Farväl stora portioner, sötsug och bag-in-box. GLP-1-preparat som Ozempic förändrar inte bara våra midjemått utan också vad och hur mycket vi vill äta. Läkaren Isac Riddarsparre skriver om en framtida matkultur som gör oss betydligt hälsosammare – men kanske också livet betydligt tråkigare.
Morgan Spurlock inleder sin klassiska dokumentär Supersize Me (2004) genom att förklara att ”allt är större i Amerika. Vi har de största bilarna, husen, företagen, den största maten, och […] de största människorna”.
Då liksom nu var USA ett av världens mest överviktiga länder med en förekomst av obesitas, alltså sjuklig övervikt, på 32 procent. Siffran steg till en topp på 42 procent år 2022.
Men plötsligt bröts trenden. År 2023 syntes för första gången på länge en minskande obesitasförekomst i USA. Anledningen stavas GLP-1, en ny behandlingsmetod som i folkliga termer benämns med namn som Ozempic, Wegovy, Mounjaro, med mera. De flesta läsare har säkert stött på dem, behandlingarna som på sätt och vis helt motverkar effekten av hur man dricker, äter och, tja, lever i ett västerländskt land.
Nu står nämligen USA och hela västvärlden inför en helomvändning i kosthållningen, när GLP-1-preparaten rullas ut i allt större omfattning.
Varför ökade ens obesitastalen från första början? Hur kom nästan hälften av amerikanerna att drabbas av sjuklig övervikt, alltså BMI över 30? Spurlock pekar på snabbmatsindustrins frammarsch under 90-talet. Förvisso kan snabbmatens intåg vara en del av förklaringen, men i bredare bemärkelse handlar det snarare om vår västerländska kosthållning: billiga maträtter med högt energiinnehåll, gärna extra rika på salt och socker.
Kroppen strävar efter homeostas, alltså balans, när det gäller energiintag. Den västerländska kosthållningen sätter kroppens naturliga reglering ur balans. Evolutionen har försett oss med hormoner och nervbanor som signalerar mättnad och minskad hunger, men de har ingen chans mot chips, läsk, och hamburgare. Vi vill ha mer.
Go mad, mö mad, och mad i rättan tid (god mat, mycket mat, och mat i rättan tid) lyder det skånska uttrycket som beskriver den svenska hållningen till mat. Svenskar öppnar en bag in box till fredagstacon, beställer kebab från kvarterspizzerian, köper lördagsgodis. Den västerländska matkulturens maximalism syns också i Sverige, liksom konsekvenserna av den.
Här – precis som i USA – har obesitastalen stigit, även om utvecklingen varit mer blygsam. 15 procent av den svenska befolkningen har obesitas, med ökad risk för framtida diabetes, hjärtkärlsjukdom och cancer. Men övervikt är egentligen ett mer utbrett fenomen. Nästan varannan svensk har ett BMI över 27.
Intåget av GLP-1-preparaten på marknaden ser dock ut att bryta denna trend, och troligtvis den västerländska matkulturen som sådan.
Läkemedlen agerar nämligen inom kroppens system för energireglering. Aptiten sjunker, liksom tarmens tömningshastighet – mat ”stakar sig” i magsäcken – och mättnadssignalerna ökar. Kroppen luras att tro att den nyss ätit en riktig festmåltid, vilket minskar ”suget” efter mat. Effekten är stark: för de bästa preparaten syns en nära 20-procentig viktminskning. Och de flesta tolererar behandlingen väl.
Tidigare viktminskningspreparat åstadkom som bäst en nedgång med 5–10 procent, ofta med besvärliga biverkningar. Med rätta kan GLP-1-läkemedlen alltså beskrivas som revolutionerande. Ytterligare bevis finns i försäljningen. Numera står medicinerna för en miljardindustri. Mounjaro var Sveriges mest sålda läkemedel 2025. Novo Nordisk skjutsade fart i Danmarks ekonomi genom Ozempics framgångar efter covidpandemin.
Eftersom befolkningen i USA både är förmögen och i stor utsträckning lider av obesitas har utvecklingen gått snabbast där. Namnet på var åttonde amerikan står numera på ett GLP-1-recept och nyförskrivningen ökar ständigt.
Tidiga rapporter från USA pekar på ett restaurangklientel som inte längre vill bli supersized. Konsumtionen av snacks och frukost verkar drabbas särskilt hårt, alkoholkonsumtionen minskar också. Menyer uppdateras med små, proteinrika alternativ för att möta en efterfrågan på näringsrikt innehåll i de få mål GLP-1-medicineringen medger.
De data som publicerats angående amerikanernas matvanor i hemmet visar en liknande trend som för restaurangbesöken. Inköpen av matvaror minskar med 5,3 procent inom sex månader från behandlingsstart, inköpen av snacks med 10 procent. Yoghurtkonsumtionen ökar. Mindre maträtter men med mer proteininnehåll, helt enkelt. Bort med fett och kolhydrater, som fyller ut tallriken.
I Sverige omfattar GLP-1-förskrivningen än så länge en väsentligt mindre del av befolkningen, bortåt tre procent, eftersom läkemedlen inte ingår i högkostnadsskyddet. Ändå pekar trenden brant uppåt. Man kan även misstänka att medicinerna så småningom kommer att subventioneras, kanske bara för att priserna successivt blir lägre genom konkurrens. Eller – troligtvis – för att det politiska trycket blir för stort.
Sverige kommer därför att se en trend mot amerikanska förskrivningsnivåer. Så småningom kommer en av åtta svenskar använda GLP-1-medicin. Men utvecklingen stannar inte där. När preparaten blir billigare, mer effektiva och mer skräddarsydda efter patienternas behov, kan allt fler behandla sin vikt till en önskad nivå: även de som ligger på ett BMI mellan 27 och 30. Det är ofrånkomligt. Efterfrågan på medicinerna – beroende just på deras effektivitet – är för hög.
Det pågår också intensiv forskning som lovar att förse oss med starkare och mer varaktiga preparat. När en patient slutar med GLP-1-medicinering avtar effekten. Vikten stiger igen. Den begränsningen kommer inte att finnas i framtiden. Forskare experimenterar med genterapier som ska klistra in GLP-1-läkemedelsproduktion i den mänskliga arvsmassan. På så vis tillverkar patienten i praktiken sitt eget Mounjaro för resten av sitt liv med följden att livstidskonsumtionen av mat därför blir lägre.
I en värld där hälften av befolkningen tar GLP-1-preparat förändras vår kosthållning i grunden. Även de som inte lider av obesitas kommer att påverkas. Restaurangernas stora portioner är till exempel en reflektion av konsumenternas förväntningar, att få värde för pengarna. Men, märk väl: effekten av utbredd GLP-1-medicinering påverkar inte bara portionsstorlekarna på kvarterskrogen, eller med andra ord hur mycket som äts. Detta kommer även påverka vad som äts.
Fettrika och svårsmälta produkter ger sura uppstötningar, illamående och uppblåsthet. Patienterna undviker även söt, salt och starkt kryddad mat, som typiskt kan ge just sura uppstötningar.
En amerikansk studie illustrerar dessa dramatiska förändringar i matpreferenser. Intaget av processad mat minskade med 70 procent. Studiepopulationen halverade sin konsumtion av sockerhaltig dryck, rött kött och stärkelserika grönsaker. Alkoholintaget minskade med 40 procent. Samtidigt ökade aptiten efter bladgrönsaker och frukt, med 20 respektive 30 procent.
Åtminstone en del av den här effekten verkar uppstå genom påverkan på smakupplevelsen. Nervreceptorer för GLP-1 finns bland annat lokaliserade på de ställen i hjärnstammen där signaler från smakorganen registreras. Forskare har jämfört GLP-1-behandlade individer med obehandlade i ett smaktest. De som gick på medicinen hade ett nästan 30 procent sämre resultat. Effekten omfattade alla fem grundläggande smakdimensioner: sött, salt, surt, bittert och umami. GLP-1-medicinering ger med andra ord en slags smakdepression, som inverkar på hjärnans belöningssystem.
Kanske var det den effekten som fick den berömda journalisten Ezra Klein vid New York Times att tala om en anhedonisk upplevelse när han tog GLP-1-medicin. Hans känsla av njutning försvann, vilket ledde till att han valde att sluta ta medicinen. Det blev helt enkelt för tråkigt.
Vår dryckeskultur blir nyktrare. Den omedicinerade delen av befolkningen påverkas förstås också. Alla får det lite tråkigare.
Mindre portioner, mindre kött, mindre potatis, mindre salt, mindre sött, mindre alkohol och, som grädden på det bantade moset, mindre smak. Sveriges restaurangmenyer och matlagningsrecept kommer att behöva skrivas om. Vår dryckeskultur blir nyktrare. Den omedicinerade delen av befolkningen påverkas förstås också. Alla får det lite tråkigare.
Men den matfrossa som blivit norm under de senaste decennierna var aldrig ett hållbart tillstånd. Frånsett en strävan att minska följdsjukdomarna till obesitas är sjukdomen i sig också förknippad med stigma. Något behövde ge vika: antingen den västerländska kosthållningen, eller skönhetsidealen. Det visade sig enklare att angripa det ena problemet före det andra.
På sätt och vis kan man alltså betrakta GLP-1-preparatens frammarsch som en slags reglering av västvärlden tillbaka till homeostas. Det handlar inte om en återgång till salt sill och potatis, utan om en ny värld av maträtter som tar över när maximalismen blir motbjudande. Sallader, munsbitar, lättsmälta ingredienser. Kanske något som i utformningen mer liknar tapas. Yoghurt verkar vara ett uppskattat inslag i GLP-1-anpassad kost, och effekten på intag av mjölkprodukter är enligt studierna blygsam.
Smaken må vara som baken, men i den nya GLP-1-världen blir det också lite mindre smak.
Mest besvikna blir i vilket fall våra skåningar. En Minimize Me-dokumentär kanske är att vänta om några år, för att besvara förändringarna i kosthållningen.
Antagligen kommer många se tillbaka på vår samtid med nostalgi, och tänka på den där gemensamma njutningen vid ett fullspäckat julbord. Edward Bloms Nu lagar vi julen, med översvallande, dekadenta och (i ordets rätta bemärkelse) feta matbord, bevarar andan från en svunnen tid. Samtidigt kanske följdsjukdomarna till obesitas blir så pass ovanliga att de i princip glöms bort. Och vad smakar väl bättre än att få leva frisk?
Isac Riddarsparre är ST-läkare och medarbetare vid tankesmedjan Synaps
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!