S och SD backar medan samtliga liberala partier går framåt. Liberal Debatts chefredaktör Eric Luth skriver om en ljus framtid för svensk liberalism.
Förra hösten var LD på reportageresa i Oslo för att följa stortingsvalet. Det var en ganska deprimerande historia, med en valrörelse som inte handlade om någonting, bara två stora partier – Arbetarpartiet och Högerpartiet – som tyckte att det var gott så. Högerpartiet gjorde ett katastrofval, Venstre åkte under riksdagsspärren, Arbetarpartiet gjorde ett succéval och Norge styrs fortsatt av socialdemokrater.
Inför det svenska valet funderade jag på om det skulle bli ett norskt brunostval eller ett danskt piskeflødeval. Några månader senare gick nämligen vårt andra nordiska grannland till röstbåsen. Där handlade i stället valet om en kavalkad av konkreta men vitt skilda frågor. Pensionsåldrar, dricksvatten, grisar, ett sammelsurium av frågor. De danska socialdemokraterna backade, småpartierna gick starkt framåt och nu styrs landet av ännu en ny, ohelig allians (med svenska mått mätt).
Men det svenska valet får man väl, i brist på bättre ord, kalla för ett brunostval med piskefløde. Ett piskeflødebrunostval, något i den stilen.
Valet handlade inte om något konkret, men småpartierna gick ändå starkt framåt och Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna backade. Bilden att det är dessa partier är solarna som allt kretsar kring i svensk politik dör därmed definitivt, ifall valresultatet blir definitivt.
En ny regering kan inte bara prata trygghet och ordning utan måste också prata frihet och öppenhet.
Faktum är att alla inom nostalgiblocket som går till val på att återupprätta ett Sverige från något odefinierbart tidigare årtionde (host, S och SD) tycks backa. SD backar för första gången i ett riksdagsval sedan de kom in 2010. S, som verkar göra sitt sämsta val sedan allmänna rösträttens genomförande, har blivit ett medelstort parti bland flera andra.
Samtidigt pekar valresultatet mot en stor liberal framgång. L tycks klara spärren med råge, den kanske största revanschen i svensk politisk historia. C förbättrar sitt valresultat jämfört med 2022 och verkar knipa ännu ett mandat till riksdagen. M gör en oväntad ökning, och blir betydligt större än SD.
För första gången sedan 70-talet ökar också alla borgerliga partier.
Allt detta bör ge svenska liberaler i riksdagen självförtroende att ställa krav på en blivande statsminister (i de förhandlingar som knappast lär bli enkla).
En ny regering kan inte driva ekonomisk vänsterpolitik.
En ny regering måste fortsätta sänka skatter.
En ny regering kan inte fortsätta utvisa människor som arbetar och gör rätt för sig (min gissning är att det är utvisningarna som fått SD att backa).
En ny regering behöver ta klimatförändringarna på allvar och se till att omställningen går snabbare.
En ny regering kan inte bara prata trygghet och ordning utan måste också prata frihet och öppenhet.
Det knepiga valresultatet kan också stärka riksdagens roll, genom fler parlamentariska utredningar och överenskommelser. Grunden till en sådan utveckling har redan lagts genom Ebba Buschs öppningar för samarbeten i oväntade konstellationer.
Rom byggdes inte på en dag. Mandatfördelningen blir klar senare under veckan, regeringsförhandlingarna förhoppningsvis i år. Men trots den matematiska klurigheten, och att varken Ulf Kristersson eller Magdalena Andersson kan utropas till tydliga segrare, är det uppenbart att liberalismen åtminstone är en av valets stora segrare.