Luffarna var hantverkarna som blivit överflödiga när industrialiseringens maskiner gjorde deras arbete meningslöst. Genom vandringen fann de ett mål när de inte längre hade en uppgift i samhället. Vad gör vi människor av i dag, när våra arbetsuppgifter lika gärna kunde göras av maskiner? Vad ska ge oss mening i livet, undrar Liberal Debatts kulturredaktör Eric Luth.
Det är sent artonhundratal. Industrialiseringen har tagit fart på riktigt, i världen liksom i Sverige. Mänskligheten utför en av sina största bedrifter. Samhället förändras i grunden, och i allmänhet till det bättre. Cigarrmakaren Bolle är dock inte övertygad. Nya cigarrullarmaskiner utmanar branschen. Även om Bolles arbete ännu inte nödvändigtvis är överflödigt känns det så. Vad är meningen med ens arbete när det likaväl utförs av en maskin? Vad är meningen med livet när ens värv har blivit meningslöst?
1948 gavs Harry Martinsons roman Vägen till Klockrike ut. Romanen skildrar den före detta cigarrmakaren Bolles liv som tidstypisk luffare på vägarna genom svenska socknar. Bolle var dock inte ensam. Enligt romanen virvlade i Sverige en luffar- och självmordsvåg:
Självmordens antal bland män över femtio år och per hundratusen invånare var i Sverige på [18]90-talet årligen fyra gånger flera än vad det varit årligen på [18]50-talet per samma antal invånare. […] Yrkesluffarnas antal ökade under samma tid med kurvor som förhöll sig fullt trogna till övriga sådana stigande kurvor av olika slag.
Liksom Bolle upplevde många svenskar i samtiden en känsla av meningslöshet. För vissa blev arbets- och meningslösheten så stor att livet inte längre gick att uthärda. För andra blev luffarlivet den enda meningsfulla lösningen. Maskinernas intåg omkullkastar inte bara samhället, utan också många individers världsbild.
Maskinernas intåg omkullkastar inte bara samhället, utan också många individers världsbild.
I dag befinner vi oss i en annan omvälvande tid. Hela yrkeskategorier riskerar att ersättas av datorer och smarta maskiner. Vissa yrkeskategorier finns kvar på lånad tid, räddade av fackförbund, lagkrav eller investeringsbehov.
Den lånade tiden svarar dock inte på frågan om mening: vem är jag som lever i den här världen? I städer som Köpenhamn och Paris är exempelvis tunnelbanan förarlös.
Jag funderar ibland över vad Stockholms tunnelbanechaufförer känner, när de vet att deras yrke egentligen skulle kunna ersättas av en dator vars utförda arbete skulle vara fullgott, om inte bättre. Hur ser taxichaufförer på sin framtid? Sekreterare, kassapersonal? Försäljare, maskinoperatörer? Vad tänker tvåtusentalets Bollar?
Precis som industrialiseringen innebär digitaliseringen ett stort steg framåt för mänskligheten. Möjligheterna med artificiell intelligens och smarta robotar har vi blott börjat skönja.
Vi blir på många vis bättre när vi blir uppkopplade. Vi lever i ett samhälle där världens kunskap finns samlad i fickan. Vi lever i en värld av allt större välstånd. Möjligheterna jag har är större än de mina förfäder hade när de växte upp, och mina vänner kan jag kommunicera med i realtid oavsett var i världen de bor.
Lite eller inget pekar på att den utvecklingen kommer att ändras. Världen blir bättre, om än inte utan utmaningar.
Men liksom högre produktivitet i cigarrullarfabrikerna inte gav Bolle svar på frågan om mening breder oro och ångest ut sig även i dagens samhälle.
Den psykiska ohälsan ökar. Människor tvingas liksom Bolle och hans kollegor fundera över vad de ska göra i stället, nu när de har blivit ersatta av maskiner och datorer. Och även om vi i vissa fall från samhällets sida kan erbjuda lånad tid kan den lånade tiden inte erbjuda mening.
Ungdomar strävar efter en meningsfull fritid, men fastnar i sociala mediers feedbacksystem. Hjärnan lurar oss att göra saker vi inte vill. Någonstans på vägen tappas meningen bort.
I Statens medieråds uppmärksammade undersökning var den mest spridda nyheten att unga läser allt mindre. Jag intresserar mig mer för en annan del av statistiken: en majoritet av ungdomarna upplever att de läser för lite och ser för mycket på exempelvis YouTube, men de vet inte vad de ska göra åt det. Ungdomar strävar efter en meningsfull fritid, men fastnar i sociala mediers feedbacksystem. Hjärnan lurar oss att göra saker vi inte vill. Någonstans på vägen tappas meningen bort.
Hur ska vi som individer, med våra kroppar som knappt har förändrats sedan Homeros dagar, lära oss att navigera i en värld så komplex att världshistorien inte har skådat något motsvarande? Hur ska vi finna mening i en värld där vi inte längre är herrar på täppan, där datorer besegrar oss i schack? Och vad ska vi tro på, när kunskapen i fickan ger oss svaren – åtminstone inom filterbubblornas gränser?
Bolle och de andra luffarna ersatte cigarrullandet med strävan till Klockrike, den östgötska socken till vilken alla vägar bevakades av poliser och fjärdingsmän och dit man därför aldrig kunde nå.
Arbete som meningsskapande faktor i livet ersattes av en lantlig socken. Det gick förvisso inte att nå den, men hoppet är det sista som överger en. Att blott hoppas på något kan ge en nog så mycket mening. I Klockrike tog hoppet konkret form. Klockrike gav den mening cigarrullandet inte längre kunde ge.
Men om Bolle och hans vänner hoppades på Klockrike, vad ska vi hoppas på? Vilken lantlig socken kan dagens ungdomar sträva mot? Vilka vägar kan vi vandra för att hitta mening?
Frågan är också vad hoppet ska leda till. De flesta av luffarna kom aldrig till Klockrike, men de höll sig över ytan genom det aldrig sinande hoppet. Var hoppet knutet till en faktisk tro på att komma i mål, eller var hoppet snarare existentiellt, något inneboende och själsligt? Var det viktiga att komma till Klockrike eller att sträva dit? Är hoppet knutet till faktisk förändring, eller är hoppet ett själsligt tillstånd, en dröm om det möjliga?
Ljus och mörker kommer och går, även om utvecklingen i världen oftast går åt rätt håll. Ibland lever människor i mörker. De som överlever i mörkret, hur lever de? Genom att ge upp drömmen om ljuset, eller genom att härbärgera den väl dold i sin själ? De som överlever diktaturer och krig, ger de upp sin själ eller drömmer de på natten?
Eric Luth
Fotnot: Lösdriveri och arbetslöshet var länge förbjudet i Sverige; innan 1885 straffbelagt, och efter 1885 dömdes man till »behandlingsinsatsen« tvångsarbete, vilket även skildras i romanen.