Skip to content
Krönika

»Jag dör på jorden«

Det ytlighetsjippo som i folkmun kommit att kallas »Mello« kom i år att lysa upp februarimörkret för den svenska högern. Programledarna hade nämligen mage att ge sig på nationalsången!

I ett medley där svenska folksånger gavs nytt uttryck på hebreiska, arabiska och det svenska minoritetsspråket samiska ville det sig inte bättre än att den svenska Önske­döden – tidigare klart definierad som ett slut i Norden: inom konungadömena Sverige, Norge och Danmark, republikerna Finland och Island, alltså inkluderande de i varierande mån självstyrande landområdena Åland, Färöarna och Grönland – urvattnats så till den milda grad att den nu blott begränsas av planetens atmosfäriska tryck. På Göteborgs-Postens ledarsida förfasade sig den politiska redaktören Alice Teodorescu, nyligen framlyft av tyckarbransch”tidningen” Dagens Opinion som »årets ledarskribent«, under den vibrerande rubriken »Vårt självförakt försvårar andras integration« (1/3).

Det är inget konstigt i att svenskar känner olika inför nationen i en tid då vi länge gått mot tydligare internationalisering.

Alla är inte kulturradikaler, och diskussionen kring vilka symboler och institutioner som medborgare och medier behöver förhålla sig till är en flitigt återkommande och i delar viktig diskussion. Därför bereder vi den också stort utrymme i denna tidskrift, så även i detta nummer då både Clara Sandelind och Lennart Nordfors medverkar med initierade inlägg (»Mello« tenderar dock att gå obemärkt förbi).

Indignationen kring nationalsångens kränkta integritet ger onekligen visst stöd till social­demokraten Payam Moulas argumentation i ett av höstens nummer av Liberal Debatt (4/2015) – att »den nya högern [bara] är den gamla högern«. Tyvärr tror jag också att reaktionen är symtomatisk för en olycklig utveckling av det politiska samtalet:
Att ledarsidorna åter drar mot ett närmast partipolitiskt förhållningssätt till sina uppdrag, där opinionsbildning handlar om att hamra in den egna bilden av sakernas tillstånd: Tesen är satt – nu ska den bara beläggas!

Smaka på Teodorescus argumentation, som inte endast låter göra gällande att nationalsången förtjänar en central del i svenskheten anno 2016:

”För en del andra, inklusive undertecknad, har det ”oskyldiga” tilltaget i lördagens Mello renderat en känsla av sorg. Varför ägnar sig svensken åt självskadebeteende gång på gång? Varför skäms vi så mycket för våra symboler och vårt ursprung, samtidigt som vi utan omsvep omfamnar andras? Kan man ens förstå andra om man inte förstår sig själv?”

För vad är det egentligen Teodorescu menar med självförakt? Att vi kastat av oss det kulturella ok som kungahus, kyrka och militärmakt en gång placerat där?

Sa jag att intäkten för svenskhetens självutplåning är pausunderhållningen i Melodifestivalen?

I mina öron ringer det ordspråk som utrikesminister Margot Wallström (S) nyligen tog till i en beskrivning av hur den partipolitiska debatten ofta tar sig uttryck:

Om ditt enda verktyg är en hammare så ser snart varje problem ut som en spik.

Den nationalistiska famnen tycks i alla fall inte särskilt vid.

Gabriel Ehrling är redaktör för Liberal Debatt.
red@liberaldebatt.se
@gabrielehrling