Karolina Ramqvist har blivit en av få svenska författare som verkligen tänker på fiktion och sanning. Love Frisell har läst hennes senaste roman och skriver om en bortglömd aspekt i Ramqvist författarskap.
”Att skriva är att vända sig mot världen och bort från den på samma gång”, skriver Karolina Ramqvist i Det är natten (Norstedts 2016). Det är en kärnfull tankebok, en personlig essä som formulerar problematiken med författarfunktionen bättre än någon grundkurs i litteraturvetenskap. Författaren blir projektionsytan som läsaren föreställer sig som Karolina Ramqvist.
Essän bidrar också med en feministisk vinkel: medan den skrivande mannen har privilegiet att få skådespela geni ges den kvinnliga författaren snarare rollen av ett ankare till verkligheten. Män förväntas skriva om idéer, kvinnor om sina upplevelser.
Efter musikessän När svenska pojkar började dansa debuterade Ramqvist som romanförfattare 2002 med den rasande More Fire, som följer en ung kvinna på Jamaica (där också författaren periodvis bodde i tidiga 20-årsåldern). Därefter kom Flickvännen (Wahlström & Widstrand 2009) och Alltings början (Norstedts 2012), två böcker som fick henne att avvärja journalisternas frågor om självbiografiska detaljer, kanske delvis för att huvudpersonerna var kvinnor.
En gång kallade min mor dem för tjejböcker (underförstått: böcker om upplevelser). Sen lade hon till att de senare romanerna, som Den första boken, däremot var riktigt bra.
Snarare än ”tjejförfattare” är Karolina Ramqvist kanske landets bäst maskerade intellektuell.
Ungefär så brukar det låta, fast mindre spydigt. Ramqvist har berättat att under pressturnén inför Flickvännen, som handlar om sambon till en yrkeskriminell, hade hon för vana att förtydliga att hon själv inte hade varit offer för våld i nära relationer. Men att berättelsen var uppdiktad hindrade inte läsare från att önska ett starkare fördömande av den kvinnliga huvudpersonen för hennes dåliga omdöme, enligt Ramqvist. Och kritikerna var inte mycket bättre själva. Även intelligenta personer har tolkat Alltings början, den feministiska klassikern om en kvinnas intellektuella och sexuella vuxenblivande i ett 90-talets Stockholm, som en nyckelroman. Alltså, en anonymiserad självbiografi.
Snarare än ”tjejförfattare” är Karolina Ramqvist kanske landets bäst maskerade intellektuell. Hon vet att hon är en skrivande kvinna; så länge hon skriver om kvinnor kommer många att läsa böckerna som förtäckta vittnesmål. Det senaste decenniet har Ramqvist också blivit en av få svenska författare som verkligen tänker på fiktion och sanning. Som förstår hur romaner läses och har lyckats göra glappet mellan bok och verklighet till en central nerv i sin litteratur. För bättre än sanning är en förening mellan fakta och skröna som gör läsaren till sökare.
I Björnkvinnan (Norstedts 2019) följer vi en namnlös författares vardag med make och barn, ungefär som Ramqvist själv. Hon har, likt Karl Ove Knausgård i Min kamp, tröttnat på hur berättelser har genomsyrat samhället. Hur allenarådande storytelling har blivit när berättelser till sin natur är ångvältar som kör över sanningen och annat partikulärt i sin väg. I romanen är detta också en central problematik. Genom en väninna upptäcker författaren snart Marguerite de la Rocque, en fransk adelsdam som på 1500-talet reste till Nordamerika och, femton år gammal, strandsattes på en ö i Atlanten bebodd av björnar.
Historien om henne utvecklas till en besatthet. Författaren läser bortglömda 1500-talsförfattare, reser till Paris och gräver i arkiv, allt för att pussla ihop den sanna berättelsen om de la Rocque. Försiktigt försöker hon också återberätta den, men luckorna får henne att överväga att bara låta fantasin binda ihop allt. Tillvaron blir en samling texter som kan måla en helhetsbild, men där nyckeln som skulle kunna förbinda den med verkligheten saknas – inte olik den hos en läsare.
Och så fortlöper Ramqvists författarskap. Läser man More Fire och Den första boken på varandra får man två skildringar av samma – kanske verkliga – kärlekshistoria. Men vad är mest sant, den yngres omedelbara känslor eller den äldres visdom?
Det är inte lika viktigt som själva utförandet: romanens litterära kvalitet. Att detta är ett betydligt mer sofistikerat förhållningssätt än att svepande förklara ett verk som sant eller fiktivt, som många författare gillar att göra när deras dagböcker ifrågasätts.
Men inte Ramqvist. Hon leker med oss.
Precis som Knausgårds Morgonstjärnan-svit är Ramqvists senaste roman Nattsäsong (Albert Bonniers 2026) en uppenbart fiktiv berättelse, en kompakt psykosexuell thriller. I stället för författare är berättaren denna gång en skådespelarska som ska spela huvudrollen i en uppsättning av förlagan till Puccinis opera Madama Butterfly. Hon utvecklar snart känslor för Dag, en yngre konsult vid teatern som också är förlorad son till regissören som låg bakom hennes genombrott.
Hon läser sin omgivning som om den vore en roman.
Ett verk i ett verk, makt och begär över generationsgränserna, omöjlig kärlek, att utnyttjas och bli utnyttjad – hittills typiskt Ramqvistskt.
Men romanen är mer invecklad än så. Utan att några platser namnges är staden, som ligger som fond i berättelsen, misstänkt lik nedre Östermalm. Någon påminner om en verklig person. Och någon annanstans i Europa pågår ett krig, det första på många decennier. Beslutsfattare och näringslivstoppar talar om beredskap och omställning, något även den maskerade Dramaten behöver delta i för att stärka samhällets resiliens. Den framstår som en samtidskommentar. I så fall, till vad?
Genom Nattsäsong är berättaren som insvept i slöjor. Hon läser sin omgivning som om den vore en roman, vilse bland tecken försöker hon pussla ihop vad som har hänt och vad som kanske är på väg att ske. Lite motvilligt går mina tankar till Processen: figurer med dolda avsikter, korridorer som leder till rum med obegripliga möten, fel personer på fel platser.
Allting pekar mot ett någonting bortom bokens sidor, som om berättelsen kunde kartläggas om bara rätt nyckel fanns. Det är ett ganska intrikat spel som kanske kan ses som ett sätt att återförtrolla världen i romanform, lite som hur mängden detaljer i Knausgård ger intrycket att allt detta är essentiellt. Romanen viftar med betydelsebärande motiv och bjuder in till ett sökande.
Som läsare innebär det att ge sig hän, låta sig luras. För Ramqvist innebär det att göra sig till Författare igen.
Love Frisell
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!