En smörgås med stekt ägg räckte för att avslöja klasskillnaderna på Vilhelm Mobergs tid. Vad säger en carbonara för 155 kronor om Sverige i dag? undrar Jens Liljestrand.
Jag äter en carbonara medan jag skriver den här artikeln i lunchrestaurangen under Kungliga biblioteket i Stockholm. Det är en smakrik, krämig och kaloristinn anrättning med en rökig arom från sidfläsket som perfekt balanseras av syrligheten hos den rivna parmesanosten som ligger som en driva över den glänsande, gräddkladdiga pastan.
155 spänn för en ofattbart lyxig måltid i centrala huvudstaden, till ett pris som gör den tillgänglig för även de allra fattigaste människorna i vårt land.
Kan vi prata om det? Kan vi närma oss ämnet utan att hamna i det relativiserande, utan att prata om migration eller fetmaepidemi eller ungdomars psykiska ohälsa eller klimatkatastrofen eller svälten i tredje världen utan bara utgå från detta enkla, absoluta, ovedersägliga: mättnaden efter en riktigt bra lunch?
1968 skrev etnologen Mats Rehnberg ett brev till sin vän Vilhelm Moberg och bad om ett bidrag till boken Gastronomisk kalender, en årlig skrift som samlar essäer kring matkultur och mathistoria. Rehnberg föreslog att författaren och ikonen Moberg skulle skriva på temat ”min barndoms mat” och nämnde kroppkakor och revbensspjäll som exempel.
”Ack, ack”, svarade Moberg i sitt brev, ”det var inte min barndoms dagliga föda. Fattigmansmat i soldattorpet var salt sill, krösnamos, härsket fläsk och rågmjölsgröt. Men kan man skriva om sådant i Gastronomisk kalender?”
Historien vill sällan minnas den dåliga smaken av fattigdom.
Det blev aldrig något bidrag. Historien vill sällan minnas den dåliga smaken av fattigdom.
Vilhelm Moberg föddes 1898 i södra Småland, i ett soldattorp så märkt av fattigdom att bostaden saknade en toalett. Med ”saknade en toalett” menas inte att det fanns ett utedass eller avträde; det fanns ingen plats för naturbehoven överhuvudtaget. När de skulle göras fick man gå ut till en grop på gården, ”dyngstan”, och sätta sig på huk. I en av sina många självbiografiska texter beskriver Moberg känslan av att som liten pojke gå ut och sätta sig med snön yrande mellan skinkorna och av att frysa om ”göken”.
Detta är levnadsvillkor som vi idag skulle förknippa med de allra fattigaste platserna på jorden – Kongo, Sierra Leone, Moçambique. Problemet med analogin är att Vilhelm Mobergs familj formellt sett inte var fattig. Hans far hade en tjänst som stamsoldat, ett tidigare på 1800-talet relativt statusfyllt uppdrag som även innebar en grundläggande utbildning i att läsa, skriva och räkna. Familjen hade ett hus och ett mindre lantbruk. Det vi i dag ser som obeskrivlig fattigdom var en ganska normal levnadsstandard i Sverige utanför storstäderna i slutet på 1800-talet.
Maten i soldatstugan var som sagt baserad på rågmjöl: man åt rågmjölsbröd och rågmjölsgröt, ibland sötad med det Moberg i sitt brev till Rehnberg kallar ”krösnamos”, det vill säga krossade lingon. Proteinet var salt sill och härsket fläsk. Färskt kött serverades enbart i samband med de stora högtiderna – jul, påsk, midsommar.
Moberg berättar att han som liten trivdes med den mat han fick, att han var nöjd med det som låg i skålen. Först när han började skolan och fick se att hans klasskamrater hade fått med sig smörgåsar med stekt ägg till lunch blev han medveten om skillnaden i levnadsstandard.
En smörgås med stekt ägg. Så kunde en klassmarkör se ut i Sverige i början av 1900-talet.
Jag gjorde i många år research till en biografi över Vilhelm Mobergs liv. Det var resor, intervjuer, oändliga timmar i arkiven eller sittande vid köksbordet med böcker eller brevkopior.
Bara en enda gång under arbetets gång fick jag ångest. Det var när jag besökte Klasatorpet, som är det torp i närheten av Långasjö i södra Småland där Jan Troells ”Utvandrarna” spelades in. Jag hade just fått besked om att jag och min fru skulle få vårt tredje barn och hade egentligen inte tänkt åka ner, men det kändes nödvändigt att åtminstone ha sett den ikoniska inspelningsplatsen, den steniga marken, gärdsgårdarna, den mörka tysta skogen.
Det var i mars, mulet och kallt, och jag stod i torpets kök och såg ut över platsen och föreställde mig kort att det var allt jag hade. Att den enda mat som jag kunde ge mina barn var den jag kunde driva fram ur den här jorden. Rågmjöl, potatis, kanske en ko som kanske kan ge färsk mjölk. Om inte blixten slår ner. Om det inte regnar för mycket eller för lite. Om vi inte blir sjuka. Om jag orkar gå upp klockan fyra varje morgon.
Då kanske vi kan äta oss mätta.
Jag äter min carbonara och tänker på hur minnet av hunger och svält nästan är helt utraderat från vårt samhälle.
Men den finns där, i det kollektivt undermedvetna. Jag minns hur äldre släktingar till min fru, födda under första världskrigets nödår, kunde sitta tysta, som i en känsla av högtid, och se på när deras barnbarn åt. ”Se vad hon äter”, hörde jag dem viska till varandra medan fyraåringen vräkte i sig av falukorven. ”Som hon äter.” Var det stolthet de kände, eller bara förundran? Eller tacksamhet över att få leva i en tid och på en plats där barn kan äta obegränsat med kött till middag en tisdag i oktober?
Att få se ett barn äta sig mätt. Ibland är ett mänskligt framsteg så enkelt att konstatera.
Jag vet inte hur stor del av sin inkomst Vilhelm Mobergs familj lade på mat, eller, rättare, hur stor del av deras arbetstid (inräknat den obetalda arbetstiden på gården) som gick åt för att få fram den näringsfattiga mat som serverades i soldattorpet kring förra sekelskiftet. 80 procent? 70?
Det jag vet är att Sverige på 1950-talet, flera generationer senare, var ett relativt välmående land vars befolkning lade omkring 40 procent av sin plånbok på mat.
I 1980-talets mitt var siffran 25 procent.
2022, när måltidsforskaren Richard Tellström intervjuades i SvD i frågan, var siffran 12–13 procent.
Vad döljer sig bakom de siffrorna? För det första en värld där ”rationalisering, konstgödning, jordbrukets effektivisering och djur- och växtförädling har lett till att matpriserna sjunkit”, som artikeln konstaterar. För det andra ett samhälle där billig mat ger utrymme att lägga pengar på annat – kläder, resor, teknikprylar, svindyra bostadsrätter.
För det tredje en tillvaro där vi kan äta bättre än någon annan människa på jorden någonsin har ätit, med färska grönsaker och frukter som importeras och kan ätas året runt, med exotiska kryddor, med alla typer av kött, med möjligheten att äta kravmärkt och ideologiskt för den som vill betala extra, med ett oändligt utbud av energität tröstmat som gör livet till en enda lång fest jämfört med det som Vilhelm Moberg beskriver.
Det går alltid att jämföra, snegla på grannen, mäta till och från. Mediciner och sjukvård, visst, men blir vi lyckligare av att leva längre och friskare liv? Skärmar och telefoner, visst, men blir vi lyckligare av att kunna scrolla influencers medan vi sitter på toaletten? Mode, design, kultur, konst, visst, men blir vi lyckligare av att omges av skönhet?
Men mättnaden går inte att förhandla med, den är inte abstrakt utan fixerad i din mage, du känner den just nu, medan du läser.
Det yttersta beviset på att jag faktiskt har kommit någonstans ligger på min tallrik.
En pasta carbonara för 155 kronor. En utopi som är min vardag.
Då ingår salladsbuffé, bröd och smör, kaffe och en liten bit vetelängd.
Jens Liljestrand är författare och kulturjournalist
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!