Sverigedemokraterna tvingades välja en slätstruken och kostymklädd väg, en där de skulle ta ansvar och sluta twittra vidriga påståenden. Thea Andersson läser Maggie Strömbergs och Torbjörn Nilssons L’amour toujours och undrar om de båda journalisterna inte har skrivit en klockren eftervalsanalys till Sverigedemokraterna utan att märka det.
Man behöver inte läsa många sidor i Maggie Strömbergs och Torbjörn Nilssons nya reportagebok, L’amour toujours, innan man inser att källorna till boken omfattar åtminstone halva regeringen. För oss politiskt överintresserade är det som att öppna en Aladdinask med bara goda bitar.
Om titelns hela poäng var att vi sedan skulle gå runt och sjunga på den mindre städade versionen av den stora hitlåten från 1999 så är det så att säga mission accomplished. Det kan vara ett skämt, det kan också vara med flit, men precis som med författarnas senaste bok, Högt över havet, så har L’amour toujours ett soundtrack.
Den här boken handlar inte om Tidö, den handlar om Sverigedemokraterna. Måhända är det samma sak. Klart är i alla fall att det inte är en redogörelse över Moderaternas väg till makten i en ny, oprövad konstellation, där Kristersson skött sitt statsmannaskap exceptionellt bra. I den här reportageboken är Moderaterna snarare vuxna betraktare, ofta passiva, ungefär som föräldrar till väldigt vilda barn.
Mellan raderna, och mellan bokens datummärkta åtta kapitel framkommer en berättelse om hur Sverigedemokraterna vänds ut och in i sökandet efter makt. Den redogör för hur partiet möter maktens konsekvenser och sakta anpassas. Hur de tar fram policy för ett land och hur de, till slut, helt självmant, återupprepar fraserna i väl underbyggda tjänstemannainvändningar och hänvisningar till lagstiftning som stoppar dumma och dåliga politiska förslag på det väl omskrivna samordningskansliet.
Aldrig har partiet varit så jordnära som i bokens finalkapitel. Strömberg och Nilsson beskriver ett SD som, snuvade på prispallen i det föregående EU-valet, tvingas välja en för dem helt ny väg i valrörelsen. En slätstruken och kostymklädd väg. Där ska de ta ansvar, och inte twittra förbluffande vidriga påståenden, och kanske inte längre annonsera om busschaufförens etnicitet på bussarna som busschaufförerna kör. Kanske märker inte författarna det själva, men häri finns ett varsel om det följande valresultatet 2026. Ett resultat som inte kom förrän långt efter att de hade satt punkt i denna text.
Språkmässigt är den kort och koncis, det finns få passager som skvallrar om Torbjörns långrandighet, inga 25 000 tecken om Gharton och röstkort, eller socialdemokratiska protokoll från 1988.
Med det sagt så är det historiska återblickandet det tråkigaste. På samma sätt som Torbjörn är tråkigare än Maggie. Tillsammans skapar de en dynamisk duo som gör att denna bok attraherar fler än tidigare nämnda politiskt överintresserade. Som lite väl insatt kan man absolut haka upp sig på några kontinuitetsfel, några förenklingar av namn och konstellationer, och kanske inte helt korrekt återgivna förlopp men i det långa loppet föredrar precis alla en tillrättalagd story.
L’amour toujours består av strax över 300 sidor politisk journalistik i absolut toppform. Vi hade varit fattigare utan den och vi hade tillåtits att glömma trasslet och stöket i den första halvan av Tidöregeringens tid vid makten. Den beskriver Moderaterna som Moderater, Socialdemokraterna som sökande, och Sverigedemokraterna som ett parti som skulle komma att backa i sitt första riksdagsval. Maggie Strömberg och Torbjörn Nilssons bok är en redogörelse av fyra år med en regering som inom sig själv lyckats uppbåda såväl majoritet som opposition. Med sådana vänner behövs inga Socialdemokrater.
Thea Andersson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!