Liberalerna har visat att de är det socialliberala partiet i Sveriges riksdag, skriver Göteborgspolitikern Jonathan Ahlström (L). Men ska partiet åter kunna växa måste det bredda tältet och visa samma hunger som Simona Mohamsson.
Det är en dag kvar till valdagen, dagen då det avgörs om Sveriges äldsta socialliberala parti har en plats kvar i Sveriges riksdag.
Har Liberalerna tappat bort socialliberalismen? Bara den här mandatperioden har Liberalerna infört en ny socialtjänstlag, en ny könstillhörighetslag, tagit kampen mot hedersförtrycket, påtalat judars utsatthet i Sverige och försvarat barns rätt till en barndom utan rovlystna algoritmer. Precis som förr har Liberalerna i strid med såväl konservativa som socialistiska krafter genomfört reformer som syftar till att göra utsatta människors liv drägligare, utan några större tack.
Att Centerpartiet skulle vara Sveriges socialliberala parti är därför märkligt. Centerpartiet har knappast haft en framträdande roll i socialpolitiken – det område som mer än något annat handlar om att ge utsatta personer ett värdigt liv. Inte ens i den nästan bagatellartade frågan om mobilförbud kunde Centerpartiet reservationslöst försvara barns rätt till en skola fri från algoritmer.
För mig och många andra är det därför det här partiet som gäller, eller så lägger vi av. Jag gick med strax innan Januariavtalet slöts, Simona Mohamsson nästan ett årtionde före mig. Vi (eller framför allt jag) har i princip endast upplevt ett dysfunktionellt parti i fritt fall. Det gör något med en.
I stället har man uppvisat en hunger. Hunger efter att förändra och efter att vinna.
Inför valet har det varit nödvändigt att uppvisa ett närmande till Sverigedemokraterna för att säkra sin egen överlevnad. Men de senaste veckornas upphämtning beror till lika stor del på att Simona Mohamsson har visat att ett liberalt parti faktiskt inte måste vara trött, splittrat och mjäkigt. I stället har man uppvisat en hunger. Hunger efter att förändra och efter att vinna. Det har uppenbarligen gått hem hos väljare.
Är samarbetet med Sverigedemokraterna idealt? Nej. Jag tycker det bör vara ett långsiktigt mål att få det partiet att krympa. Samtidigt har Liberalerna i 16 års tid pantsatt sin trovärdighet och sin seriositet i väljarnas ögon för att upprätthålla gränsen mot Sverigedemokraterna. Det har uppenbarligen inte fungerat och det är inte värt att utrota svensk liberalism för. Liberalerna har för första gången möjligheten att växa och att göra det på Sverigedemokraternas bekostnad.
Busch har förvaltat sin trovärdighet i högerblocket väl och använder det till sin fördel.
Efter valet är en moderering sannolikt att vänta – särskilt efter en valförlust – om partiet är kvar. Ebba Buschs flörtande med Socialdemokraterna visar att det är möjligt att bredda sitt tilltal för fler väljargrupper trots samarbetet med Sverigedemokraterna. Busch har förvaltat sin trovärdighet i högerblocket väl och använder det till sin fördel. Med röda linjer är ett sådant manövrerande omöjligt.
Spelar Simona sina kort väl kan hon åstadkomma samma sak. Liberalerna kan inte fortsätta att vara ett smalt tält för 2 procent av envisa folkpartister som vägrar byta parti. Tältet behöver bli bredare. Ska Liberalerna växa igen utan att enbart kannibalisera på Moderaterna behöver partiet locka över sin beskärda del av Sverigedemokraternas väljare, samtidigt som tidigare liberala väljare som samlats hos Socialdemokraterna och Centerpartiet återvänder hem.
Ska det fungera måste även den interna partikulturen förändras. Personer måste kunna samsas under samma tak utan att det tar hus i helvete vid varje utspel. Partiet behöver återfå sin trovärdighet i de sociala frågor som partiet har varit känt för, för att locka mittenväljarna. Och hela partiet, inte bara Simona Mohamsson, behöver bli hungrigare.
Jonathan Ahlström