Den svenska straffrätten håller på att ritas om i grunden, och debattens vågor går höga. Tunga remissinstanser anklagar regeringen för bristande vetenskapligt stöd och varnar för en återgång till urgamla, inhumana rättviseprinciper grundade på idéer om ”öga för öga” och ”tand för tand”. Men de misstar sig. Problemet är att regeringen inte går långt nog i sitt utlovade paradigmskifte, skriver LD:s Fredrik Bäärnhielm Thorslund.
Detta är de bestämmelser du skall förelägga israeliterna: […]
Sker skada, skall du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, bränt för bränt, sår för sår, skråma för skråma.
Andra Mosebok, 21:1, 23–25
Det finns två fundamentala missuppfattningar om talionsprincipen – eller ”vedergällningsprincipen”, som den ibland kallats.
Den första gäller dess ursprung.
Till skillnad från vad många tycks tro härstammar talionsprincipen inte från Bibeln. Varken från bergspredikan, där Jesus manar sina lärjungar att ta avstånd från den (”Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom”) – eller från Moseböckerna, där Gud talar till Moses och stakar ut sin lag för israeliterna.
Den äldsta skriftliga källan som formulerar principen antas i stället ha tillkommit mer än tusen år tidigare. I Hammurabis lag – en av världens äldsta bevarade lagsamlingar, nedtecknad i sten av den babylonske kungen Hammurabi år 1753 f.Kr. och återfunnen 1901 i Zagros-bergen i södra Iran – står att läsa i fornsemitisk kilskrift:
šumma awīlum īn mār awīlim uḫtappid īnšu uḫappadū.
Om någon förstör en annans öga, då skall man förstöra hans öga.
Texten tros vara skriven flera hundra år före uttåget ur Egypten. I så fall formulerades den av kung Hammurabi långt innan Gud deklarerade den för Moses.
Det andra missförståndet gäller principens innebörd. Den betyder nämligen inte vad de flesta tror att den gör.
Och det har i sin tur bidragit till en förvirrad kriminalpolitisk debatt, ännu 4 000 år senare – i ett land långt, långt norr om Iran.
***
Våren, 2026.
Den svenska straffrätten håller på att ritas om i grunden.
Den gångna mandatperioden har definierats av tvära kriminalpolitiska kursändringar. Reformpaket som för bara ett tiotal år sedan hade betraktats som banbrytande vart och ett för sig, har under senare tid kastats under talmannens klubba med en närmast frenetisk takt. I början av april föreslog regeringen att straffskalorna för ett femtiotal brott i brottsbalken ska justeras – den absoluta merparten i skärpande riktning. Resultatet förutspås bli cirka 16 000 fler utdömda fängelseår per år. Straffbarhetsåldern, som sedan 1800-talet varit satt till 15 år, föreslås samtidigt sänkas till 13. Straffrabatten för unga vuxna har avskaffats – och straffen för 18–20-åringar fördubblats, som minimum. Den så kallade ”mängdrabatten” har reducerats kraftigt, och ”presumtionen mot fängelse” – som under lång tid inneburit att domstolarna i det längsta ska undvika att döma ut fängelsestraff – föreslås fasas ut. För att undvika en storskalig brist på fängelseplatser har regeringen öppnat för att Sverige ska kunna hyra anstaltsplatser i andra länder, som Estland.
Regeringen talar om ett nytt ”paradigm” inom kriminalpolitiken. Ett perspektivskifte, där fokus skiftas ”från gärningsmannen till brottsoffrets upprättelse”, som justitieminister Gunnar Strömmer (M) uttryckte det under en presskonferens i juni 2025.
Men långt ifrån alla är övertygade.
I takt med den strida strömmen av straffskärpningspropositioner från Justitiedepartementet har en tonstark motståndsrörelse vuxit fram inom expert- och civilsamhället. Tunga remissinstanser och debattörer har med stigande indignation avfärdat den nya kriminalpolitiken som både ovärdig, ovetenskaplig och inhuman.
Kriminologer varnar för att straffskärpningsoffensiven riskerar att leda till fängelsenivåer som motsvarar de i Turkiet, Belarus och Ryssland. Domare berättar att de inte längre vill döma på de premisser som kriminalpolitiken har lagt fast. I utredningen om en sänkt straffbarhetsålder reserverar sig en majoritet av utredningens nio experter mot det framlagda förslaget, och konstaterar att det saknas vetenskapligt stöd för regeringens reform. I ett remissvar från Sveriges Advokatsamfund några månader senare beskrivs den kriminalpolitiska kursomläggning som ”en reträtt ifrån de principer som kommit att prägla vår moderna straffrätt byggd på upplysning och humanism, tillbaka till en rättvisesyn grundad på idéer om ’öga för öga tand för tand’”.
I mars 2026 kulminerar debatten, när Lagrådet – den tyngsta juridiska instansen i Sverige med uppdrag att granska viktiga lagförslag – ifrågasätter om regeringens straffskärpningspaket är förenligt med ”humanitetsprincipen”. Kritik riktas också mot att regeringen inte alls verkar ha tagit intryck av remissinstansernas synpunkter – däribland Uppsala universitet, som i sitt remissyttrande hade dömt ut straffskärpningssatsningen som ”verklighetsfrånvänd, duperande och faktaresistent”.
Tonläget är med andra ord högt.
Ändå verkar kritiken inte ha genererat mycket mer än en lätt axelryckning från Tidöpartierna.
Det är, som Advokatsamfundet konstaterade, på sätt och vis fråga om en återgång till ”en rättvisesyn grundad på idéer om ’öga för öga tand för tand’”.
”Regeringen håller helt enkelt inte med”, konstaterade den moderate riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm i ett debattsvar till Sveriges Advokatsamfund den 16 mars 2026. ”Jag vill hävda att regeringens politik präglas av en förflyttning från känslostyrning och idealism, mot empiri och realism”, skrev han två veckor senare i en annan debattartikel i DN.
”Regeringen håller inte med om Lagrådets resonemang”, stod det kort därefter att läsa i regeringens proposition om en sänkt straffbarhetsålder, apropå liknande kritik om bristande forskningsstöd för förslaget.
Vad kritikerna inte förstår är att spelreglerna har förändrats. Den pågående omstöpningen av straffrätten är större än de enskilda beståndsdelarna.
En urgammal schism har vaknat till liv på nytt, och debattörerna befinner sig – halvt medvetna och bara halvt tillrätta – på varsin sida av en ideologisk avgrund.
Det är, som Advokatsamfundet konstaterade, på sätt och vis fråga om en återgång till ”en rättvisesyn grundad på idéer om ’öga för öga tand för tand’”. Frågan är bara om det egentligen är någonting dåligt.
***
Från medeltiden och fram till upplysningen på 1700-talet baserades den svenska straffrätten huvudsakligen på religiösa övertygelser. Den världsliga makten – staten och domstolarna – betraktades som ett instrument för de himmelska makterna, och principerna för rättsskipningen var ofta hämtade ur Bibeln. Straffets funktion var i mångt och mycket att tillgodose Guds rättmätiga hämndlystnad.
Eftersom straffen dömdes ut i Guds namn fanns det också goda skäl att upprätthålla en hög repressionsnivå i samhället. Om den världsliga makten misskötte sitt uppdrag och lät ogärningsmän komma för billigt undan fanns alltid risken att Gud skulle utmäta hämnden på eget bevåg – genom missväxt, epidemier eller krig. Dödsstraff, kropsstraff och förnedring fungerade på så sätt som en slags kollektiv försäkring mot gudomlig vedergällning.
Först under upplysningstiden frigjorde sig straffrätten på allvar från den mosaiska rättsuppfattning som kom till uttryck i Bibeln. I takt med förnuftets landvinningar över vidskepelsen förflyttades ansvaret för rättsskipningen – liksom dess grunder och motiveringar – för första gången över på människan. Straffrättens funktion behövde därmed omdefinieras: Det behövdes ett nytt svar på frågan om vad straffrättens roll skulle vara i ett modernt och upplyst samhälle.
Som svar på den frågan uppstod under 1800-talet två konkurrerande teoribildningar.
Den klassiska straffrättsskolan, som den ena kom att kallas, betraktade straffet huvudsakligen som en moralisk reaktion på överträdelser i ett samhälle. Klassicisterna argumenterade för att ett straff enbart kunde motiveras och legitimeras utifrån brottets allvar, och att ett utdömt straff därför måste vara proportionerligt i förhållande till brottet. Begrepp som rättvisa och förtjänst blev ledord för straffmätningen. Det skulle råda moralisk ekvivalens mellan brott och straff, annars skulle straffet per definition vara omoraliskt.
Den andra skolan kom att kallas för den positiva straffrättsskolan. Positivisterna var mer intresserade av straffet som ett politiskt än ett moraliskt instrument. Till skillnad från klassicisterna ansåg de att straffets funktion var att avskräcka och rehabilitera: avskräcka brottslingen och andra potentiella brottslingar från att begå fler brott, och rehabilitera brottslingen i syfte att undvika återfall. Synen på straffet som en vårdåtgärd introducerades. Begrepp som ”humanitet” och ”rationalitet” blev ledstjärnor.
Tidiga förespråkare för den positiva straffrättsskolan, som Enrico Ferri och Franz von Liszt, förespråkade radikala omstöpningar av straffrättssystemen där brottslingens personliga förhållanden – snarare än brottets förkastlighet – skulle stå i förgrunden för straffbestämningen. Genom att frånkoppla straffrätten från moralen öppnades dörren för att i stället närma sig brottsligheten från ett ”vetenskapligt” perspektiv. Precis som framstegen inom de medicinska vetenskaperna hade effektiviserat sjukvården skulle den progressiva och empiriskt inriktade positivismen kunna leda till en effektivisering av brottsbekämpningen.
Idébildningen föll dessvärre i god jord även hos andra än de humanistiskt lagda straffrättsteoretikerna. Ferris idéer kom med tiden att bilda stöd åt den italienska fasciströrelsens kriminalpolitik – medan von Liszts reformförslag plockades upp först under 1930-talet, efter nazistpartiets maktövertagande i Tyskland. En av de första straffreformerna som nazisterna genomförde var att införa ”Lagen om farliga vaneförbrytare och åtgärder för skydd och rehabilitering” – som vid sidan om proportionerliga ”straff” introducerade möjligheten att låsa in förment ”samhällsfarliga” medborgare på obestämd tid som en ”säkerhetsåtgärd”.
Att frånkoppla straffrätten från moralen visade sig vara ett tvåeggat svärd.
***
I mitten av 1900-talet hade den positiva straffrättsskolan fått ett starkt genomslag även i Sverige – och som en sorts kulminering lämnades under julhelgen 1956 ett förslag på genomgripande reformer av påföljdssystemet i svensk rätt. Förslaget fick namnet ”lagen om skydd mot brott” – eller ”skyddlagen”.
I förslaget, som drivits fram av en lagberedning ledd av den tidigare justitieministerns Karl Schlyter (S), gjordes ett drastiskt uppbrott med den ditintills rådande klassicistiska synen på straffrätten. Redan i förslagets inledning stakades de ideologiska grunderna för straffrätten ut: den svenska straffrättens syfte skulle vara att, på ett så effektivt sätt som möjligt, förebygga brott. Som en följd rekommenderade utredningen en begränsning av frihetsstraffen – det vill säga fängelsestraffen – och brottslingar som ansågs ”behandlingsbara” skulle i stället i första hand dömas till kriminalvård i frihet (skyddstillsyn). De som ansågs oförbätterliga skulle i stället dömas till tidsobestämda interneringsstraff – eller, för kriminella ungdomar, ”skyddsfostran”.
Straffet var instrumentellt, pragmatiskt och vetenskapligt.
De idéer som bar upp lagförslaget skulle komma att få stor betydelse för en annan straffrättsreform som genomfördes knappt tio år senare.
Förslaget blev kraftigt omdebatterat. Kritiker invände mot att begreppet ”straff” helt hade fasats ut ur lagstiftningen, och uttryckte oro över de amoraliska undertonerna i utredningens förslag, som enligt kritikerna i själva verket skulle riskera att leda till ”orättfärdiga” och ”orimliga” straff. Andra, som hovrättsrådet Per-Erik Fürst, ifrågasatte det förment ”humana” i att utforma ett straffrättsligt system som var ”så ensidigt inriktat på brottslingarna att målsägarna [blir] förbisedda”:
De betraktar brottslingarna som sjuka och olyckliga individer, offer för vidriga omständigheter, och i sin strävan att förklara brottsligheten på ett sätt som inte skall i onödan besvära brottslingarna gör de sådana konstruktioner som att skulden till bilstölderna ligger hos bilägarna, därför att dessa genom sitt ägande av så eftertraktad egendom som bilar utmanar fordonslösa ungdomar och andra körlystna. Sådana konstruktioner — det finns ett ej obetydligt antal av dem — borde utan större ordande kunna avvisas som nonsens.
(Per-Erik Fürst i Dagens Nyheter, 26 juli 1957.)
Förslaget till skyddslag kom aldrig att genomföras. Men de idéer som bar upp lagförslaget skulle komma att få stor betydelse för en annan straffrättsreform som genomfördes knappt tio år senare. 1964 års brottsbalk – vars första bestämmelse inleddes med stadgandet:
”Vid val av påföljd skall rätten, med iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället.
De positivistiska idéströmmningarna fick också starkt fäste inom akademin. En av den svenska straffrättens portalfigurer, Uppsalaprofessorn Ivar Strahl – som också varit ledamot i lagberedningen bakom skyddslagen – gick under de kommande åren till storms mot sina kritiker i långa inlägg i Svensk Juristtidning. Invändningar om att straff måste vara proportionerliga för att få en ”moralbildande effekt” avfärdade han som ovetenskapliga och verklighetsfrämmande. Idén om att domstolar överhuvudtaget skulle ta ställning till frågor om moral och brottens klandervärdhet avfärdade han som ”groteskt”.
”Praktiska och humanitära hänsyn bör väga tyngre än abstrakta principer”, konstaterade han – allt annat skulle ”inge betänkligheter”. Han tillade, som ett talande exempel:
I den diskussion, som nu föres om straffet för våldtäkt, skulle de som motsätter sig lågt straff alltför lätt få gehör för sin åsikt genom att fråga: Värderas en kvinnas heder så lågt?
***
Strahls exempel var, med facit i hand, kanske inte särskilt väl valt.
Sedan 1950-talet har straffen för våldtäkt och andra sexualbrott skärpts flera gånger om. När den så kallade samtyckeslagen infördes 2018 och straffen för sexualbrott stramades åt väsentligt, var det hänsynen till brottsoffren och den kränkning av deras ”ovillkorliga rätt till personlig och sexuell integritet” som stod i första rummet. ”Hur stor effekten kan bli för brottsligheten”, konstaterade regeringen, ”är svårt att ha någon uppfattning om”. Perspektivet var strikt klassicistiskt.
De flesta var överens om att rent moraliska överväganden, i det här fallet, skulle vara bestämmande.
Men i övrigt har den straffrättsideologiska debatten från 1950-talet aldrig riktigt ebbat ut. Ekon från dåtidens målkonflikter går igen än i dag – och de bildar nycklar, utan vilka det är omöjligt att fullt ut förstå den kriminalpolitiska debatt som dominerat det politiska samtalet under de senaste månaderna och åren.
När tunga remissinstanser i dag dömer ut straffskärpningar som ”ovetenskapliga” eller ”faktaresistenta”, bygger det på en premiss om att straffen finns till för att minska brottsligheten i samhället. Det är en normativ uppfattning om straffets funktion, och resonemanget blir bara relevant i den mån mottagaren håller med om premissen.
För den som i stället betraktar straffet som en i grunden moralisk reaktion har empirin en begränsad betydelse. Lika lite som Ivar Strahl lät sig övertygas av ”abstrakta principer” om rättvisa och proportionalitet, kommer hans klassicistiska motståndare låta sig övertygas av ”praktiska och humanitära hänsyn” hämtade från den positiva straffrättsskolan. Lika lite som Lagrådet och Advokatsamfundet låter sig övertygas av hänvisningar till ett ”brottsofferperspektiv”, kommer Gunnar Strömmer och Fredrik Kärrholm att låta sig övertygas av kriminologiska forskningsrapporter och varningar om en återgång till ”en rättvisesyn grundad på idéer om ’öga för öga, tand för tand’”.
De står på varsin sida av en ideologisk avgrund. Problemet är att de inte fullt ut verkar vilja förlika sig med den ideologiska aspekten av konflikten. Och det skapar utmaningar, för båda lägren.
Positivisternas problem är alltså att de överskattar styrkan i sina egna argument. Det handlar inte bara om att hänvisningar till ”fakta” och ”empiri” är illa ägnade att övertyga den som inte håller med om att straffrättsskipning är en i grunden vetenskaplig och amoralisk verksamhet. Det handlar också om det högdragna men lätt enfaldiga patoset, om antagandet att man skulle företräda en mer progressiv och human syn på straffrätten än nyklassicisterna. Det är knappast givet. Synen på straffrätten som ett sorts verktyg för social ingenjörskonst är inte nödvändigtvis att betrakta som den mest ”humana” ur ett ideologiskt perspektiv – och som både Enrico Ferris och Franz von Liszts ideologiska eftermälen visar, har det inte alltid lett till särskilt humana utfall.
Nyklassicisterna, å sin sida, har ett annat problem. De är inte helt konsekventa.
När regeringen i april 2026 lade fram sitt förslag på reformer i det svenska påföljdssystemet – den största reformen av den svenska straffrätten sedan införandet av brottsbalken på 1960-talet – var det nämligen inte bara med hänvisning till klassicistiska resonemang om rättvisa, förtjänst och att straffen skulle ”återspegla brottslighetens allvar”.
I pressmeddelanden, utredningsdirektiv och lagrådsremisser konstateras också att förslagen lämnades mot bakgrund av den skenande gängbrottsligheten. Förslagen, som bland annat innefattade införandet av dubbla straff för brott begångna inom ramen för kriminella nätverk, skulle i vart fall delvis bidra till att minska brottsligheten och öka samhällsskyddet.
Faktum är att lagrådsledamoten Martin Borgeke, ett av de före detta justitieråd som stod bakom lagrådets omdebatterade yttrande över straffskärpningsförslaget, redan tre år tidigare hade varnat för en kollisionsrisk av det här slaget.
”Redan en liten sådan minskning kan ha stor betydelse när det gäller att minska de effekter i form av mänskligt lidande och andra olägenheter som brott leder till”, menade regeringen i sin lagrådsremiss.
Detta är positivistens argument. Och de var strikt sett onödiga. Men de fungerade som ett rött skynke – inte minst för Lagrådet, i vars uppdrag det ligger att granska bland annat om ett givet lagförslag ”är utformat så att lagen kan antas tillgodose de syften som har angetts”. Plötsligt blev konsekventialistisk kritik legitimerad – och hänvisningar till bristande forskningsstöd befogade. En i grunden rättspolitisk kritik blev juridiskt relevant.
Faktum är att lagrådsledamoten Martin Borgeke, ett av de före detta justitieråd som stod bakom lagrådets omdebatterade yttrande över straffskärpningsförslaget, redan tre år tidigare hade varnat för en kollisionsrisk av det här slaget, när han i en artikel i Svensk Juristtidning skrev:
Idén i Tidöavtalet att man bör se över påföljdsbestämningssystemet kan man knappast i sig ha någon invändning mot. […] Om inriktningen [däremot] kommer att baseras på tanken att skärpta straff kan leda till att man kommer till rätta med brottsligheten finns det anledning att anmäla avvikande mening. Något sådant har knappast stöd i forskningen.
”Paradigmskiftet” haltar alltså betänkligt – med ena foten stadigt i nyklassicismen, och den andra släpandes efter i 1900-talets positivistiska motiveringar.
Det riskerar inte bara att vålla opåkallad kritik från remissinstanser och akademiker. Det riskerar också att leda till att den straffrättsliga repressionen i samhället blir högre än vad som hade kunnat motiveras utifrån något av de två ideologiska perspektiven var för sig. Att moralen och proportionaliteten åberopas som grund för högre straff, när forskningen inte räcker till – och att forskning och samhällsskydd åberopas, när moralen inte räcker till.
Det vore långt värre än vad remissinstanserna förutspådde, när de kritiserade regeringen för en återgång till ”en rättvisesyn grundad på idéer om ’öga för öga, tand för tand’”.
***
Det andra fundamentala missförståndet kring talionsprincipen gäller dess innebörd.
För till skillnad från vad många tycks tro, gav principen aldrig uttryck för en drakonisk syn på straffrättsskipningen. Den förordade aldrig hjärtlösa straff eller gränslös repression. De flesta historiker är i stället överens om att principen tjänade ett helt annat syfte när den först formulerades – långt före biblisk tid, och långt före den religiöst inspirerade straffrättens drakoni.
Talionsprincipen var i själva verket en begränsningsprincip, som syftade till att motverka hänsynslös repression i samhället och säkerställa att straffen inte blev inhumana eller oproportionerliga i förhållande till brotten – såsom straff ofta tenderar att bli, om de syftar till avskräckning, karaktärsdaning, eller stillandet av subjektiva hämndbegär.
Devisen är tänkt att tolkas motsatsvis:
Inte mer än ett öga för ett öga. Inte mer än en tand för en tand.
Fredrik Bäärnhielm Thorslund
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!