Det behövs en självständig socialliberalism i svensk politik. De gånger Liberalerna låst sig i samverkan högerut har partiet förlorat. Huvudutmaningarna för socialliberalismen på 20-talet är klimatet, rättvis fördelning, bilden av de nya svenskarna och att hävda ett synsätt som utgår från individen. Det skriver Bengt Westerberg när han reflekterar inför den kommande decenniet.
Läs samtliga delar i serien Liberalernas framtid:
Christer Nylander: Liberalismen som motkraft
Romina Pourmokhtari: Skolan, förorten och Liberalernas ansvar under 2020-talet
De bägge partier som i dag tydligt utgår från socialliberala värderingar, Liberalerna och Centern, har under de senaste 30 åren tillsammans fått stöd av i genomsnitt drygt 14 procent av väljarna. Valresultatet 2018, 14,1 procent, var representativt.
Även om stödet för Liberalerna och Centern har varit någorlunda stabilt under några årtionden har det sedan sekelskiftet skett en dramatisk förändring i det svenska politiska landskapet. Sverigedemokraterna har vuxit från nästan noll till ett valresultat om drygt 17 procent.
Netto har den vinsten skett genom en nedgång för Socialdemokraterna med 10 procentenheter och en mobilisering av »soffliggare« med sju.
Väljare har blivit mer benägna att byta parti, även över den traditionella blockgränsen, och att delta i val, men det har alltså inte gynnat de socialliberala partierna.
Det är utgångsläget när vi går in i ett nytt decennium. Utmaningen är särskilt stor för Liberalerna, det traditionella socialliberala partiet. Även om det sammantagna stödet för de bägge partierna under ganska lång tid har varit stabilt så gjorde Centern 2018 sitt bästa val på 30 år, medan Liberalerna gjorde ett av sina sämsta.
Så vad kan framför allt Liberalerna göra?
I en artikel i denna tidskrift för fyra år sedan refererade jag till den engelske författaren Edmund Fawcett som i en bok om liberalismens historia menade att dess framgångar hade berott på att den när industrialismen bröt igenom hade svar på många av den tidens stora frågor. Avgörande för socialliberalismens framtid är vilka svar man kan ge på de frågor som nu tornar upp sig, men också på förmågan att övertyga fler väljare om att svaren är de rätta. Låt mig ge fem exempel på utmaningar och möjliga socialliberala förhållningssätt.
Att rädda klimatet
En av socialliberalismens historiska framgångsfaktorer har varit den ekonomiska tillväxt som blivit möjlig genom marknadsekonomi och enskilda initiativ. Den har gjort det möjligt att skapa samhällen präglade av välstånd för de många. Men tillväxten har till stor del varit baserad på ökad användning av fossila bränslen. Det är i sin tur den viktigaste förklaringen till den uppvärmning av jorden som nu sker. Dagens största utmaning är att snabbt fasa ut användningen av fossila bränslen.
Klimatfrågan kan bara lösas genom internationell samverkan. Det kan därför vara frestande för ett enskilt land att bara vänta och se. Jag menar att den socialliberala strategin i Sverige måste vara att medverka till att vårt land går före och visar att omställning till ett fossilfritt samhälle är möjlig.
En socialliberal metod att stimulera utvecklingen är att »sätta pris på miljön«. Det innebär t ex högre skatter på fossila bränslen i bilar och flygplan. Som vi redan har sett stöter sådana åtgärder på folkligt motstånd, vilket exploateras av vissa partier, främst Moderaterna och Sverigedemokraterna. Socialliberaler måste vara beredda att försvara ett högt pris på miljön.
Att skapa en rättvis fördelning
Den ekonomiska tillväxten och välfärdsstaten bidrog länge till minskade ekonomiska klyftor. Inkomstskillnaderna i Sverige är i internationell jämförelse fortfarande små, men de har, liksom i andra länder, ökat sedan 1980-talet. Det bör vara en socialliberal strävan att medverka till att de åter minskas.
Några exempel på åtgärder som kan bidra till det och som det finns skäl för socialliberaler att överväga.
Satsning på skolan med sikte på social utjämning. Mer resurser till skolor i socialt utsatta områden. Säkerställa att skolan är en mötesplats för elever med olika social bakgrund. Satsning på lärare, bland annat fortbildning för att ge dem bättre verktyg att hantera extremism. Obligatorisk förskola från tre års ålder.
Fortsatta ansträngningar för att skapa jämställdhet mellan kvinnor och män när det gäller till exempel löner och pensioner. Individualisering av föräldraförsäkringen.
Socialförsäkringar som ger standardtrygghet. Obligatorisk statlig arbetslöshetsförsäkring. Höjda ersättningsnivåer.
Ökat stöd till det glömda Sverige. Förstärkt äldreomsorg. Personlig assistans till fler.
Viss ökning av skatteuttaget för att kunna möta angelägna välfärdspolitiska behov. Enhetlig kommunalskatt.
Det är inte svårt att se att sådana reformkrav kommer att möta motstånd från olika politiska läger. Men socialliberaler har goda sakliga argument för reformerna och bör kunna vinna stöd hos många för att driva dem.
Att komplicera bilden av de nya svenskarna
Debatten om de nya svenskarna är sannolikt den viktigaste förklaringen till att det politiska landskapet i Sverige har ritats om under 2000-talet. Sverigedemokraterna har framgångsrikt exploaterat de problem som migrationen kan innebära och medvetet spekulerat i att sprida rädsla. Andra partier har inte varit sena att haka på, främst Moderaterna och Kristdemokraterna men också Socialdemokraterna.
Den socialliberala uppgiften måste vara att försöka krångla till debatten, att försöka få fler att se frågans många dimensioner. Jag vågar tro att det finns många som skulle välkomna en mer nyanserad bild.
Debatten har varit starkt inriktad på migrationens problem. Alltför ofta glömmer man bort det oerhört viktiga bidrag som den stora majoriteten av de nya svenskarna ger till det svenska samhället. Utan dem skulle den svenska välfärdsstaten stanna. Det är en viktig socialliberal uppgift att ständigt påminna om det.
Inte ens Sverigedemokraterna förnekar alltid att det finns nya svenskar som tillför något. Men de »glömmer« alltid att berätta att nästan ingen av dessa nya svenskar hade fått chansen att tillföra någonting om Sverigedemokraterna hade fått bestämma. Då hade de flesta över huvud taget inte släppts in i landet utan skickats tillbaka till miljöer som i många fall hade krävt deras liv.
Att erkänna de nya svenskarnas positiva betydelse för det svenska samhället är inte detsamma som att blunda för att migration innebär problem och utmaningar. Den segregation som sker i utanförskapsområdena skapar grogrund för extremistiska attityder, kriminalitet och terrorism. De politiska partierna utlovar nu samfällt fler poliser och hårdare straff. Det kan säkert behövas, men socialliberaler måste påminna om att det inte räcker med repressiva åtgärder. Det behövs också fler lärare och socialarbetare.
Nya svenskar måste naturligtvis anpassa sig, till vår natur och vårt klimat, till våra lagar och sociala koder. Men samtidigt måste det i ett socialliberalt samhälle finns utrymme för olikheter och mångfald, både bland nya svenskar och gamla. Den kampen måste socialliberaler ta framför allt med Sverigedemokraterna som hatar mångfald.
Rätten till asyl är inskriven i internationella överenskommelser. En rimlig socialliberal inställning är att den som söker asyl vid den svenska gränsen, precis som hittills, ska prövas individuellt och få asyl om hen har skyddsbehov. Det är angeläget att avvisa de förslag som har förts fram av bl a danska socialdemokraterna och svenska moderater om att alla asylsökande ska skickas tillbaka till sina ursprungsländer eller till särskilda flyktingförläggningar i Nordafrika.
Samtidigt är det uppenbart att det finns något tak för hur många, även med asylskäl, som ett enskilt land kan ta emot på ett anständigt sätt. Asylrätten kan därför bara skyddas genom internationell samverkan. Socialliberala röster måste bli högre och tydligare också i ett europeiskt sammanhang.
En del hävdar att ett alternativ till att över huvud taget ta emot flyktingar i Sverige är mer hjälp i ursprungsländernas närområden. Men länderna i närområdena klarar inte av att integrera ens en bråkdel av alla flyktingar med aldrig så mycket hjälp utifrån. Många flyktingar kommer därför till slutsatsen att de måste fly vidare. Från en socialliberal utgångspunkt kan det aldrig bli fråga om att välja mellan hjälp i närområdet eller att ge några en ny livschans i vårt land, det måste vara både och.
Att se individen
Det förekommer att personer som har någon social identitet gemensam diskrimineras just på grund av den. Det kan handla om till exempel kvinnor i ett patriarkalt samhälle, svarta i ett samhälle där vita har makten eller HBTQ-personer i ett samhälle där heterosexualitet är norm. Det är inte konstigt om de går samman och slåss för sina rättigheter.
Men även i dessa grupper är medlemmarna individer. När de svenska kvinnorna för hundra år sedan efter gemensam kamp äntligen fick rösträtt lade de sina röster för olika politiska partier. De hade även andra sociala identiteter än den som kvinna. Därför är den socialliberala idén att man måste kunna se individerna så viktig.
Individer har många olika identiteter. De kan knytas till kön, ursprung, sexuella preferenser, ålder, modersmål, boendeplats, utbildning, yrke, intressen, livsåskådning, politisk övertygelse, favoritlag och mycket annat. Vilken betydelse respektive identitet tillmäts kan variera från en miljö till en annan och också över tid. Det är kombinationen av olika sociala identiteter som gör oss till unika individer.
För socialliberaler är det viktigt att alltid se att individer har många sociala identiteter och inte bara en. Den kampen måste föras både mot Sverigedemokraterna som gärna placerar individer i en kulturell eller religiös bur och mot de vänstersympatisörer som hävdar att människors solidaritet och kognitiva förmåga är begränsad till individer med samma sociala identitet.
Att hävda en självständig socialliberalism
Gunnar Helén sa en gång »att vara liberal är att vara kluven«. Uttrycket tas ibland till intäkt för att liberaler skulle ha svårt att bestämma sig. Men det han framhöll var något helt annat: »Det kan inte gärna vara lätt för någon att vara en ärlig liberal. Det kostar på att i snart sagt varje kulturell och social fråga bilda front åt två håll och dessutom se till att de båda frontlinjerna sluter sig till en hållbar helhet.«
Den här hållningen har traditionellt gett oss socialliberaler en plats i mitten av svensk politik, tvingat fram en beredskap till strid, men också till samverkan, med både höger och vänster.
I två skeden under de senaste årtiondena har den positionen övergetts och låsningar skett till en samverkan högerut. Det ena var i början av 1990-talet där vi – under min ledning – bedrev ett samarbete med M under mottot »Ny start för Sverige«, det andra från 2004 och framåt inom ramen för den moderatledda Alliansen.
I bägge fallen startade Liberalerna (Folkpartiet) på nivån 13 procent i opinionsundersökningar. Samarbetet på 90-talet slutade i valet 1994 med ett resultat på strax över sju procent och det i Alliansen 2018 med drygt fem. Min slutsats blir att det inte är någon bra idé för Liberalerna att ha ett fastare samarbete med Moderaterna. Även om ambitionen har funnits att hävda en självständig roll inom ramen för samarbetet har det inte lyckats.
För att Liberalerna ska ha ett existensberättigande är det i stället av största vikt att partiet hävdar en självständig socialliberal hållning även om det »kostar på att i snart sagt varje kulturell och social fråga bilda front åt två håll« och att det dessutom måste »se till att de båda frontlinjerna sluter sig till en hållbar helhet«.
Bengt Westerberg är före detta partiledare för Liberalerna.
bengt.westerberg@telia.com