. När flyktingantalet blivit för högt har man svarat med att strama åt invandringen. Det duger helt enkelt inte.

Sammanfattningsvis är det aldrig politikernas roll att skapa identiteter. Lojalitet med nationen, det som ibland förkläs till svenska värderingar, är auktoritärt och i längden fördummande. Jag har sett segregationen, och det är inte avsaknaden av folkdräkter som skapar den. Genom att skapa möjligheter för förortens invånare att själva ta sig ur utanförskapet främjar man integration. Att inse och verkställa dessa insikter är Liberalernas viktigaste uppgift de kommande åren.

Romina Pourmokhtari är ordförande för Liberala Ungdomsförbundet.

@RPourmokhtari

romina@romb.luf.se

Fler artiklar av Romina Pourmokhtari

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr