Allt färre läser, och nu behövs radikal medicin för att råda bot på läsningens kräftgång. Max Hjelm menar att vi måste börja skambelägga den som tittar på Bachelor, i stället för den som läser Proust eller Strindberg.
Förra sommaren utanför Mosebacketerassen i Stockholm. Jag var på plats innan mina vänner och väntade i kön. De kom strax, skrattandes åt att jag stod och läste Mobergs Nybyggarna. ”Bara du, Max!” sa mina kompisar, de få som stod ensamma omkring oss riktade ju blicken ned i sina mobiler. Jag skrattade med, det var en rolig och sann iakttagelse. Men sedan dess har jag funderat på om det verkligen var rätt gjort.
Var det inte egentligen de andra som borde skämmas? Är vad svensk kultur behöver inte mobbning riktat åt ett nytt håll?
Ingen tragglar i dag Kant i skolbänken men Camilla Läckberg har sålt 30 miljoner böcker.
Ingen tragglar i dag Kant i skolbänken men Camilla Läckberg har sålt 30 miljoner böcker. Inte för att det är något fel på deckare, men kultur kan inte bara vara mental avslappning. Förra året blossade visserligen en debatt upp om hur lite ungdomar läser. Året avrundades med att Expressens kulturchef Victor Malm deklamerade att diskussionen om läskrisen tangerade 2022 års viktigaste debatt. Nog diskuterades läsandet, men ett problem är att alla som propagerar för mer läsning redan är förälskade läsare som krigar på kultur- och debattsidors skuggdal (denna text är så klart inget undantag). Den tragiska läs-statistiken förändras ändå inte så länge den läsande delen av befolkningen fortsätter inneha dagens ”loser-mentalitet”. Andra gör rätt i att skratta åt oss. De som vill ha mer bildade medborgare är – tyvärr – töntar.
En annan av förra årets diskurser handlade om litteraturens kvalitet, bland annat men inte enbart om regeringens planer på en kulturkanon. Nyligen skrev författaren Gunnar Nirstedt att litteraturen har fått ge vika för ”berättelsen”. Det är en förtjänstfull betraktelse (Nirstedts felaktiga förståelse av hur marknader fungerar är en annan fråga) med slutsatsen att det bara är ”genom att vägra anpassning som litteraturen kan vara – och förbli – verkligt betydelsefull.” Möjligen. Krönikan är en viktig del i debatten om hur förlag, författare och kritiker ska förhålla sig till litteraturen. Låt oss ponera att Nirstedt har rätt i att nyanser och komplexitet fått ge vika för ”massproducerad banalitet”. Det enda vägen ut ur det lättsmältas helvete är då att få fler att efterfråga svårare litteratur. Annars är snart debatten om kritikers uppgift och bokförlagens agerande ett minne blott.
Kanoniserat eller ej, varenda unge tvingas läsa böcker i grundskolan (även om även den läsningen minskar). Vi kommer åt böcker avgiftsfritt på bibliotek eller kan beställa hem dem från internet. Alla har mött böcker under sitt liv, att läsa har aldrig varit lättare. Att föra diskussioner om litteratur ändrar inte på särskilt mycket.
TikTok är tjack, läsning är löpträning – något man tvingar sig till i hopp om utdelning över tid.
Den som sällan läser men öppnar Madame Bovary kommer inte att översköljas av ett heroinliknande rus. För de flesta är det kämpigt att läsa. TikTok är tjack, läsning är löpträning – något man tvingar sig till i hopp om utdelning över tid. Jag har tipsat ett tjog personer att läsa Östergrens lättillgängliga men inte supersmala roman Gentlemen. Tre har tagit mig på orden varav två redan läste minst en bok i veckan, den siste gav upp halvvägs. Lästips har en spridningskurva ungefär inverterad till Covids. Att, som Smedjans Henrik Dalgard föreslår, tipsa om böcker är inte en tillräcklig strategi. Utan läsning blir du mindre bildad, får ett sämre ordförråd och kan därmed bara tänka simplare tankar. Ändå läser inte folk.
De obildade kommer helt enkelt för lätt undan. Det är såklart okej att tvingas svara att du inte har läst Mannen utan öde. Ett sådant svar borde dock leda till handling: sätt upp boken på din läslista, låna den på biblioteket. I stället accepteras bildningsluckan okommenterat. Det är så vanligt att inte ha tagit del av litteraturen att det har blivit normen.
Vad som behövs är social press. Det är inget man vill utsätta folk för, men den som inte läser behöver nog bli hånad. Om någon inte läst Den allvarsamma leken bör den toalettdöpas. Om en person skriver ”Vem fan bryr sig om Homeros många tusen år gamla skrifter” eller på annat sätt skämtar bort det intrinsikala värdet av kunskap måste den tyvärr frysas ut. Vi måste helt enkelt börja retas tills de känner skam.
Skam utgör en utbredd och välfungerande beteendereglering i samhället.
Jag efterfrågar alltså en form av mobbning. Mobbning? Ja, det eller tvång. I Karl Ove Knausgårds Vargarna från evighetens skog får romanfiguren Syvert Løyning bildning som ett brev på posten. Hans konfirmationspräst skickar Brott och straff tillsammans med utträdesblankett från kyrkan. Snällt. Syvert tvingas dock först senare till att plöja boken då en excentrisk man ber honom läsa den som betalning för ett översättningjobb. Ibland gäller det att inpränta i någon att det vore moraliskt fel att inte läsa en bok. Kalla det pliktkänsla, kalla det skam.
Skam utgör en utbredd och välfungerande beteendereglering i samhället. Visst försöker vi handla gott, men också för att slippa skämmas: inför andra eller inför oss själva. Vi håller in nysningar, byter om från mjukisbyxor när vi går ut, sprider inte vad som hände på fyllan… bara att man potentiellt kan bli socialt dömd för ett beteende, av andra eller sig själv, stoppar oss från att göra många saker. Det kan vara hämmande – det kan också vara av godo.
Risken finns att samtalspartnern skulle dra fram det dräpande p-ordet ifall man avslöjar sin läsning.
I dag är ju samhället upp och ned. Visst har man stått där och fått frågan ”Vad läser du nu?” med Proust brännande i väskan, rädd för att ta ut boken. Risken finns att samtalspartnern skulle dra fram det dräpande p-ordet ifall man avslöjar sin läsning (Triggerwarning: jag syftar på det tyvärr negativt klangande pretto). Osäkerhet hos den som försöker; överlägsenhet hos den som inget kan.
Den som vill kan läsa någon annanstans om värdet av bildning och läsande. Jag konstaterar bara att vill vi få fler att öppna en bok måste den accepterande förlorarmentaliteten försvinna. Det är inte alls lika bra att titta på ”Bachelor” eller ”The White Lotus” som att läsa Aristoteles och August Strindberg. Elitism? Javisst! Om fler ska läsa – och läsa bättre – måste vi använda det verktyg som kallas skam. Nästa gång jag kommer för sent till en vän som står väntandes med blicken i mobilen snarare än ett svindlande nationalepos är det jag som kommer skratta hånfullt.
Max Hjelm
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!