I sin tredje roman flyttar Douglas Stuart arbetargrabben till den skotska övärlden. Redaktionens Elin Hjelmestam träffade den Bookerprisade författaren när han var i Stockholm för ett samtal om tyg, öbor och queerness i arbetarlitteraturen.
Det är inte varje dag man träffar en Bookerpristagare, tänker jag när jag öppnar dörren till Bonniers förlag på Sveavägen i Stockholm. Men för sju år, när Douglas Stuart reste till Hebriderna för att ställa massa frågor, visste ingen vem den skotskfödde modedesignern var. Det var året innan han tilldelades Bookerpriset för Shuggie Bain, en tid då han fortfarande kunde resa inkognito i Europa utan att någon reagerade på hans frågvishet.
– Jag berättade för dem att jag var författare och nyfiken, och att jag behövde lära mig allt från lamning och kyrkotraditioner till att sjösätta en båt.
Öbor är världen över kända för sin slutenhet och skepsis mot främlingar, men Stuart fick dem sakta att öppna upp sig. Han berättar att det inte tog lång tid att bli inbjuden till köksborden, där han intervjuade alla som hade lust att prata med honom.
Eftersom det här var innan Shuggie Bain kom ut var jag bara this random bald guy.
– Jag hade en vän som kände tre personer på öarna, men efter att jag tillbringat tolv veckor där hade jag lärt känna hundratals personer. Eftersom det här var innan Shuggie Bain kom ut var jag bara this random bald guy.
Han förklarade sin frågvishet med att han var författare, men vad betyder det när man inte har en tryckt bok att visa upp. Stuart hade skrivit debuten Shuggie Bain i New York och fått den avslagen 44 gånger. I den skildras en pojkes uppväxt i det av Margaret Thatcher utarmade Glasgow, där gängvåld, alkoholism och arbetslöshet färgat en hel generation. Shuggie är därtill homosexuell. Inte en lätt sak ett arbetarklassområde i 80-talets Skottland.
Medan Stuart väntade på att få sin roman utgiven började han arbetet med en annan. Eller – han visste inte om det var stoff nog åt en roman. Kanske kunde det bli en novell, eller i värsta fall skulle han åtminstone få lära sig sitt lands historia bättre. I den nya ville han undersöka livet för människorna som aldrig flyttade in till städerna. Vad gör människans kontakt med jorden, naturen och djuren för arbetarromanen? Stuart, som både i vårt samtal och sitt skrivande återkommer till sin hemstad Glasgow i Skottland, ville se hur livet för en arbetare i staden skilde sig från en arbetare på Hebriderna.
– 1900-talets arbetarlitteratur var för oss [skottar] huvudsakligen urban, eftersom våra städer var så starka. Sverige var vid den tiden kanske mer agrart och här kan vi se två olika sorters arbetarlitteratur.
När en äldre släkting blir sjuk kallar man hem Johns son John, det figurpar som givit titeln John och John, hem till ön, där han passar lika illa in som Shuggie gör i Glasgow. ”Du har haft ditt roliga”, säger fadern till sin son som flytt ön i jakt på ett annat liv. Ellen, den sjuka mormodern, rör sig i bakgrunden men är samtidigt den som driver historien framåt, enligt Stuart.
– Hon är en sådan kvinna som ser.
Stuart har länge verkat inom den amerikanska modeindustrin, där han arbetade med märken som Calvin Klein och Ralph Lauren. Ämnet engagerar uppenbarligen fortfarande och när jag i John och John läser Stuart beskriva en tråd i ett tweedtyg känner jag texturen av ull mellan fingrarna. Han lutar sig fram över bordet och tar sats för en lång utläggning om Hebridernas Harris-vävteknik.
– Mark är något som både upprätthåller dig och håller dig på plats. Det gäller också för vävning. Harris-vävning kom till genom den djupa keltiska sorgen, människor som tvångsförflyttats från sina hem, genom de så kallade highland clearances, markägare som vräkte sina arrendatorer, svält eller att jorden svek dem. Harris-vävningen utvecklades för att skapa vackra tyger, men också för att säkerställa att kämpande öbor inte behövde lämna sin ö.
Om Stuart gör ett miljöbyte från Glasgow – där både Shuggie Bain och hans andra roman Unge Mungo utspelar sig – till Hebriderna, i nyutgivna John och John, är de homosexuella romanfigurerna ett genomgående tema.
Han känner sig manad att förklara varför han tycker att temat är intressant.
– Ofta med arbetarlitteratur, på grund av att klass och kroppsarbete är så nära knutet till maskulinitet, knutet till produktionsmedlen som män skapar, är queerness helt exkluderat. Till och med kvinnor åsidosätts som karaktärer och berättarkrafter.
På Hebriderna upplevde dock Stuart inte homosexualiteten som åsidosatt. När kvinnorna på öarna efter en tids umgänge med Stuart börjar spekulera i varför vissa av deras grannar lever ensamma, och inte heller tidigare i livet har ingått äktenskap, tar han ett andetag och frågar om de tror att homosexualitet kan vara en förklaring
Det var inte homofobi, homosexuella fanns bara inte.
– Jag sa det på ett väldigt trevligt sätt. Men kvinnorna lutade sig tillbaka och sa nej, det är inte möjligt. I den kalvinistiska kyrkan finns det inte ens på kartan, och jag insåg att homosexuella helt hade utraderats. Det var inte homofobi, homosexuella fanns bara inte.
Innan jag lämnar lokalerna på Sveavägen kikar jag ner i mitt block för att se om där finns några frågor jag inte hunnit ställa. På en rad står det: Var inte rädd för tystnad – sätt att få dem att prata. Som om Douglas Stuart kunde läsa vad som stod där säger han:
– En del författare är så svåra att intervjua. Det är svårt att få igång ett samtal. Men det problemet har man inte med mig, va? Mitt problem är att jag aldrig slutar prata.
Och mycket riktigt har vi hunnit igenom allt jag plitat ner i blocket. Om den ruggiga vinden på Nordatlanten, om tweedtyg och om homosexuella som inte finns. Men nu finns Stuarts tredje roman i butikerna.
Elin Hjelmestam sitter i Liberal Debatts redaktion.
