Glöm allt prat om att läsning gör oss till bättre människor. Böcker är farliga och kan förstöra liv. Förbudet mot Sally Rooney är precis vad litteraturen behöver, skriver Love Frisell.
Storbritannien är knappast längre Cool Britannia. I veckan meddelade Sally Rooneys förlag Faber and Faber att det inte längre kan sälja författarens böcker; enligt landets antiterrorlagstiftning hade det varit brottsligt eftersom intäkterna skulle gå till den terrorklassade aktivistgruppen Palestina Action, enligt lag förbjuden att stödja.
På internet diskuterar många om detta är rätt eller fel – av Sally Rooney, av Storbritannien.
Det spelar ingen roll, säger jag. Beslutet är coolt. Oförtjänt coolt för att röra sig om en författare som annars skriver gulliga romaner om 30-åringar och deras problem med eviga situationships.
I princip hela offentligheten är överens: böcker är nyttiga. Från politikerhåll hör man att läsning inte bara lär dig fler ord, ökar dina språkliga färdigheter och skapar sammanhållning, det är också en övning i empati som är nödvändig för att delta i samhället som en demokratisk medborgare.
Liknande toner hörs även från kulturarbetare själva. Böcker ger dig ett rikare liv och utmanar när du får höra andra narrativ än maktens egna. (Av någon anledning har samma makt också beslutat att man ska läsa dessa utmanade narrativ i grundskolan.)
Man får intrycket att böcker är lika spännande som havremjölk, något som försvaras av folk med tjocka hornbågar.
I verkligheten är böcker farliga. De förvränger din världsbild och skapar nya, onödiga begär och besattheter. Förstör ditt liv, helt enkelt.
Kanske är det dags att börja tala sanning om litteraturen. I gymnasiet hade jag flera väninnor som läste Lolita för första gången. Till en början var det performativt, men eftersom deras frontallober inte var fullt utvecklade, och eftersom de inte förstod ironi, började de snart dejta 30-åriga män. Varje gång slutade det i hjärtekross.
Under pandemin gav Robert Bolaños klassiker De vilda detektiverna mig idén att hoppa av juristprogrammet och avbryta en karriärbana som hade slutat som politisk konsult.
Under pandemin gav Robert Bolaños klassiker De vilda detektiverna mig idén att hoppa av juristprogrammet och avbryta en karriärbana som hade slutat som politisk konsult. Jag står fast vid att det var rätt beslut. Men vill du verkligen att just dina medelklassbarn ska säga nej till en framtid i trygghet för att bli, jag vet inte, litteraturkritiker.
Tänkte väl.
De flesta romaner är inte ens tillräckligt bra för att behandlas med någon vördnad. I hemlighet håller folk med, lägger första bästa bok som stopp för att pingisbordet i föreningens källare ska sluta vicka.
Nästan 20 000 böcker ges ut årligen i Sverige, och snittsvensken läser inte ens ut en bok i veckan.
Sist böcker hade en bred relevans var samhället någorlunda kritiskt inställt till dem. Under romanens stora århundrade, 1800-talet, åtalades Gustave Flaubert för att hans Madame Bovary var för obscen – han hade underlåtit att fördöma Bovarys avskyvärda handlingar (konsumtion, otrohet, et cetera). Hans advokat hade dock ett listigt försvar. Boken var fiktion, det var inte meningen att läsaren skulle ta unge Bovary som ett föredöme. Flaubert friades och boken blev genast en försäljningssuccé, som fortfarande studeras på grundkurser i litteraturvetenskap.
Liknande fall fortsatte in på 1900-talet. På 20-talet åtalades James Joyce eftersom Ulysses, som innehåller minst en onani-scen, var obscen. Även Allen Ginsberg senare på 50-talet, som hade propagerat för homosexuella relationer i Howl and Other Poems.
Av politiken att döma är det stora tabut idag inte sex och livsstil, utan åsikter om en viss konflikt i Mellanöstern. Om Sally Rooney och Faber inte backar kommer hennes böcker att säljas som smör.
Love Frisell
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!