Vad är egentligen skillnaden mellan tvångsvård på Sis-hem och ungdomsfängelser? På tunnelbanan mot en räknestuga råkar LD:s Elin Hjelmestam höra ett samtal mellan några smålangande killar och undrar om det inte är bättre att vi låser in dem med en mattebok.
I Sverige klarar 16 procent av eleverna i årskurs nio inte matematiken och blir därför inte behöriga till gymnasiestudier.
Eftersom jag är folkpartist tycker jag dels att detta suger, dels att jag som har fler högskolepoäng i matematik än i något annat ämne har ett ansvar att hjälpa till.
Varje tisdag tar jag därför röd linje 13 söderut för att vara volontär vid en räknestuga i Botkyrka. Det brukar delta runt tio elever och alla bor i det utsatta området där vi håller till. En del är lågstadieelever som är ditskickade av sina föräldrar, en del är gymnasietjejer som ska bli läkare och tycker att alla betyg som inte är ett A är underbetyg och andra komvuxstuderande som ska läsa upp någon mattekurs för behörigheten.
Senaste gången jag tog tunnelbanan dit hörde jag en konversation i fyran där jag satt. En kille steg ombord vid samma station som jag och jag skulle gissa att han gick i åttan eller nian. Han pratade i telefon på högtalare. Det lät som ett gruppsamtal med killgänget under vilket de uppdaterade varandra om sin dag. Jag kunde inte höra vad hans vänner sa men det var omöjligt att inte ta in varje ord som killen på tunnelbanan sa.
Det lät ungefär så här:
– Det blev ju lite jobbigt förra veckan när de tog oss.
– De vill ju ta oss för allt men det enda beviset de har är pisset och det bevisar bara att vi hade tagit lite.
– För det kan de max ge oss 30 dagsböter och eftersom vi inte jobbar blir det typ ingenting.
– Det är lugnt.
– Men det kan ju hända att de vill sätta ett exempel.
– Tre månader asså.
– Ja, det skulle suga.
– Mors dag är på söndag. Jag ska köpa rosor.
– Kul grej förresten. Han sa att han hade en dålig känsla i dag så han stannade hemma. Och sen kom polisen till skolan och kollade. Så det var ju tur.
Han gick av vid stationen innan räknestugan.
Personligen har jag aldrig förstått vad den avgrundsdjupa moraliska skillnaden mellan tvångsvård på Sis-hem och ungdomsfängelser utgörs av.
Till förra valet gick Tidöpartierna fram med skarpa förslag som har stort stöd bland väljarna men mindre bland politiker. En del, i många fall liberaler, hävdade att otrygghetens problem hade överdrivits och att de nya förslagen var omotiverade. Påståenden om att enligt statistiken är vi tryggare än någonsin och ”det har aldrig dödats så här få sedan femtiotalet” yttrades. När den verklighetsbilden motbevisades genom skjutningar på lekplatser och oskyldiga människor som mördades blev plötsligt de repressiva förslagen de enda förslagen som låg på bordet.
Bland de reformer som läggs fram finns både högt och lågt. Huruvida hotet om ett indraget medborgarskap kommer ha någon påverkan på gängtopparna återstår att se. Mot det och andra symboliska förslag finns både saklig och principiell kritik som förtjänas att lyftas fram.
Men kritiken som funnits mot repressivitet som sådan hoppas jag att liberaler kan lämna bakom sig.
Gängkriminaliteten har ätit sig in i vardagen, hörs under telefonsamtal på tunnelbanan där småkillar talar om lagning och fängelsestraff i samma andetag som inköp av rosor till mors dag. Det är inte konstigt att den som värnar rättsstaten och den enskildes rättigheter då vill att staten ska kliva fram.
Att inte bli utsatt för våld på gatan är en frihetsfråga om något.
På Södermalm dricker jag öl med min kompis som är upprörd över den sänkta straffbarhetsåldern. Det är en reform som regeringen lagt fram eftersom 13-åringar i Sverige lägger ut annonser på Snapchat där de erbjuder sina tjänster som mördare för 50 tusen kronor. Personligen har jag aldrig förstått vad den avgrundsdjupa moraliska skillnaden mellan tvångsvård på Sis-hem och ungdomsfängelser utgörs av.
– Vad ska vi göra i stället då? undrar jag.
– Man måste se till att flytta barnen från de här områdena, säger hen.
– Okej.
– Och så måste man kapa alla möjligheter till kontakt med kriminella.
– Okej.
– Men det är väldigt viktigt att det är vård och inte fängelse.
Vi pratar en stund om att det finns flera exempel på beställningsmord som utförts av barn som bor på Sis-hem och jag frågar:
– Tycker du att man ska låsa dörren?
Min kompis bytte snabbt ämne.
Jag hoppas innerligt att killen på tunnelbanan inte skjuter en jämnårig. Men om han gör det, då kanske det är bäst att vi låser in honom med en mattebok. Vi kan kalla det vård om ni vill.
Elin Hjelmestam
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!